Det är så lätt att skriva om en bok man älskar, eller för den delen hatar, väldigt innerligt. Det finns så mycket att skriva om, så mycket att plocka fram, dissekera och peka på, och utsvävningarna som krävs för att beskriva detta överskrider ofta den lämpliga längden för en recensionstext. När man däremot stöter på en bok som man känner sig hopplöst likgiltig inför uppstår istället det motsatta problemet – det blir en kamp att formulera minsta lilla mening. Och tyvärr så faller Morten Ramslands roman in i den senare kategorin.

Hundhuvud har haft enorma framgångar i författarens hemland Danmark, och recensenter på båda sidorna Öresund har varit övervägande lyriska. Det är alltså en hel del bagage man som läsare har med sig när man sätter sig ner med denna Ramslands andra roman, någonting som egentligen aldrig bådar gott.

Historien som författaren presenterar för oss är inte speciellt upphetsande, men inte heller alldeles uttråkande. Romanens huvudperson är Asger som flera år tidigare lämnade kvar sin stora familj i Danmark och åkte till Amsterdam för att försöka bli konstnär. Nu är han på väg hem för att, kanske för sista gången, träffa sin döende farmor. Farmodern är känd för historierna hon berättar om släkten, och parallellt med Asgers nutid väver Ramsland in historier från det förflutna. Berättelser som skildrar släktens historia och steg för steg undanröjer hemligheten om den stora familjelegenden – skatten som består av pengar som farfadern kommit över innan han skickades till fångläger i Tyskland under andra världskriget för smuggelaffärer.

I baksidetexten har Norstedts valt att marknadsföra Hundhuvud genom att jämföra dess författare med bland andra Göran Tunström och Gabriel García Márquez. Det är lätt att förstå varför paralleller dras till dessa författare som har skrivit romaner som precis som Hundhuvud är släktkrönikor med extraordinära inslag. Men att jämföra Hundhuvud med t.ex. Hundra år av ensamhet eller Juloratoriet är en skymf de två senare böckerna. Det märks tydligt att Ramslands ambition har varit att försöka efterlikna böcker som de två ovan nämnda, men i ärlighetens namn är Hundhuvud ingenting annat än en blek kopia.

Det är bara ännu en roman om stora, tjocka släkten där hemligheterna ligger och lurar i kulisserna, och där minstingen är den som bit för bit undanröjer dessa hemligheter, och i och med sina upptäckter växer och mognar. Det är ännu en roman där en skrynkliga gamla fossilen i fåtöljen ligger och ruvar på de mest fantastiska, storslagna och magiska historier om släktens historia. Det är en roman som med sin förutsägbarhet är lika mycket ett genreverk som sämre sci-fi-, skräck– och fantasyromaner. Inget mer, inget mindre. Och det är egentligen inget fel på detta. Den här typen av böcker, musik och filmer behövs. Och om man vill läsa en underhållande bok som kan glädja en för stunden, då har man hittat rätt. Vill man ha en historia med mer djup, ett spännande skönlitterärt språk och en stämning och historia som kommer att följa med en under en längre tid – då är det bättre att ge sig på någon av de tidigare nämnda verken.