Jag har inte läst Leif GW Perssons tidigare deckare i serien men har förstått att de är hyfsat jämna, och hyllade. Faller fritt som i en dröm är trilogins avslutande roman. Och helt plötsligt finns han där överallt. Det är gamla affärer som det kastas ljus på, Geijeraffären, IB-affären, det är intervju i SJ:s Kupé, det är videokväll och snack-tv på dumburken, med Luuk. Och nån bokmässa på Åhléns i Stockholm. Svart t-shirt, kavaj, propra skor och byxor, en hel del mage, om det har nån betydelse, vakna ögon och skarpa ögon, och framförallt överraskande självutlämnande.

Lars Johansson, the Main Man, chefen för den lilla gruppen av polisens bästa, det vill säga kriminalare av det mer akademiska slaget, är en återkommande stjärna har jag förstått. Och med recensionens inledning i jämförelse kan karaktären Johansson lätt liknas med Persson. Nån typ av alter-ego. Och i den jämförelsen finns också en juste självdistans. Att skitsnacket har sin självklara plats i det konflikträdda Sverige är en återkommande punch i Perssons dialog hjälper till att snickra på den ganska osympatiska beskrivningen av karaktärerna som inte alls är ovanliga i deckarsvängen. Det är humor och jag gillar det.

Hur som helst, nöten som ska knäckas den här gången är en gammal surdeg för Johansson, Olof Palmes mördare ska hittas och sättas dit, ”koka lim på fanskapet”, som Johansson gärna understryker. Fallet måste klaras ut, det handlar om personlig prestige. Johansson sätter ihop sin grupp kriminalare med ett medialt (och lagmässigt) svepskäl, han ska arkivera hela Palme-utredningen. Lokalerna behövs till något annat och Palmegruppen har inte på flera år sysslat med sitt fall.

Till sin hjälp tar han alltså Anna Holt, Lisa Mattei och Jan Lewin. Det råder en total och helvetisk oreda i det existerande arkivet och det är nu GW Persson sår sitt kritiska frö. Det är kristallklart att Faller fritt som i en dröm är ett svidande piskslag mot hela Palmeutredingen, polisväsendet…

För mig är det svårt att avgöra var verklighet och fiktion går isär när det gäller utredningens natur. Men att hönshusfenomenet har skapat motsägelsefulla vittnesmål råder det inga tvivel om. Arkiven och byråkratin har målat in utredningen i en återvändsgränd. Utan att föregå upplösningen lyfter GW Persson mordet och skulden till ett plan där den så kallade allmänheten aldrig kan få en annan mördare än Petterson. Det är formellt ett avslutat kapitel, det hela är överspelat. Men Persson axlar istället en ”what if”-inställning och kör på. Det är balansgången mellan vad som skulle kunna vara sant och vad som är sant som jag köper.

Betygsmässigt är det dock en sexa som gäller för deckaren. Läsglasögonen studsar över näsroten till kavajfickan och tillbaka hos Persson och fingrarna likadant över tangentbordet hemma i skrivboden. ”Fan det ser jävligt bra ut det där”, men i efterhand en aning blekt men helt klart läsvärt. Det är helt enkelt alltför rakt upp och ned för att det ska bli en känslomässig spännande upplevelse. Självklart rappt och logiskt men inget helt oväntat. Att det finns en konspiration och ett missnöje med utredningen är givet från start och därmed är ribban satt.

I rest my case.