Recension

: Att falla
Att falla Michel Laub
2014
Albert Bonniers Förlag
10/10

Arvet Auschwitz

Utgiven 2014
ISBN 9789100137847
Sidor 176
Orginaltitel Diário da queda
Översättare Fredrik Ekelund

Om författaren

Michel Laub (född 1973). Brasiliansk författare och journalist. Att falla (2014) är den första av hans romaner som översatts till svenska.

michellaub

Foto: Renato Parada

Sök efter boken

En farfar, en far, en son. Auschwitz, Alzheimer, Alkohol, Anteckningar. Att falla är en roman om arvet, om att ärva ett sår, ett ärr, ett begrepp. Att ärva det ofattbara, att ärva 1900-talets största tragedi.

Jaget i Att falla berättar sin historia genom sin farfars och sin fars historia. Farfadern som överlevde Auschwitz, till skillnad från ”farfars bror, och den andre brodern, och den tredje brodern, och fadern och modern, och flickvännen och minst en kusin och en faster, och vem vet hur många vänner och grannar och arbetskamrater och mer eller mindre närstående”. Farfadern som aldrig lämnade Auschwitz, som tog Auschwitz med sig ända till Brasilien. Farfadern som gav Auschwitz till sin son och sonson.

det var inte längre möjligt att den torra knallen (Auschwitz) som kom från arbetsrummet (Auschwitz) dit pappa till sist kom in (Auschwitz) efter att ha använt sig av en kofot (Auschwitz) inte var det min pappa hade föreställt sig (Auschwitz), det som han fick bekräftat när han genom hålet i dörren urskiljde min farfars vita hår och huvud och armarna och bålen och hela kroppen över skrivbordet

Farfadern lämnar anteckningar efter sig, om hur världen borde vara. En sorts encyklopedi över en utopi. I anteckningarna finns ingenting om tiden i lägret, och farfadern talade heller aldrig om sina upplevelser. Fadern blir efter självmordet besatt av minnet av Förintelsen. Han bär med sig Auschwitz och farfaderns självmord och vill vidarebefordra den judiska erfarenheten till sin son. Fadern vill förbereda sonen på ett liv som jude: ”Pappa brukade säga att judar alltid måste ha yrken som de kan utöva under alla möjliga omständigheter […] och du kan inte heller göra dig beroende av ett språk som inte talas någon annanstans”.

Farfaderns självmord och lägervistelse har satt djupa spår i fadern och då han, som gjort allt för att hålla minnet levande, drabbas av alzheimer skriver han likt farfadern anteckningar som han skickar till sin son, anteckningar om hur det var. Sonen tampas i sin tur med alkoholen. Sonen kämpar också med minnet av den fallande pojken, João. Sonen minns Joãos 13-årsfirande då han hade varit tvungen att bjuda in sin klass, trots att de mobbade honom. 13-årsfirandet som slutade med att ingen tog emot João då han hissats i luften för den trettonde gången. Den gången då sonen tog ett steg tillbaka och lät João falla.

Sonen förvaltar sitt arv: Auschwitz, Alzheimer, Anteckningar. Då han väntar barn börjar även han skriva, han vrider och vänder på historien och sig själv: ”det som på något vis alltid definierat det jag är, och som på något vis också bara kan förklaras med ett begrepp – en sanning, en lögn eller både och, det beror på hur du reagerar på en scen som den med min farfar ihopsjunken över skrivbordet”.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2014-09-20 00:00 / Uppdaterad: 2014-09-19 12:46

Kategori: Recension | Recension: #5833

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?