Vanessa Barbara räknas som en av de viktigaste unga litterära rösterna i dagens Brasilien. Lagom till sommarens fotbolls-VM släpptes också romanen med den finurliga titeln Salladsnätter på svenska. En bok som lika ofta är drabbande och ömsint som irriterande i sin farsartade händelseutveckling.

Otto har precis mist sin fru Ada efter femtio års äktenskap. Ada var grannskapets medelpunkt, den som var inblandad i alla traktens intriger och kände till alla hemligheter. Ada var också medelpunkten i Ottos liv. Den som organiserade allt i det gula huset, den som varje morgon dukade frukostbordet med rostat bröd och fem sorters sylt, den som fick Otto att intressera sig för trädgårdsarbete och titta på djurprogrammen på Canal Animal. Så, från en dag till en annan, fanns hon inte längre där. En klump blod i hjärtats vänstra förmak hade förts till hjärnan, täppt igen och bildat en blodpropp. Och så var hon borta:

När Ada dog hade tvätten ännu inte hunnit torka. Resårbandet i byxorna var fortfarande fuktigt, handdukarna, de tjocka strumporna och t-tröjorna hängde med avigan ut, ingenting var färdigt.

Könsrollerna i Salladsnätter är, som ni märker, väl inrutade. Den organiserade hustrun som lämnar en mer eller mindre handlingsförlamad man efter sig. Men bortom det första stereotypa intrycket växer Otto och Ada, deras relation och liv i det gula huset i staden på berget. Barbara skildrar Ottos vardag med närhet. De sömnlösa nätterna när han nästan kan höra den döda hustrun andas. De glåmiga förmiddagarna framför tevens kriminalprogram då han för en stund glömmer att hon inte lever och väntar att hon när som helst ska kliva in genom dörren igen.

Vanessa Barbara låter oss ana hur det kan vara att känna sorg och saknad för den som befinner sig i livets slutskede – något som fortfarande är relativt sällsynt i samtidslitteraturen. För sorg skiljer sig åt. Sorg går sällan att förklara i termer av orsak och verkan. Den är inte heller linjär eller logisk. Ottos sorg visar sig ofta som en stor tomhet och irritation, där varje ljud från yttervärlden påminner honom om hur hans liv har blivit ickeliv. Det är också i den kontrasten – mellan Ottos tomhet och grannarnas pågående liv – som romanen hittar sin spänning.

Grannarna spelar också roll i romanen. Förutom Otto och Ada befolkas Salladsnätter av ett gäng mer eller mindre egensinniga figurer som alla bor på hörbart avstånd från Ottos hus. Det är apoteksbiträdet Nico, vars största intresse är medicinska biverkningar och som drömmer om att simma över Engelska kanalen. Där är också Tesera, maskinskriverskan som får huset invaderat av kackerlackor om nätterna. Där är brevbäraren Aníbal, antropologen Mariana och den japanske krigsveteranen Taniguchi. Alla dessa personer utgör förstås en bra grogrund till en mer eller mindre bisarr intrig. Ju längre in i romanen vi kommer, desto mer absurt blir det. Barbara berättar sin historia med samma finurliga ton genom i stort sett hela romanen. Hon blir aldrig särskilt känslosam trots det allvarliga underliggande ämnet.

Det spel som Ottos grannar sysslar med bakom hans rygg framstår mest av allt som ett slags tillvarons irrationella parallelldimension. I förhållande till Otto och det enformiga, deprimerade tillstånd han befinner sig i har det betydelse. Livet ter sig ofta som mest galet när stora förändringar sker. Trots det blir jag ofta irriterad när Barbara svävar ut och låter berättelsen glida in för mycket på grannarnas livshistorier. Salladsnätter är inte en roman som har sin främsta styrka i dramatiken, utan i de stillsamma ögonblicken när inget händer.