En revolution är på gång i Latinamerika. Inte en revolution av det klassiska slaget (stormningar av vinterpalats och liknande), utan en revolutionerande omvandling underifrån. Av människor – och för människor.

När det här skrivs har Evo Morales just vunnit en storseger i valet i Bolivia – understödd av en bred folklig kampanj bland ursprungsfolk i landet. Bolivia är dock bara ett av de områden som Linton besöker. Resan börjar mycket längre söderut – bland de ockuperade, och numera självförvaltade företagen i Argentina. När den ekonomiska krisen drabbade landet för ett par år sedan flydde många företagsägare så fort de kunde ut ur landet med vad pengar de kunde rädda. Kvar fanns miljontals arbetare som ingenstans hade att fly – och fullt fungerande fabriker, utan ägare. Några tog mod till sig, och började helt enkelt öppna de stängda fabrikerna igen. Det har i dagsläget blivit en veritabel folkrörelse.

Från Argentina far Linton sedan vidare norrut – till jordockupanter i Brasilien (från organisationen Movimento sem terra), chavistas i Venezuela, och den snabbt växande feministiska rörelsen i Colombia. I inbördeskrigets skugga har feministiska organisationer byggt upp ett effektivt nätverk för att tillhandahålla aborter för de kvinnor som behöver det – trots att landet har kontinentens strängaste lagar mot aborter, och en ärke-reaktionär kyrka som motarbetar alla såna försök. Men bortom det lilla media-ljus som faller på Colombia har den feministiska rörelsen (och för övrigt flera andra, som queer-rörelsen) nu vuxit sig till en reell maktfaktor i landet.

Resan avslutas bland latinos i Los Angeles, USA. Staden som snart har en större andel spansk- än engelsktalande i befolkningen. Där en oändlig mängd arbetare formellt är papperslösa – eller vad somliga vill kalla ”illegala” invandrare. Men också en stad där fackföreningarna börjat ta frågan om internationalism, och internationell solidaritet på allvar. Tidigare ansåg många inom facket att de latinamerikanska arbetarna dumpade arbetsförhållandena i USA. Nu har delar av facket till slut börjat vakna, och ägna sig åt att organisera alla arbetare – oavsett ursprung – istället för att peka finger. Resultatet har blivit en kraftigt ökad organiseringsgrad i flera sektorer – städare, daglönare med flera. Det här är verkligen en läxa som svensk fackföreningsrörelse skulle kunna lära av.

Magnus Lintons samling reportage är såväl faktaspäckade som levande. De har ett skönt flyt som man inte alltid hittar i vanliga reportage. Här tillåts han också både vara politisk, i högre grad än en vanlig dagstidning skulle tillåta, och dessutom följa upp frågorna betydligt fylligare än vad en tidning kan kosta på sig. Några av reportagen känns i och för sig inte så unika – exempelvis det om MST i Brasilien. Några andra – som det om feminismens framväxt i Colombia, eller facket i Los Angeles – är däremot riktiga guldkorn.

Sammantaget blir det helt enkelt given läsning både för den som är intresserad av politik i allmänhet, som den latinamerikanska kontinenten i synnerhet.