Alberto Manguels Nattens bibliotek är en bok jag hade svårt att läsa snabbt. Den är så full av fakta kring bibliotek, nedslag i bibliotekshistoria – från mesopotamiska bibliotek från början av 2000-talet f. Kr. till dagens virtuella bibliotek – berättelser om böcker, boksamlingar, boksamlare, bibliofiler och författare, att man riskerar att bli alldeles vimmelkantig om man inte läser långsamt och begrundande. Denna snuttifiering irriterar mig. Allt är intressant, men det blir för mycket på så relativt litet utrymme. Läsaren kastas mellan tidsepoker. Författarnamn, boktitlar, citat och hänvisningar till fotnoter väller fram i en aldrig sinande ström. Det känns snarare som att texten skulle passa bättre som manus till en brittisk eller fransk TV-dokumentär i många delar, med stillbilder, filmer, intervjuer. Den kunde göras i femton avsnitt med de titlar som bokens femton kapitel har. Kapitlen börjar alla med orden "Biblioteket som" och sedan kommer i ordningsföljd: myt, ordning, utrymme, makt, skugga, form, tillfällighet, arbetsplats, minne, ö, överlevnad, glömska, fantasi, identitet och slutligen "Biblioteket som hem". Eller så skulle boken vara så mycket mer fördjupande i allt det som tas upp (den skulle bli gigantisk).

Denna min tanke och min önskan om att Manguels bok skulle vara det den inte är och inte kan vara, alltså den imaginära bok jag önskar mig (eller TV-serie), kunde ingå i hans kanske mest fascinerande kapitel: "Biblioteket som fantasi". Där skriver han bl. a. om imaginära bibliotek med imaginära böcker. Om böcker som man önskar eller kan fantisera om att de finns, fast de inte gör det eller omöjligtvis kan göra det. Skämtsamt skrev t. ex. François Rabelais i sin bok Pantagruel, de törstigas konung från 1532, om ett bibliotek fullt av de mest underbara böcker; på fem sidor listade han titlarna som fanns där, bl. a. "Botfärdighetens senapsburk", "De goda tankarnas grytring", "Rompilgrimernas glasögon", "Apotekarnas lavemangspruta" och "Presidenternas isterbuk". Ett annat exempel är det om Charles Dickens, som i biblioteket i sitt hus Gad's Hill, för sitt nöjes skull lät prägla in påhittade titlar på falska bokryggar.

Under ett halvt sekel har Alberto Manguel samlat böcker och nu finns de i en lada av sten på hans tomt, där han bor, på franska landsbygden. En mur i ladan byggdes redan på 1400-talet. Så fort Manguel såg denna gamla stenmur, visste han att där skulle han låta bygga rummet för sina böcker. Och muren skulle bli en del av ladan. Han ville att rummet skulle se ut som en korsning mellan den långa bibliotekssalen på Vita Sackville-Wests slott Sissinghurst i Kent, som han nyligen hade besökt och biblioteket i hans gamla gymnasium, Colegio Nacional de Buenos Aires.

Som en förklaring till bokens titel berättar Manguel att han särskilt trivs i sitt bibliotek på natten och hur stämningen då förändras. På natten känns det han sysslar med där hemligt, han känner sig förvandlad som till något av en vålnad och rör sig omedvetet smygande, fri från vardagens tvång:

En bok ropar helt oväntat på en annan och skapar allianser tvärsöver olika kulturer och århundraden. En halvt ihågkommen rad tas upp av en annan av skäl som är oklara i dagsljus. Om biblioteket på morgonen ter sig som ett eko av den ganska stränga ordning som världen önskar sig, tycks biblioteket på natten stortrivas i den glada röra som är världens egentliga väsen.

I kapitlet "Biblioteket som utrymme" beskrivs ett av problemen för bibliotek, både vad gäller de offentliga biblioteken och de privata boksamlarnas bibliotek: samlingarna växer ständigt och därmed minskar utrymmet för böckerna. I sin bostad i Toronto satte Manguel upp bokhyllor överallt – i sovrum, kök, korridorer, badrum och på verandan. Hans barn klagade över "att det kändes som om de måste ha ett lånekort för att få komma in i sitt eget hem." Han varnar också för att samlandet kan bli direkt farligt:

Kort efter jul 2003 måste den fyrtiotreårige Patrice Moore i New York räddas av brandmän ur sin lägenhet efter att ha legat fastnaglad i två dygn under en lavin av tidskrifter och böcker som han envist hade ackumulerat i över tio år. Grannarna hörde honom ropa och stöna genom dörren som hade blockerats av allt papperet. Inte förrän låset bröts upp med kofot och brandmännen började gräva sig ner i högarna av publikationer påträffades Moore i ett litet hörn av lägenheten, bokstavligen begravd i böcker. Det tog över en timme att få loss honom. Femtio säckar med tryck måste släpas ut innan denne ständige läsare kunde nås.

Den spränglärde Alberto Manguel har skrivit en faktaspäckad bibliotekshistoria med poetiska och en del humoristiska och tragikomiska inslag. Om dock, som sagt, alltför välfylld. Den är också en personlig kärleksförklaring till böcker och bibliotek, inte minst till hans egen gigantiska boksamling.