Gästrecension

: Victor - En sång utan slut
Victor - En sång utan slut Joan Jara
2002
Ordfront
9/10

Att aldrig i helvete sluta sjunga

Utgiven 2002
ISBN 9173248029
Orginaltitel Victor. An Unfinished Song
Översättare Maria Ekman
Först utgiven 1983

Om författaren

Joan Jara var hustru till den kände sångare Victor Jara.

Gästinformation

Anna Jörgensdotter är född 1973 i Sandviken. Hon är bosatt i Kungsgården strax intill Sandviken, och arbetar som frilansskribent. Hon är också redaktör för kulturtidskriften Serum. Anna har uppträtt som livepoet under flera år; våren 2002 debuterade hon med romanen "Pappa Pralin". I januari 2004 kommer diktsamlingen "Homecomingqueen".

Sök efter boken

En gång för ett antal månader sedan stod jag på Centralen och kollade böcker i Pocketshop och hittade Victor – En sång utan slut, om Victor Jara, av Joan Jara. Jag hade rätt nyligen träffat en snubbe på helt fel sida av landet, och han hade spelat ljuvliga sånger för mej av just denne Victor, tolkade av Cornelis, och jag köpte den här boken och skickade den i ett kuvert till fel sida av landet, där jag nu bor och på nytt hittar boken i vår gemensamma bokhylla.

Således, liggande på rygg i soffan, däst av julkäk, läser jag en kärleksgåva i dubbel bemärkelse: Joans berättelse om sin älskade Victor som blev en present till min älskade, också han musiker. Trådar som lindas ihop liksom, sådär fint och obegripligt som det ibland blir här i detta liv. Vägar som korsas, som Joans väg med Victors, i början av sextiotalet, i Chile, fortsätter in på sjuttiotalet – kärlekssånger blir kampsånger blir segersånger blir sorgesånger. Kraftig svärta och mörkaste, djupaste, rött.

Joan Jara fäller inga bittra tårar över orden, hon berättar Chiles och Victors sammanflätade historia med varm, fast, röst. Kamratskapet som självklar kärleksgrund, politiken som naturlig del av vardagslivet. Folkmusikens, och dansens, kraft att foga samman människor, dess makt att förändra. Ett viktigt budskap om kulturens roll i samhället, långt bortanför navelskådande egotrippar, distanserande experiment och hjärndödande ”underhållning”.

I En sång utan slut blir jag också påmind om musikens litterära roll, om fantastiska möjligheter för låtskrivare, om en värld bortom kommers och listor. Men också om det cyniska censurerandet av människors känslor och åsikter, om svårigheterna att kämpa i en värld full av motståndare, om maktmänniskors skräck för andra människors frihet, och om vikten att våga fortsätta ifrågasätta, även om andra ständigt försöker tysta en. Jag känner naturligtvis inte till skräcken som människor kände veckorna innan och åren efter Pinochets statskupp, men jag kan ändå känna Joans skräck den vecka då hon ligger vaken och väntar på att Victors bil ska köra in på gårdsplanen – Den alldeles allmänmänskliga jätterädslan för att förlora någon man älskar.

Och när hon sedan befinner sej på bårhuset och letar efter Victors kropp bland mängder av döda kroppar, när hon hittar honom med händerna avbrutna, tungan avskuren, magen söndersparkad, när hon rekonstruerar hans sista vecka med hjälp av vittnen; hur han mitt under tortyr och kränkningar skriver sin sista dikt som medfångar hjälps åt att memorera och gömma i sina strumpor, hur han – som sista vittnesbild – trotsar militärerna och ställer sej upp och sjunger. Hur han strax därefter mördas.

När jag läst detta springer jag trappan upp till sovrummet, där min snubbe fortfarande ligger och sover, och jag verkligen jublar inombords av glädje och kärlek: Där är han! Där ligger han och andas!

Och återvänder sedan till Nerudas begravning, där massor av människor reciterar Nerudas dikter, sjunger Victors sånger, trotsar stridsvagnarna, och vägrar låta sej tyglas och tystas. Detta som litteraturen och konsten kan och borde handla om; att opponera sej mot det som kränker och förtrycker och raderar livslust. Allt detta som ett liv handlar om. Och Joans insikt när hon står där vid sin mans och vid Nerudas grav, att hon är inte ensam, sorgen är delad, liksom kampen för glädjen.

Vad Joan Jaras berättelse ger är ett gäng tankeställare och en ordentlig inspirationskälla. Dom vidriga bilderna är sanna, och just därför måste man titta på dom. Om inte, hur tusan ska man annars kunna se var felen finns, och försöka – med egen förmåga och andras hjälp – försöka rätta till dom.

Svidande samhällskritik, uppmaningar till ett skönare sätt att leva, och en riktig jävla kärlekshistoria – Näpp, mycket lämpligare läsning under kommersens och konfliktens – och ensamhetens! – högtid är knappast tänkbar. Hallå, liksom, är det inte gemenskap och solidaritet vi borde snacka om?

Anna Jörgensdotter

Publicerad: 2004-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 13:34

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1037

3 kommentarer

Fantastiskt bra recension. Nu måste jag läsa recensentens egen bok…

annika Oregistrerad 2004-01-03 20:31
 

kan bara hålla med, så skriver en riktig föörfattare

sållet Oregistrerad 2004-01-03 20:59
 

Jag kommer att snart läsa den här boken …

Laly Oregistrerad 2016-12-05 23:17
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?