Få socialister har väl funnit sig så väl till rätta i de borgerliga salongerna som George Bernard Shaw. Inga sociala klasser går fria från hans kärleksfulla karikerande – och det är väl inte heller vem som helst som gör charmerande komedi av fonetik, samhällskritik och språksociologi.

I Nobelpristagarens tveklöst mest kända pjäs – inte minst för musikaltappningen My Fair Lady, ”Den spanska räven rev en annan räv”, ni vet – väljs den unga, fattiga blomsterflickan Eliza från Covent Garden ut för ett vad mellan ett par språkintresserade herrar, professor Higgins och överste Pickering. Efter tre månaders träning hos fonetikern Higgins ska denna vulgära trashank till ung kvinna kunna presenteras i vilka fina salonger som helst.

Det är en intrig som känns väl igen från mängder av filmer och dokusåpor numera, men som titeln antyder är förlagan förstås antik. Pygmalion var kungen på Cypern som förälskade sig i sin egen skapelse, en staty föreställande Afrodite. I skapelsen Eliza förälskar sig också en och annan, och dramatikern fick med näbbar och klor (i den här utgåvan med ett efterord) försvara det slut han skrivit mot publikens och Hollywoods val.

Relationerna i pjäsen har för all del även andra möjligheter. De båda inbitna ungkarlarna Higgins och Pickerings leker med Eliza som med en docka för vilken bara fantasin sätter gränser. Med Pickerings omsorger, och med den barska hushållerskan fru Pearce som anständighetsvakt och markservice, framstår de som en nästan rar, okonventionell liten familj.

Fokus i Pygmalion ligger ändå på Eliza själv och hur hon ska kunna handskas med de nya roller paret Higgins-Pickering ikläder henne. Deras lek blir hennes revolution. Men var finns en plats för henne sedan herrarna lekt färdigt?

Shaw är en man med blick för mänsklighetens grundläggande godtycklighet. Den roar honom, helt enkelt. Från engelsk grammatik och stavning – det finns någonstans ett känt, riktigt ljuvligt exempel på hur Shaw argumenterar för att ”fish” lika gärna kunde stavas ”ghoti” – till det sociala godtycke som gör den okänslige professor Higgins till en bättre karl än den skamlöse sopåkare Doolittle, eller förvandlar Eliza från något katten släpat in till balens omsusade drottning – för en kväll.

Här föreligger emellertid Shaws språkglädje i en ganska daterad översättning. Den är för all del förhållandevis neutral, för den som snabbt vill få ett grepp om handlingen, men väl tam för att spelas oredigerad är den. Elizas ovårdade språk skrivs mer eller mindre med små reduktioner som i normalt talspråk – ”jag har rättihet å sälja blommer, det har jag” – och späds väl på scen gärna ut med en eller annan riktigt bred dialekt. Ska man nu läsa pjäsen är det antagligen betydligt skojigare på originalets London-mål.

Vill man se den finns det förmodligen en småputtrig uppsättning av Pygmalion eller My Fair Lady att tillgå någonstans i världen alla tider på dygnet. Vill man däremot på allvar bekanta sig med en tänkvärd socialistisk romantisk komedi om fonetik, vars bevingade ”Var tusan är mina tofflor?” flugit över jorden, ja, då bör man kanske hellre införskaffa ett tryckt exemplar och fundera själv.