Raymond Paredes-Ahlgren har något viktigt att berätta. Hans far var en av den chilenske presidenten Allendes närmaste män fram tills det att Pinochet och en rad andra generaler genomförde en blodig statskupp 1973. När de män som försvarade presidentpalatset efter flera timmars bombarderande såg sig tvungna att ge upp blev Raymonds far – Coco – tillsammans med de andra arresterad, bortförd och torterad på alla tänkbara vis innan han till slut mördades och slängdes i en flod.

Hur många gånger kan man döda en man? har två delar. Den första bygger på ett gediget researcharbete och fokuserar på händelseförloppet från dagarna innan kuppen till det att Coco sist ses vid liv och hans familj tvingas fly från landet. Den andra handlar om Raymonds "uppvaknande" och ökade medvetande om de brott mot de mänskliga rättigheterna som bl.a. Raymonds far fick utstå under Pinochets regim. Han beskriver ingående om sina känslor kring arbetet med boken, engagemanget som de Pinochet-kritiska chilenarnas språkrör och sorgen efter fadern.

Den stora behållningen av boken är den första delen. Trots att språket är något tendensiöst och att jag ser de uppenbara riskerna med att försöka lappa ihop information om flera personer till att handla om en person, kan jag inte låta bli att gripas Cocos och de andra presidentförsvararnas öde. Raymond Paredes-Ahlgrens lyckas väl med att beskriva hur hans far och de andra männen upplevde kuppen och den förförliga tortyr många av dem fick utstå.

Raymond anstränger sig för att inte jämföra Pinochets regim med Hitlers, men kan inte låta bli när det ena bestialiska mordet räknas upp efter det andra. Döda och halvdöda människor om vart annat på hög i korridorer och i massgravar, kroppar sönderkrossade, brända av bensin och eldkastare, kvinnor våldtagna med glödheta järnrör eller elektricitet, etc. Uppfinningsrikedomen i att få människor att dö så långsamt och plågsamt som möjligt tycks inte ha någon gräns.

Den andra delen blir tyvärr ett antiklimax. Det kan vara av intresse att följa både Raymonds egen uppgörelse med sina inre demoner och turerna kring Pinochet på 1990-talet, men att i minsta detalj beskriva bokens tillkomst gör det hela något sövande. Det är synd, för boken har verkligen ett angeläget budskap som många borde få höra.

Raymond Paredes-Ahlgren försöker gå en gyllene medelväg när han för sina barns skull vill inleda en dialog med Pinochetanhängarna. Han menar att det är av största vikt att den splittring och det ohämmade hat som finns bland det chilenska folket inte förs vidare till nästa generation. Det är som författaren själv säger: det handlar inte om vilken klass man tillhör eller vart på den politiska skalan man säger sig stå. Det handlar om det chilenska folkets försoning.