Recension

: Översten får inga brev
Översten får inga brev Gabriel García Márquez
2005
Tranan
8/10

En stor liten roman

Utgiven 2005
ISBN 9185133302
Sidor 141
Orginaltitel El coronel no tiene quien le escriba
Översättare Karin Alin

Om författaren

Gabriel García Márquez, född 1928 i Colombia, slog igenom 1967 med ”Cien años de soledad” (”Hundra år av ensamhet”) efter ett antal ouppmärksammade böcker. ”Cien años de soledad”, som fortfarande anses vara hans mest framstående verk, kännetecknas av både magisk realism och politisk verklighetsförankring. Márquez räknas som en av Latinamerikas absolut främsta nutida författare och erhöll 1982 Nobelpriset i litteratur.

Sök efter boken

Gabriel García Márquez är skitstor. Och förstås har han flera lika stora böcker på sitt CV. Översten får inga brev från 1961, dock, är en av de mindre – både vad gäller mängden uppmärksamhet den fått och vad gäller formatet. Det är en liten, drygt 120-sidig berättelse som Bokförlaget Tranan nyutgiver i en stilren och behagfull formgivning, och inte minst är innehållet klart värt den korta tid det tar att läsa det.

Berättelsens gamle överste bor i en mindre sydamerikansk by och har väntat i femton år på att få erhålla sin krigspension. Utarmningen bultar allt hårdare på dörren, hustruns hälsa verkar bli mindre och mindre stabil, och de tvingas sälja allt kärare klenoder. Varje fredag kommer översten tomhänt från postkontoret dit han gått för att se efter om brevet – pensionen – äntligen kommit. Och just detta är handlingen: han går dit efter brevet och han kommer hem utan det. Mycket mer är det inte, bortsett från några flyktiga möten med bekanta och meningsskiljaktigheterna med hustrun. Ibland duggar det lätt på honom där han går. Ibland ligger byn dåsande i hetta när han vandrar genom den. Det är lågmält till max, om man säger så. Fast så finns tuppen också. Stridstuppen som översten vägrar sälja och som strax stiger till att för läsaren få ett sånt där märkligt symbolvärde om vilket man förstår att det måste vara något av omåttlig storhet, men som man samtidigt för sitt liv bara inte blir klok på.

Det är så det fungerar, anspråkslöst på ytan men oöverskådligt och till synes livsviktigt därunder. Det är något särskilt med översten också, han äger ett slags orubblighet eller outgrundlighet som fortsätter sitt fängslande långt efter det att boken satts i bokhyllan. Om Tjechovs karaktärer har sagts att det känns som att man redan känner dem när man möter dem, samtidigt som man inte vet om det innan dess – och det är någonstans inom detta komplimangområde Márquez rör sig med sin huvudperson här.

I sitt schyssta förord berättar Alejandro Leiva Wenger om hur han som sextonåring grät när han läste slutet. Jag kom inte riktigt så långt, men det ska sägas att en märkvärdig känsla av att uppfyllas av utropstecken och frågetecken omvartannat kom över mig. Någonstans i texten finns en stolthet helt utan botten, översten är såÂ…… ointaglig. Och Marquez: skitstor.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2006-10-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 13:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2208

2 kommentarer

väldigt bra recension.

tamtam Oregistrerad 2006-10-09 01:57
 

trots att jag läst det mesta som översatts av márquez och att "översten får inga brev" egentligen inte är någon favorit, är det den bok av honom jag minns bäst. kanske beror det just på huvudkaraktären.

träffande recension, hursomhelst.

nea Oregistrerad 2006-10-09 18:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?