När Amines fru Sihem inte kommer hem från besöket hos sin mormor tänker han inte mycket på det. Hon kanske är och handlar, hon kanske stannade en extra dag. Men sedan ringer de från sjukhuset där han arbetar och ber honom komma, inte för att operera fler skadade från dagens självmordsattentat utan för att identifiera en av de döda. På britsen i det överfulla bårhuset ligger Sihem, och hennes kropp är söndertrasad. Som den blir när man dör med en bomb fastspänd runt sin midja.

För Amine är beskedet om dådet chockartat. Han är vad man brukar kalla en israelisk arab, en palestinier som har israeliskt medborgarskap, och han är accepterad i det israeliska samhället. Sin familj, sitt folk, och deras kamp för frihet har han lämnat bakom sig. Nu tvingas han konfronteras med dem igen, för att förstå vad som fick hans till synes lyckliga hustru att offra sitt liv för den palestinska saken.

Och när Amine i vredesmod och förvirring följer i sin hustrus fotspår till släktingar och islamister i Betlehem och Jenin, så får han gradvis en förklaring. Själv ägnar han livet åt att läka sårade och rädda liv, och han kan aldrig förstå varför Sihem valt att göra det motsatta. Men han tvingas motvilligt inse att det finns en logik även i hennes val. Den kringsnärjda plats av hopplöshet som han har lämnat bakom sig, det land begränsat av murar och vägspärrar som Palestina är, det armod och den förstörelse som råder där, motiverar handlingar renons på hopp. Det uttrycks väl på många ställen i boken, kanske allra bäst här:

Ingen går med i brigaderna för nöjes skull, doktorn. Alla pojkar som du har sett, några med slungor, andra med raketgevär, avskyr kriget mer än något annat[...]De skulle också vilja ha en aktad social ställning, vara kirurger, sångare, filmstjärnor[...]Problemet är att drömmen förvägras dem, doktorn.[...] När drömmarna inte får leva blir döden den sista utvägen.

Yasmina Khadra har en utpräglad stil, flytande och lättläst, saklig men ändå konstfull. Det är ofta mycket vackert, och hans liknelser är mästerliga, originella och ibland drastiska, "jag sjönk ihop som ett draperi", eller "ett löfte…lika ihåligt som en begagnad bilhandlares". Ibland skäms texten dock av onödiga upprepningar, ofta av stereotypa situationer. Det dricks till exempel väldigt många koppar kaffe med en cigarett till, och väldigt många manliga karaktärer har en mage som hänger ner på knäna på dem. Det känns onödigt, och nästan litet slarvigt, att skriva sådana saker när man har tillgång till ett skönspråk som Yasmina Khadras.

Riktigt berörd blir man heller inte. Detta trots att Khadra skriver i första person presens, och alltså låter Amine berätta allt han känner just när han känner det. För till och med i den värsta sorgen så är berättaren distanserad, betraktande och analyserande. Amine berättar för oss att han känner sorg och vrede, men Khadra har misslyckats med att visa att han gör det.