Under 1980- och 1990-talet framhöll många internationella bedömare att Argentina var ett föregångsland på den ekonomiska politikens område. IMF och Världsbanken kunde i många skrifter framhålla att landet gjorde allt rätt enligt läroboken i ekonomi. Men år 2001 kom så kraschen. På några dagar kollapsade landet ekonomiskt. De ekonomiska doktrinerna som Argentina följde, vilka brukar sammanfattas under begreppet ”the Washington consensus”, visade sig ge många katastrofala effekter.

I kollapsens spår följde också en politisk kris. ”Alla ska bort”, var ett vanligt slagord gentemot korrupta och inkompetenta politiker och byråkrater den här korta tiden. I den akuta krisens kölvatten följde också något större – en politisk gräsrotsrörelse där folk började ta sitt öde i egna händer. På fabriker där företagsledare och ägare hade flytt landet utan att betala ut löner och fordringar de var skyldiga, tog arbetarna över och fortsatte driften på egen hand. I många bostadsområden bildades lokala kommittéer och råd för att sköta fastigheter och infrastruktur kring bostäderna.

Det var en formlig revolution i det lilla – men till skillnad från många tidigare revolutioner var det här en horisontell revolution, utan ledare som styrde uppifrån och tvingade på folket sin egen agenda. Det är om den här revolutionen som den här boken handlar, och i fokus finns ett stort antal av de människor – män och kvinnor, unga och gamla – som deltagit i några av alla kvartersråd, organisationer eller arbetat på arbetarstyrda företag.

Sitrin skriver en kort introduktion för att den som inte känner till så mycket om vad som har hänt i Argentina ska kunna hänga med i boken. Därefter är det bara de inblandade själva som får komma till tals, och berätta om vad de upplevt och tänkt om utvecklingen. Att exempelvis läsa om hur många av dessa arbetare – som i många år exempelvis tvingats arbeta mot låg lön utan vidare inflytande över sin tillvaro – stärks och kan resa sig upp är många gånger hoppingivande, även om rörelsen snabbt mattades av.

I sin helhet skulle boken dock mått ganska bra av mer redigering från Sitrins sida. Även om jag kan tycka att det är berömvärt att låta de inblandade själva få komma till tals, så som hon gör, så är flera vittnesmål relativt lika varandra. Att dessutom bara låta person efter person vittna utgör tyvärr inte alltid spännande läsning, hur viktigt man än kan tycka att ämnet är – en god skribent kunde ha gjort texterna betydligt mer levande än vad som nu är fallet. För den som är intresserad av utvecklings- och fattigdomsfrågor i allmänhet, eller Latinamerika i synnerhet, kan det här dock vara ett komplement till annan litteratur.