Jacques Roumain föddes 1907 i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Äldst av elva syskon i en rik jordägarfamilj tillhörde han landets mest privilegierade. Efter att ha studerat i Europa några år, återvände Roumain tjugo år gammal till Haiti, där han verkade politiskt, journalistiskt och litterärt. Han skrev lyrik, noveller, essäer, romaner och artiklar och protesterade mot USA:s ockupation av Haiti. Han ville frigöra landet från utländskt inflytande och 1934 grundade han Haitis första kommunistparti, vilket förbjöds. Roumain dömdes till ett treårigt fängelsestraff.

Efter nästan två år i fängelse, levde han i exil i Paris, studerade etnologi och paleontologi och publicerade sig i tidskrifter. 1939 bosatte han sig i New York, men kunde 1941 återvända till Haiti. Roumain utnämndes till chargé d’affaires i Mexiko, där han i juli 1944 avslutade sin mest kända roman Gouverneurs de la Rosée (Daggens härskare). Drygt en månad senare avled han på Haiti. Romanen utkom postumt samma år. Detta är den första svenska översättningen.

Daggens härskare handlar om människorna i den haitiska byn Fonds-Rouge och den svåra situation de befinner sig i med torka, missväxt och fiendskap. Berättelsen är också fylld av vackra beskrivningar av den haitiska naturens djur- och växtliv, med latanierpalmer, kampeschträd, fikonkaktusar, agave, malangas, mesquiteträd, turturduvor, ortolansparvar, ringduvor och pärlhöns.

Regnet uteblir och skogen har huggits ned, vilket torkat ut åkermarken. Byborna måste hitta en vattenkälla och gräva en kanal för att kunna bevattna åkrarna. För att lyckas med detta måste de komma över det hat som delar byn i två delar. De måste förmå sig att samarbeta som förr i ett arbetslag. Allt detta inser Manuel, som återvänder till Fonds-Rouge efter att i femton år skördat sockerrör på Kuba. Han blir förtvivlad när han upptäcker bybornas apatiska tillstånd. Beslutsam ger han sig ut för att leta efter vatten.

Manuels starka vilja och engagemang att få byborna att försonas segrar till slut. Han hittar inte bara vatten utan också kärleken. Det är en gripande berättelse. Idealen segrar men inte utan ett offer. Romanens slut pekar mot en framtid fylld av hopp.

Jacques Roumain ville genom Manuels ord uppmana de fattiga till samarbete: ”Var och en behöver den andre: Den som är ensam går under utan hjälp av någon annan.”