Som vanligt när en författare belönas med Nobelpriset finns det människor som blir överlyckliga över att just den de har hoppats på äntligen får priset och andra som kritiserar Svenska Akademiens val.

V.S. Naipaul är på så vis inget undantag. Hans uttalanden om och syn på islam och homosexualitet är två saker som framhålls av hans kritiker. Han är, som bekant, född på Trinidad och när han fick frågan om han tänkt donera en del av prispengarna till fattiga barn på Trinidad, svarade han: ”Inte ett ögonblick! Det finns enormt rika regeringar som kan ta hand om den saken.”

I lämplig tid har nu Naipauls artonde bok på svenska kommit ut. Årets julklapp för ”kulturellt medvetna” med andra ord.

Ett halvt liv börjar i Indien, där Willie Chandran, son till en oberörbar kvinna och en man från en hinduisk prästfamilj, växer upp. Redan från början lever han ett liv i utanförskap, sliten mellan sina vaga ambitioner och kastlösheten han ärvt från sin moder. Tjugo år gammal får Willie ett stipendium för studier vid ett college i London. Där träffar han, som man ofta gör i London, en rad suspekta typer med olika bakgrunder. Willie känner att han, äntligen, är på väg ut ur den trånga värld han en gång levde i.

Genom att ljuga om sin bakgrund lyckas han också lämna den bakom sig. Han börjar göra karriär som radiokrönikör och författare, men han känner sig aldrig hemmastadd. I ett desperat ögonblick följer han med Ana, en kvinna han förälskat sig i, till hennes plantage i en portugisisk koloni i Afrika. Även där lever han rotlöst liv, tills han en dag ramlar nerför en trappa och får nog.

Ett halvt liv är kanske skriven av en mästare, men den är inget mästerverk. Det som framför allt gör boken läsvärd är det konkreta språket och det höga berättartempot. Boken har nästan inga döda punkter så det blir aldrig tråkigt att läsa den. Tvärtom är den bitvis riktigt rolig, som till exempel när Willie besöker en tandläkare i London.

Är då Naipaul en värdig vinnare av nobelpriset? Jag har, ärligt talat, inte en aning.