Gästrecension

: Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik
Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik Allmänna Barnhuset
2005
Stiftelsen Allmänna Barnhuset
5/10

Ett tecken i tiden utan större omsorg

Utgiven 2005
ISBN 9186678825
Sidor 131

Om författaren

Stiftelsen Allmänna Barnhuset arbetar med frågor som rör barn, främst på det sociala området. I deras uppdrag ingår bland annat att stödja forskning och ge ut skrifter.

Gästinformation

Mikael Thörnqvist: Jag bor i Göteborg och arbetar som frilansjournalist. Eftersom branschen är extremt tuff får man ta alla uppdrag som går att få men helst skriver jag om kultur, samhälle och sport. En stor del av de senaste två åren har jag varit nyhetsreporter på Göteborgs-Tidningens allmänredaktion. Min skönlitterära smak är ganska bred, även om jag mest läser europeiska och amerikanska författare. När Ian McEwan, Erlend Loe eller Robert Kangas kommer med något nytt hänger jag oftast på låset till bokhandeln. Flest löpmeter i bokhyllan har arbetarförfattarna.

Sök efter boken

Den största skamfläcken i svensk invandrings- och integrationspolitik – behandlingen av de apatiska flyktingbarnen inräknad – är sveket mot de hedersförtryckta flickorna. 10.000-tals tjejer och unga kvinnor har fått sina liv förstörda medan det som skulle vara deras skydd, det svenska samhället, har hukat och mumlat om tolerans och förståelse för ”kulturskillnader” och ”tradition”. Har någon ansvarig reagerat har man vägrat att skilja det hedersrelaterade våldet från annat våld som kvinnor utsätts för. Detta trots fenomenets tydliga och vidriga kännetecken – en hel släkt ger sig på en värnlös människa, i typfallet ett barn.

De senaste åren har ändå något börjat hända. Myndigheterna har gradvis insett att morden på bland andra Pela Atroshi och Fadime Sahindal bara är de mest extrema uttrycken för en enormt utbredd repression. Seminarier har hållits, ibland med en yrvaken Mona Sahlin på plats. Sakta har politiker, poliser och socialtjänst börjat ta till sig vad skolkuratorer och högstadielärare länge har vetat.

Så boken Att möta flickor och pojkar i starkt patriarkala familjer – teori och praktik, utgiven av statliga Stiftelsen Allmänna Barnhuset, är möjligen ett tecken i tiden. Det uttalade syftet är att öka medvetenheten om problematiken och att ”stimulera till arbete och metodutveckling” hos främst myndigheter och frivilligorganisationer. Tolv författare med varierande insikt i ämnet har lämnat bidrag. Elva av dem är kvinnor.

Under rubriken ”Att leva i hedersförtryck” kommer flickorna själva till tals, dels i mejl och samtal till BRIS, dels i intervjuer som en socionomstudent gjort med fyra unga kurdiska kvinnor som alla har brutit med sina familjer. Kanske utgör dessa vittnesmål bokens effektivaste texter. Det är svårt att värja sig mot en 16-åring som ber att få sitt liv tillbaka; mot en 14-åring som blivit bortgift, våldtagen och gravid och förtvivlat frågar ”Vad ska jag göra?”; mot beskrivningarna i jagform av hur tonårstjejer övervakas av sina bröder, förtalas av kvinnliga släktingar och misshandlas av sina fäder. Och det är naturligtvis bra – vi ska bli upprörda.

Dessutom vill jag lyfta på hatten för Eva Mellsop Nyman, socialsekreterare i Rosengård. Hon har nämligen insett att man ibland måste välja – antingen flickan eller familjen. Det valet borde vara lätt, och är det för Mellsop Nyman. Hon skriver om att inrätta samhälleliga frizoner, dit varken föräldrar, imamer eller etniska föreningar har tillträde. Hon exemplifierar med skolor och vårdcentraler. Mellsop Nyman slår också huvudet på spiken när hon skriver om den svenska flatheten när det gäller arrangerade äktenskap, som ofta är det samma som tvångsgifte:

Det som bekymrar mig är att de svenska lagstiftarna tycks mena att denna kultursyn ska accepteras – och få praktiseras – också hos oss. Lagstiftarens inställning till arrangerade äktenskap, nämligen att man får fortsätta att praktisera denna tradition i Sverige om man har sin härkomst i ett land där detta är en levande sed, innebär att lagstiftaren har fört kvinnors rättigheter 132 år bakåt i tiden.

Tröttsam och löjeväckande är däremot den feministiska fernissan, som pliktskyldigast återkommer då och då och som oftast består i ett konstaterande att det även förekommer att svenska män utan invandrarbakgrund beter sig våldsamt mot kvinnor. I värsta fall kan den vara kontraproduktiv.

Bokens senare del domineras av exempel på myndigheternas olika angreppssätt. Det tycks skilja en hel del i mognadsnivå. Medan invandrartäta stadsdelen Lärjedalen i Göteborg verkar ha en genomtänkt strategi står det sämre till på vissa andra håll. Instruktionen för ungdomsmottagningen i Landskrona om vad man ska säga till en flicka som är orolig för att inte kunna visa upp en intakt mödomshinna får mig först att gapskratta, för att strax därefter bli redigt förbannad:

Barnmorskan informerar om att få tjejer blöder första gången de har samlag. /…/ Tjejen uppmanas prata med sin pojkvän/blivande man om detta och att han bör lita på att det hon säger är sant om deras relation ska bygga på tillit och respekt.

Tillit och respekt! Problemet är för fan när relationen bygger på våld, hot, förtryck och på en pervers uppfattning av begreppet heder! Tyvärr får sådana här exempel på ren idioti stå oemotsagda; det förekommer ingen värdering av olika myndigheters sätt att hantera problemen. Det är en av bokens stora svagheter.

En annan brist är att den inte är korrekturläst. Eller hur ska man annars tolka den stora frekvensen av stav- och andra korrekturfel? Stackars rättssociologen Astrid Schlytter, som författat flera av bokens texter, hade behövt hjälp. Hennes kunskaper i så väl geografi som svenska språket lämnar rätt mycket övrigt att önska. Bland de länder där hedersmord sker nämner hon, i en i övrigt svensk text, ”Brazil” och ”Jordan”. Och efter att ha konstaterat att problemet finns i bland andra Marocko och Egypten lägger hon till ”medelhavs- och Gulf-länder”. Senare i texten begränsar hon problemet till ”flickor som antingen är födda i ett land i mellanöstern eller har föräldrar som är det”, trots att hon redan slagit fast att det förekommer i till exempel Pakistan, Bangladesh och Uganda. Förvirrat är bara förnamnet.

Att den här boken överhuvudtaget ges ut är mycket positivt. Det tyder på en vilja att göra något åt det gigantiska problem som hedersförtrycket utgör. Att utgivningen uppenbarligen skett utan större omsorg är desto tråkigare.

Mikael Thörnqvist

Publicerad: 2006-01-07 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-06 17:55

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1874

6 kommentarer

Alltid en början, även om den verkar slarvigt gjord. Att rättssystemet inte tycks gälla barn med rötter i "heders"-kulturer är en skandal.

Tjatet om att svenska män också är våldsamma har retat mig i åratal nu. Därför att DET VET VI, sedan ett par tusen år. Och det får inte skymma det faktum att barn och kvinnor från "heders"-kulturerna har detta vardagsvåld också – PLUS "hedersvåldet". Och på toppen av det de svenska myndigheternas flathet.

A.B. Oregistrerad 2006-01-07 15:15
 

Det är självklart rasistiskt att mumla om tolerans och förståelse för "kulturskillnader", men varför protesterar folk när man vill vidga begreppet hedersvåld? Hedersvåld förekommer inte bara i invandrares "kulturer". Det förekommer hos kristna, ateister, rasister, muslimer, homofoberÂ… Jag läste nyligen i tidningen om en kvinna som blivit mordhotad av sin familj för att hon var ihop med en muslim. När hon kom hem och berättade att hon var gravid med sin muslimske pojkvän misshandlade föräldrarna henne så gravt att hon fick missfall. Det är typiskt hedersvåld. Så också när en homofob man misshandlar en homosexuell man till döds för att denne stött på honom – den homofobe mannen försvarar sin heder. Så också när homosexuella ungdomar blir utsparkade hemifrån, eller när kristna föräldrar bryter kontakten med sin dotter när hon gifter sig med en judisk man.

Läs mer här:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=531&a=510176&previousRenderType=6

Sanne Oregistrerad 2006-01-07 16:05
 

Angående ungdomsmottagningen i Landskrona:
Det är naturligtvis en naivitet som får en att tappa hakan, men har de inte ändå satt fingret på en viktig sak – att egentligen borde inte relationer påbörjas som bygger på våld, hot, förtryck och heder. Det är inte ansvarsfullt av en ungdomsmottagning att sy samman en flickas mödomshinna för att hon förhoppningsvis ska blöda. Eller?

Och ska inte en bok som behandlar våld mot kvinnor i patriarkala familjer vara skriven utifrån ett feministiskt synsätt?

Sanne Oregistrerad 2006-01-07 16:06
 

"En fråga om heder" tror jag att en annan ypperlig bok heter i snarlikt ämne, om jag minns rätt. Sätter fokus på Fadime Sahindal och andra svenska kvinnor som drabbats av hedersrelaterat våld. Håller med Sanne:Men samtidigt finns det en risk att relativisera frågan i och med att begreppet "Hedersvåld" vidgas till att i stort sett inbegripa allt våld.

Läsare Oregistrerad 2006-01-07 16:28
 

Svar till Sanne: Det förtryck som många flickor i vissa invandrargrupper utsätts för är möjligt att definiera och skilja från andra typer av förtryck och våld. Därför ska man också göra det, eftersom man då kan sätta in effektivare åtgärder mot det. Det våld som under de senaste åren ofta har kallats "hedersrelaterat" karaktäriseras av flera saker, till exempel
– offrets (som oftast är en flicka eller en ung kvinna) beteende anses inte bara vanära henne själv och familjen utan en hel släkt.
– våldet och förtrycket utövas också av både familj och släkt. Flickan står fullständigt isolerad. I extremfallet tar man livet av henne för att återupprätta hedern.
Självklart förekommer den här typen av förtryck i snart sagt alla grupper i samhället. Men det är en fråga om frekvens. I mitt arbete har jag kommit i kontakt med många tjejer som lever med hedersförtrycket. De har inga själva inga problem med att se avgörande skillnader mellan sin egen livssituation och det de kallar "svenska" tjejers.
I vissa områden är förtrycket oerhört utbrett. Till exempel arrangerar en del skolor i nordöstra Göteborg så kallad lovskola – särskilda aktiviteter i skolan under till exempel sportlov och påsklov – för de här flickornas skull. Skolan är nämligen den enda antydan till frizon tjejerna har. Där kan för en stund slippa familjens kontroll (om de inte har en bror i samma klass). Därför går de med glädje till skolan även under lovdagarna. Och därför är det också oerhört viktigt att skolan får fortsätta att i möjligaste mån vara en frizon för dem.
Huruvida det är lämpligt att med kirurgiska ingrep hjälpa en flicka som oroar sig för att mödomshinnan inte är intakt, tror jag man måste avgöra från fall till fall. Om det finns en risk att hon annars tar livet av sig, eller att hennes familj gör det åt henne, bör det självklart övervägas.
Vilket perspektiv som dominerar i en användbar bok om hedersvåld kan kanske variera. Men en feminism som blandar bort korten, och grumlar synen i stället för att skärpa den, är inte fruktbar.
Om någon vill diskutera ämnet mer privat är min mailadress miktho@hotmail.com

Mikael Thörnqvist Oregistrerad 2006-01-20 10:12
 

Jag håller med dig, Mikael. Förtryck av flickor och kvinnor tar sig olika uttryck och man måste rätta åtgärderna efter det. Därför måste man alltså ha kunskap om saken, så att en flicka som går till skolsköterskan eller socialen eller polisen med problem som hot i hemmet av familj och släkt, inte skickas hem med uppmaningen att "prata med pappa".

A.B. Oregistrerad 2006-01-22 16:07
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?