Recension

: Sista karnevalen
Sista karnevalen Derek Walcott
1992
Wahlström & Widstrand
7/10

Kolonialismens sista dans

Utgiven 1992
ISBN 9146162682
Sidor 127
Orginaltitel The Last Carnival
Översättare Magnus Hedlund

Om författaren

Derek Walcott (född 1930) är saintluciansk dramatiker, poet och målare och fick Nobelpriset i litteratur 1992. Han undervisar i litterär framställning vid Boston University och leder dessutom sedan länge en teater på Trinidad.

Nobelprize.org
Nobelprisets sidor om Walcott.

Sök efter boken

Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet Strindberg förlade Fröken Julie till, är karnevalen en lustfylld, farlig lek med gränser och roller.

Liksom fröken Julie drar den unga Aggie elände över familjen genom att beblanda sig med folket. Här ”dansar” hon ”kaffe” med arbetarna på plantagen och envisas med att slå i dem att de är jämlika. Men Aggie är inte, som Julie, född in i överklassen; hennes klassmärke är ännu mer ofrånkomligt – hon är ju vit, en del av en rasideologisk överklass, där hennes enkla ursprung på Londons bakgator blir fullkomligt irrelevant.

Och Aggie ligger inte med tjänstefolket, hon ligger med herrn i huset, den melankoliske målaren och änklingen Victor, vars barn hon kommit för att sköta. Victor är själva sinnebilden av blodfattig europeisk aristokrati, han livnär sig på att avbilda andra, medan den betydligt mer handlingskraftige brodern, Oswald, är den som driver plantagen.

Det är turbulenta tider. 1970 råder Black Power-demonstrationer. Plantagen brinner, medan Port of Spain firar karneval. Runtomkring slåss militär och gerilla. Svarta och vita, föräldrar och barn, står emot varandra och Aggie finner att hennes ideal för länge sedan sprungit ifrån henne i den bekväma överklasstillvaron.

Sådant smyger sig över en lite i taget;
nån rättar till ens kappa och man säger ”Tack”,
sen säger man ingenting. En svart husa serverar te.
Man rör om och tittar på blommorna i trädgården.
De vita blommornas tystnad och husans
tystnad blir samma sak, identiska,
och man tar emot hennes tjänster som blommor,
vars tystnad är att vara där för att behaga.

Nu rivs den koloniala tillvaron slutligen i stycken. Den vita befolkningen har alla möjligheter att lämna ön, men känner sig inte hemma någon annanstans. De är inte lägre européer, men de är inte trinidadier heller. Deras forna tjänstefolk – Aggies konkurrent Jean, den intill idioti lojale tjänsteanden George och hans upproriske brorson Sidney – har heller inte särskilt lätt att finna sin plats på ett Trinidad som ledsnat på att vänta på att den verkliga självständigheten ska infinna sig.

På dem väntar hur som helst ingen båt till Europa.

Ella Andrén

Publicerad: 2009-12-05 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 20:33

Kategori: Recension | Recension: #3530

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?