Språket i Budapest rinner som vatten mellan raderna och sidorna; meningarna böjer sig och vindlar förbi interpunktion och kommatering. Allting handlar om bokstäver och ord, om ljud. Om att låta sig intas av ett främmande tungomål. ”Det borde vara förbjudet att håna den som vågar sig på att använda ett främmande språk”, säger romanens huvudperson och berättare, José Costa – delägare i Kulturagenturen Cunha & Costa med utsikt över stranden i Copacabana, och spökskrivare av artiklar, böcker, brev, tal, avhandlingar och diverse andra texter till såväl vanliga anonyma medborgare som kända politiker, domare och celebriteter.

I Budapest hamnar Costa av en slump, när Lufthansa-planet han flyger hem med från anonyma författares konferens i Istanbul tvingas nödlanda i den ungerska huvudstaden på grund av ett bombhot. Sedan är det kört. Costa blir besatt av magyariskan, det ungerska språket, som sägs vara ”det enda språk i världen som djävulen respekterar”. Under natten på hotellrummet tittar han på nyhetssändningar på tv, lyssnar till ordens uppbyggnad och struktur och försöker bena ut dess skelett. Språket blir som en gåtfull hemlighet att bryta sig igenom.

Hemma i Rio igen hos sin fru Vanda, som är känd nyhetsuppläsare i brasiliansk tv, börjar han drömma på ungerska, och självklart återvänder han till Budapest med dess grå hus och snöiga gator. I en liten bokhandel träffar han Kriska, mentalskötaren, som blir hans ungersklärarinna. Där efter börjar Costas dubbelliv.

Mycket i romanen, både vad gäller intrig och språk, präglas av en sorts dubbelhet, en förnimmelse av att det hela tiden finns en annan möjlig verklighet, en tvillingsida. Costa gör två städer: Rio och Budapest, till sina, flyger fram och tillbaka mellan Brasilien och Ungern, och hinner med att skriva en påhittad självbiografisk roman, ”Gynografen”, åt en skallig tysk vid namn Kaspar Krabbe, som en dag kommer till agenturen. ”Gynografen” blir en bestseller, den finns överallt, men ingen vet att boken är José Costas skapelse.

Budapest är full av oväntade vändningar och märkliga tillfälligheter. Här finns en oborstad kreativitet, en obegränsning i tanken. Texten svindlar fram, och gör så tvärstopp, för att fortsätta vidare och svämma över i en slags stream of consciousness-prosa, eller hallucinatorisk dröm i Burroughs anda. Fiktionerna vrider sig inuti varandra. Vad är verklighet? Vad är fiktion? Det hela är hämningslöst, stundtals nästintill vulgärt. Men mycket inspirerande. Det är nästan omöjligt att inte själv bli sugen på att skriva och skapa fiktion.