Fotbollskriget pågick i två veckor i juli 1969. Det bröt ut efter en VM-kvalmatch mellan El Salvador och Honduras. Det El Salvadoranska laget tvingades utså en helt igenom sömnlös natt, spelarna utsattes nämligen hela långa natten igenom för psykologisk krigföring från Honduras-supportrarna i form av allahanda oljud. Trots detta faktum vann ett sömndrucket El Salvador matchen och fick i present – ett krig!

Anledningen till att världen i övrigt överhuvudtaget vet om det här kriget kan tillräknas utrikeskorrespondenter som var där. Kapuscinski är den som alltid tycks vara just där -med pennan på plats.

”Fotbollskriget” är ett av de längre reportagen i hans bok med samma namn. Reportagen har det gemensamt att de alla behandlar krig och den lilla gnista som behövs för att starta ett krig.

Kapuscinski är mannen som hatar skrivbord.

För att föreställa sig den här personen; försök tänka dig en stor dos av äventyrare som Ola Skinnarmo och en annan ganska så stor dos av bohemer som Jack Kerouac. Då börjar det inte bränna, men i alla fall värma lite grann. För Kapuscinskis uppdrag liknar något av en dumdristig, fanatisk konstnärs mission impossible. Utan skrivbord drar han från land till land, från ett krig till ett annat, från Afrika till Latinamerika till Sydamerika till Polen och tillbaka igen. Och igen. Och igen.

Ibland åker han helt utan visum, ibland på eget bevåg körande rakt genom brinnande nigerianska avspärrningar, krälande i Kongobushen öga mot öga med soldater, vilse i bombmörka främmande städer, uttorkad i hettande milsvid Somaliaöken, fängslad med betonggolv och bara en stålstol som bädd. Eller varför inte låta sig, i ett annat nattläger i något annat politiskt oroligt land, bli stungen av en skorpion i pannan.

Eller förlåt, sa jag dumdristig? Modig är kanske det rätta ordet.

Kapuscinski är korrespondenten med världens största K!

Fotbollskriget är en märklig bok. Det är boken som aldrig blev. Eller som blev mer än så, eller som blev för mycket av nästan allt. Dels är Fotbollskriget en samling politiska reportage ifrån världens trånga hörn under 60 och 70-tal, dels är det Kapuscinskis egen actionspäckade upplevelse och arbetsgång, och utöver detta är det de mer skönlitterära miljöskildringarna och människoskildringarna. Inte nog med det, instucket i alltihop: uppstaplade skisser om det som författaren också ville skriva om, men av förståeliga skäl aldrig hade tid till.

Det är något av bokens dilemma. För hur ska man läsa? Om stora världen eller om lilla jaget?

Och är jaget den verkliga personen utrikeskorrespondenten eller ska man se perspektivet som hos en fiktiv berättare? Och hur blir det då om den fiktiva berättaren rapporterar om politisk hårdfakta? Faktagenren tränger sig in i berättelsen om jaget. Den mer skönlitterära, som jag föredrar att se det – fiktionen snårar i sin tur in sig i de politiska faktareportagen.

Jag hade nog fördragit två skilda böcker. Och när det gäller berättelsen om det lilla jaget mer subtilitet och mindre hårdkokthet, mindre framhävande av sig själv och en mer nyanserad kvinnosyn. För det skymtar där bakom fasaden en helt annan, mer sanningsenlig historia, en berättelse om väntan väntan väntan och om oerhörd ensamhet och rädsla. Dessutom finns någonstans en otäck sida av korrespondenternas arbete – avtrubbningen, konkurrensen, hierarkin. Tävlingen.

Tove Jansson sa en gång något i stil med: Bara den som är rädd kan vara modig.

Då Kapuscinski skriver att han är rädd känns det tråkigt nog bara som krydda på kryddan. Det är ögonblicksrädsla som beskrivs, ofta yttrande sig i fysisk form som svettningar. Sedan rinner svetten av, torkar. Och så blir han hårdkokt bohemiskt ännu mer modig igen. Och igen. Och igen …