Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

När ska vi hinna läsa böckerna? Tänker jag ibland, inte så lite stressat. När bokhögarna invid sängen växer över sina breddar, samtidigt som jag skriver upp ännu något utgivet som verkar intressant efter en läst intervju eller sett författarsamtal. Läsande kräver ju tystnad och egna rum. Är motsatsen till mediebruset.

Bokmässan är ett bra ställe för författare med social kapacitet och scenvana att ta plats. Även mindre vana kan förstås dras ur intressanta tankegångar med hjälp av en skicklig moderator. När jag i efterhand läser mina anteckningar får det mig att fundera just över författaren i rampljuset, och hur olika de tio, tjugo eller fyrtio minuterna där kan hanteras.

foto: Lina Arvidsson.

Tove Folkesson är van vid att ta hela scenen själv. Precis som Eva i hennes böcker, har Folkesson en parallell karriär som musiker och estradör. Helt utan moderator ställer hon de vanligaste frågorna till sig själv, hon kan dem utantill nu. ”Kalmars jägarinnor, varför skrev du den boken?” ”Vad ville du säga?” Folkesson pratar eftertänksamt och välartikulerat. Orden flyter på som ett förberett manus, men utan att för den skull kännas stelt eller stapplande. Hon har en närvaro som flyter in i varje bit av lokalen, ”se på den som sitter bredvid er”, uppmanar hon vid ett tillfälle. ”Ni är inte så olika egentligen.”

När det gäller de uppfordrande frågorna, vänder sig Folkesson emot dem, säger hon. I efterhand kan man visst hävda att Kalmars jägarinnor handlade om feminism. Det går att tala om klasskamp mellan jägarinnor och handbollstjejer, det går att tala om en vilja att skildra utanförskapet. Men hon tror att de flesta författare skriver för sin egen skull. ”Vad ville du veta?”, så tycker Folkesson att frågan borde ställas.

Hon talar om tonårstiden som ett Totalt Jävla Mörker. ”Det låg en hotfull dimma över villaträdgården.” Och samtidigt kan det vara skönt att smyga dit i efterhand, menar hon. Pratar om vikten av svensklärare som tar språket på allvar. Hennes egen var inte allmänt peppande, utan tvärtom sträng: ”inte ett kommatecken skulle sitta fel”. Vilket gjorde Folkesson rädd. Men senare också nyfiken. ”Alla barn håller på med konst”, säger hon. ”Sedan händer något drastiskt där i tonåren, och sen är det plötsligt bara vissa utvalda som får syssla med det.” Mot slutet kommer hon in på en önskan hon närde, om att delta i en musikal, när hon gick på högstadiet. Skolan skulle sätta upp Den lilla sjöjungfrun, och Folkesson kunde ”varje stön Sissel Kyrkjebø gjorde”. Det skulle hållas audition, och hon var så förberedd som hon bara kunde bli. Men bangade ur i sista stund. Vågade inte. ”Men!” säger Folkesson plötsligt. Tittar ut över lokalen med en glimt i ögat som får en att förstå att nu kommer det att hända grejer. ”Vi går inte på högstadiet längre, eller hur? Nu är vi här, på den här fina bokmässan…” Hon går helt sonika ut, tar på sig en lockig röd peruk, kommer in igen och sjunger ”Hela min värld”. Några år för sent, men här kommer trettonåriga Toves audition. Inte ett öga är torrt.

Detta är proffsigt, skriver jag i min anteckningsbok. Det här är ett riktigt föredrag. Jag vet inte vad alla de andra sakerna jag går på har varit. En redovisning i femman? Förlåt, men Tove Folkesson brädar dem alla, hänsynslöst. Har ni någon gång chansen att se henne live, gör det.

foto: Martin Stenmark.

Jonas Hassen Khemiri är överallt, precis hela tiden, jag vet. Alla blir kära i honom. Dels för att han är så vacker. Och ödmjuk, inte kaxig. Men dels för att han pratar så bra om skrivandet. Det måste vara det. Varje intervju jag läser eller ser med honom skiljer sig faktiskt från den förra. Han har helt enkelt hur mycket som helst att säga. Och en slags närvaro i stunden, som lyser. Samtalet Priset för att leva tillsammans inleds med Eric Schüldts väldigt långa anförande, första frågan till Khemiri kommer en kvart in, känns det som. Det skrattar Khemiri åt, ”vad är det här”, säger han, ”nån sorts terapirum på autopilot”? Medan Schüldt skämtar tillbaka om att han bara försöker husera med tiden. Bygga upp en stämning. Som Khemiri nu brutit.

Vidare pratar de om hur minnen egentligen skapas. Att de kan se så olika ut för varje person, även när de varit med om samma sak. Samuel i hans bok, säger Khemiri, jagar hela tiden upplevelser till Erfarenhetsbanken. Han hinner aldrig stanna upp. Det blir som en bild av nutidsmänniskan, en tomhet skapas, där vi förlorar förmågan att vila i något (ungefär som jag på bokmässan, tänker jag. Egentligen är det rätt skönt att komma hem till en hänsynslös förkylning, som tvingar en till säng. Och bok. I dagar.).

Minnen kan också vara bedrägliga, säger Schüldt, och pratar om hur han trodde han gick runt i en skog som ung. Han kan ju se det så tydligt framför sig. Men det fanns ingen skog där han växte upp. Snarare var det ett exempel på hur man som bokslukare kan leva genom litteraturen. ”Jag läste helt enkelt väldigt mycket fantasy.”

För att återvända till tidigare tråd; även Khemiri och Schüldt är inne på ”vad ville du säga med detta”-spåret. Förmodligen för att det lämpar sig så bra för intervjuformatet. Eller hur? Att veta vad man vill säga med det man skriver, det verkar ju smart. Vi lever i en politiserad tid, men också i en ytlig tid, där allt behöver förpackas och snabbt och lätt begripas. De långa samtalen på bokmässan har just förmågan att röra sig utanför det. Roman är dessutom en konstform som arbetar med det större perspektivet. Det är många trådar, mycket att ”vilja säga med det här”. Inom en roman, en bra roman, ryms ju många olika spår och tankegångar, och för att tillgodogöra sig måste man just… läsa den.

Ändå påverkar det, jag kan ju också märka av det. Hur jag i mitt intervju-skadade huvud går runt och funderar över vad jag kan tänkas säga om den här boken, som jag håller på med. När den kommer ut. Om den kommer ut. För att sälja förstås, men också för att samtalet om skrivandet och om boken (och om författaren, som ju också har blivit en kändis), idag konkurrerar med den faktiska läsupplevelsen. ”Lolita är genial för att den illustrerar patriarkatet”, säger Khemiri. ”Det är ju inte det den vill. Men den gör det.” Det är smart sagt. För hur gärna vi än vill analysera, och hur många intervjuer vi än läser, så kan det ibland vara andra än just författaren som sitter inne med svaret till vad en bok vill säga. Det handlar om tid, och trender. Kulturjournalism. Och inte minst: läsaren själv. En bok har nytt liv när den lämnat författarens händer. Vad är viktigast för dig? Vad författaren ville säga, eller vad du tolkar in när du läser? Vad du behöver suga åt dig, just då?

Khemiri är som sagt också ödmjuk, och det är befriande att höra honom prata öppet och ärligt om långa romanprojekt som aldrig blev klara. Att skriva en roman är en stor process där mycket blir fel på vägen, och slutresultatet är sällan eller aldrig som man tänkte sig när man började. Men det pratas det sällan om, eller hur? Var kommer orden ifrån, frågar Schüldt, och Khemiri svarar att han inte vet. ”Men det är en läskig tanke att de kommer någonstans ifrån, för det betyder att de kan ta slut. Imorgon.”

Det finns en motpol också förstås, till att älska Khemiris storhet. Det är att starkt avundas den. Patrik Lundberg skrev en rolig krönika som en pastisch på Beatrice Ask-texten, om ni inte läst den är det nästan ett tvång.

I seminariet Oförnuft och känsla samtalar Karolina Ramqvist, Gunilla Boëthius och Lena Andersson om sina böcker, som alla kretsar kring kärleken till män, i Ramqvists fall en kriminell, i Boëthius och Anderssons fall den numera väl omdiskuterade kulturmannen. Det är ett roligt samtal att lyssna på, jag skrattar mycket. Kanske främst Andersson har den där osvikliga komiska tajmingen. Liksom Khemiri är hon ett bra intervjuoffer, full av nya infallsvinklar. På två till synes redan gravt uttjatade romaner. Boëthius och Ramqvist har jag inte läst, men samtalet gör mig sugen. ”Man söker efter en förhöjd känsla av verkligheten”, säger Ramqvist, om sin huvudkaraktär Karin, som i Flickvännen lockas in i förhållandet med Johan. En relation som först är sus och dus och stor rikedom tack vare stulna pengar, för att sedan bli alltmer klaustrofobisk i Den vita staden, där Karin fått barn och det börjar gå utför, kronofogden knackar på dörren.”Hon längtar efter känslan av att dras med av något.”

foto: Ulla Montan.

Anderssons Ester är analyserande och klok, men ”de hon faller för är ologiska människor”. Boëthius menar att båda dessa karaktärer verkar tänka så mycket, medan hennes egen, Anna i 70-talsromanen Ofri, ”är mer ‘plums ner i sexet’”. Andersson: ”Hon skjuter upp analyserandet till sen?” Boëthius: ”Ja, det kommer först efter boken.”

Detta är tre olika typer av feminister, sitter jag och tänker. Lena Andersson är av möllanskolan. Hon klär hellre ner sig än upp sig, manliga attribut framför kvinnliga, skulle aldrig göra sig till med smink. Utstrålar pondus och makt med sina roliga, intellektuella svar. Medan Karolina Ramqvist tillhör de snygga feministerna, med röda läppar och oskuldsfull uppsyn. Som pratar om kvinnligheten som en förbjuden önskan om underläge. Drömmen om att bli ”åtrådd, begärd, omhändertagen”. ”Varför älskar kvinnor svin?” säger hon, och menar att detta är en kvinnofråga. Att det handlar om en orationell syn på sex och attraktion. ”‘Varför kan jag inte välja den där snälla mannen?’ Men välj den snälla mannen då!” Medan Andersson då genast kontrar med: ”Men han är för tråkig!”

Och Boëthius då? Hon pratar om en feminism som fanns på 70-talet, som inte ser riktigt likadan ut idag. När p-piller är något vi vant oss vid, och snarare kritiserar. I min anteckningsbok finns det inte lika mycket nerskrivna citat av henne, hon kommer sist i citattävlingen så att säga. Kanske säger det något om de olika tidernas författarroll? Boëthius är främst dramatiker, och kanske van vid att stå nedanför scenen, inte på den. Dock ett intressant citat, som jag tycker sammanfattar bra: ”Jag ville ju skapa ett par som bråkar hela tiden, jag vet inte, på nåt sätt gör det mig upphetsad.” För ja, utan komplikationer hade dessa böcker inte kommit till. De handlar ju om komplikationer, vill man läsa en alltigenom okomplicerad lycklig kärlekssaga så finns det också, men inte här.

Tråkigt nog känner jag igen mig och blir lite nedstämd efter seminariet. ”De är intresserade för att hon är intresserad”, säger Andersson om kulturmännen. ”Om det vore en kvinna skulle hon kallas lätt på foten.” Och om det obefintliga regelverket inom känslornas värld: ”Om vi gjort det här kan det betyda något, det är vi nog båda överens om. Men då kan man välja att strunta i det.” Kärleken och vad vi är beredda att utstå för att få den är helt enkelt alltid fascinerande. Hur mycket svart humor och dräpande kommentarer det här seminariet än innehöll så rörde det vid något som jag innerst inne vet är sant. Och lite för många gånger verkar ha upplevt.

En sak jag också uppskattar var att man pratade så mycket om karaktärerna, det var de som diskuterades. Böckerna kom i fokus. Inte författarna.

foto: Lina Arvidsson.

John Ajvide Lindqvist satsade på att bli trollkarl under en stor del av sitt liv. Uppklädd i väst med grönglansig sidenrygg drar han upp en liten näsduk ur fickan. Trolleri handlar liksom skrivandet, säger han, om att lura åskådaren att tro att detta är verkligheten. När du trollar står du framför spegeln och nöter in olika handgrepp för att få dem att se naturliga ut. ”Många gömmer den i skjortärmarna. Så därför ska jag göra så här”, säger han, och kavlar upp dem. Pratar vidare om att sätta fast näsduken i luften. Och plötsligt är den borta, handen vecklas ut och är tom! ”Och sen finns den ju där”, fortsätter Lindqvist, ”bara att hämta upp den igen”. Och han öppnar som en flik ur tomma intet, och drar tillbaka näsduken från var den nu befunnit sig, in i verkligheten så att vi ser den igen. ”Det finns två olika sätt som folk reagerar på”, säger han. ”Barnslig förundran är det första. Det upplever alla i någon sekund, men vissa kan hänga kvar i det längre. Som ett sorts neverland, en känsla av att verkligheten blev annorlunda.” Andra går mycket snabbt över till den skeptiska försvarsställningen. ”Och hur gjorde du det där då?” härmar Lindqvist, med lustigt förolämpat tonfall.

Jag tänker på när jag läste Människohamn. I den starkt överdimensionerade vita säng jag låg i på den tiden, fönstret som blev en svart och hotfull spegel om kvällarna, jag var inneboende och inget här var egentligen mitt; kanske bidrog det. Jag kunde inte sluta läsa. Och sen kunde jag inte somna. Och sen kunde jag inte sluta läsa. Fortfarande är det för mig hans bästa bok. Den, där tricket genomförs på bästa sätt. Det skapas en stämning då, som ligger kvar även när jag slagit igen boken. Trots att det är flera år sen, och jag länge velat läsa om den, samlar jag fortfarande kraft för att våga. När skräckvärlden griper tag i mig med sina klor sugs jag upp fullkomligt, och vill göra det! Lindqvist pratar vidare om sin nya bok, och visst låter det spännande, men jag är fortfarande kvar i neverland. Det är det som är seminariet för mig. Alla författare är trollkarlar, det var en bra liknelse. Fast vi är olika bra på att inta en scen. Lindqvist har sin väst, Folkesson sitt långa pärlhalsband. Ramqvist sina röda läppar. Scenkostymer, tänker jag. Fake it til you make it, öva framför spegeln, intervjua dig själv.

Men våga också fly undan förväntningarna. Våga vara ärlig och lite svag. ”Karin Fossum planerar och sen skriver hon precis som hon tänkt”, säger Lindqvist. ”Jag vet oftast att ett visst antal saker ska hända. Men jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit.”

Flera av bokmässans semiarier och samtal finns filmade och går att se på UR Play.

Similar Posts:

• Det är ingen slump att man skriver det man skriver
• Nominerade till Augustpriset 2015
• ”Ingenting var en klyscha för jag levde mitt i den”
• Bokcafé Pilgatans höstprogram
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

Under ett torsdagsseminarium på Bokmässan diskuterade de tre och barnboksförfattaren Jujja Wieslander, vars serieversion av hennes karaktär Mamma Mu ingår i satsningen, serieformatets fördelar.

Josefin Svenske menade att all läsning är bra läsning, att alla oavsett ålder ständigt läser varierat och överallt, på mjölkpaket, böcker och tidningar. Och att vi behöver alla möjliga sorters barnserier, för olika tillfällen och faser i barnens liv. Loka Kanarp tänkte tillbaka på det hon själv fastnade för som barn, att man i serier kunde se handlingen utan att behöva förstå all text.

Några timmar senare möter jag upp Loka nere på mässgolvet. Vi tar oss en trappa upp för att fly bokmässans sorl och slår oss ned i ett par färgglada fåtöljer för att prata mer om bild och berättande för äldre och yngre.

Loka Kanarp på Bokmässan 2015. Foto: Björn Schagerström

Ville du prata om några särskilda teman i Katten & Ekorren på Sommarön?

Ja, jag började med att komma på karaktärerna. Det var när jag gick på Konstfack, på grafisk design och illustration. Då hade vi en bilderbokskurs och en skrivövning då man skulle tänka tillbaka på sin barndom och skriva om sig själv som barn. Då fokuserade jag på det lite försiktiga barnet, att vara ängslig och blyg och sådär. Utifrån det så gjorde jag kattkaraktären och så gjorde jag Ekorren som är mer som de vänner jag hade som liten, som var mer som motsatsen, busiga och fick saker att hända. Temat är väl egentligen rädslor och själva Sommarönstoryn är inspirerad av en resa som jag gjorde till Thailand precis efter kursen. Då var jag väldigt rädd för olika saker, som att åka moppe och båt, olika fordon, haha. Och när jag skulle snorkla skadade jag mig, vilket också är med i boken. Så det är väldigt inspirerat av mitt eget liv.

Finns det några barnserier som du gillar särskilt mycket?

Sara Olaussons serieadaption av Loranga är väldigt vacker och bra överhuvudtaget. Don Rosas Kalle Anka-serier läste jag som barn men har läst om dom på nytt nu och dom är jag fortfarande väldigt förtjust i. Han har ju format mycket av Farbror Joakim och andra karaktärer. Jag gillar att det händer så mycket i hans serierutor, mycket slapstick och så i bakgrunden.

Kommer du ihåg när du gjorde din första serie?

Ja, jag gjorde seriestrippar som barn men jag minns inte så mycket av dom. Men sedan, när jag gick estetisk linje i gymnasiet, började jag göra självbiografiska serier, som skolarbete. När jag var liten, runt tio och framåt, läste jag mycket Larson och Ernie. Men så var också serierutorna i Kamratposten en stor grej för mig, med Cecilia Torudd, Eva Lindström och Gunna Grähs till exempel. Så jag blev inspirerad av KP att bli tecknare. Det kändes mer nåbart jämfört med Kalle Anka, som var i en stil där man inte såg att någon hade tecknat. När jag såg Eva Lindströms bilder, som hade en ganska naivistisk stil, så kändes det mer hemma.

Sedan återupptäckte jag serier när jag gick på gymnasiet och gick till Serieteket. Då hittade jag de självbiografiska serierna. Det fanns ju som en självbiografisk våg på nittiotalet i USA och Kanada, och så i Sverige också med Åsa Grennvall och Mats Jonsson. Och den stilen och de temana var väldigt nåbara och inspirerande för att man känner igen sig. För jag läste annat också, som Sandman (av Neil Gaiman) men just de här självbiografiska serierna gjorde att jag kände att jag kan göra något liknande. Sedan, när jag gick Serieskolan i Malmö, gjorde vi olika fanzines. Jag gjorde ett som hette Serier av Loka. Senare samlade jag några av de berättelserna i min första bok, Till mina vänner och ovänner.

Du har hoppat från bok till bok både genremässigt och bildstilistiskt. Från skräckromaner till fyrrutingar med nedslag i historien.

Ja, jag gillar att variera mig. Jag skulle nästan vilja vara som en del franska tecknare, som till exempel gör barnserier under ett namn och vuxenserier under en annan pseudonym.

Det finns också en sorts folkbildande gren av ditt serieskapande, som lyfter fram olika historiska personer och händelser, ofta med en feministisk udd. Vill du göra mer i den stilen?

Just nu vill jag nog inte göra faktaserier, men jag är intresserad av historia och historiska miljöer och det skulle jag nog vilja jobba med mer i en serieromanform framöver.

Förutom att skapa både bild och text i flera böcker har du illustrerat andras berättelser. Har du någon gång varit inne på att skriva en roman utan illustrationer?

Ja, jag skulle gärna göra det om jag hade förmågan, men jag tror att en anledning till att jag kom in på serier är att det känns så opretentiöst. Vem som helst kan plocka upp en kulspetspenna och göra det. Medan att skriva en roman har en mycket tyngre tradition så det tar emot lite mer att utforska det.

Du har ju avbildat en hel rad av Nobelpristagare för Expressen i samband med offentliggörandet av vem som vunnit. Har du någon favoritpristagare?

Helt klart Selma Lagerlöf, hon är en av mina favoritförfattare.

Vilken var den senaste serieboken som du blev helt såld på?

Loka Kanarp kommer på att tänka på en bok med en krånglig titel. Hon tar fram mobilen och börjar bläddra igenom sitt Instagramarkiv.

Hon citerar texten under bilden som visar omslaget på den amerikanska serieromanen:

”Sjukt bra var den. Alla måste läsa.” Unterzakhn av Leela Corman. De anhöriga av Pelle Forshed var också väldigt bra.

Loka, som i sin serie om Katten och Ekorren använt sig av stora bilderboksinspirerade uppslag, där serierutorna för stunden får stå tillbaka, visar också sin absoluta favorit från bilderbokshistorien:

Min vän Lage av Eva Lindström. Hon skickar med ett bonustips i En björnberättelse av Ann-Madeleine Gelotte från 1986.

PS. Nästa Katten och Ekorren blir en vinterberättelse med jultema. Till våren kommer Rabén & Sjögren fortsätta sin barnserieutgivning med en svit böcker, den här gången för åldern 9-12 år. DS.

Similar Posts:

• En utmärkt introduktion per sida
• Inget att läsa ensam hemma
• ”Stöt, älskling, stöt som en demon!”
• Rapport från textmässan
• ”Egentligen finns det ju inget man inte kan skriva om”

Jag hittar en oas i Rum för poesi, som under två dagar bjuder in till läsningar med en mängd svenska och internationella poeter. Under de två timmar jag tillbringar där får jag lyssna till den rumänska, numera Malmöbaserade, poeten Gabriela Eftimie, spanjoren Kirmen Uribe och Gerdur Kristny från Island. Kristny läser första sviten ur sin diktsamling Drápa (2014). Sedan läser översättaren, som översatt till svenska särskilt för detta tillfälle, hela diktsamlingen om ett mord i Reykjavik.

Att få höra poesi på originalspråk är verkligen en upplevelse. Kontrasten mellan Kristnys isländska och den svenska översättningen är slående, och även om jag såklart förstår mer av innehållet saknar jag snabbt Kristnys röst, de isländska orden. Samma är det med Kirmen Uribe. Han läser först dikterna på engelska för att sedan ge oss originaltexten på baskiska. Då läser han nästintill utantill. Orden flyter rytmiskt och hela Uribes kroppsspråk och röst förändras. Dikterna, som bland annat handlar om hans frus fräknar (”to remove them would be an environmental crime” som han säger innan läsningen) får ett helt nytt liv.

Går det att översätta poesi? blir frågan jag lämnas med. Bevisligen går det, och tur är väl det, men bevisligen går något också förlorat. När den ska överföras till ett annat språk måste den omformas. Poesi är språk, är ljud, och det är en ynnest att få uppleva de tre poeterna med kropp och sinnen utan krav på att ”förstå”. Att översätta dem på plats hade faktiskt inte behövts.

Den andra timmen lyssnar jag till Jonas Rasmussens samtal med översättaren och kritikern Kamilla Löfström och poeterna Morten Søndergaard och Martin Glaz Serup, om den danska samtidspoesin och den så kallade poesiboom som startade en debatt på svenska kultursidor i somras. Detta görs med utgångspunkt i Ellerströms antologi Nervsystem. Ung dansk poesi (som Sandra också recenserar här på Dagensbok.com idag!).

Redan inledningsvis påpekar panelen att de inte kommer fokusera på en motsättning mellan Sverige och Danmark, vilket känns skönt. Intressantare är diskussionen om vad det är i den danska poesin som gör den framgångsrik, och vad hos de danska förlagen som gör dem så benägna att satsa på unga poeter.

”Två ord. Yahya Hassan” säger Kamilla Löfström, halvt på skämt, halvt på allvar. För det var Hassans självbetitlade debut som gjorde poesin intressant. Den visade att poesin kan berätta något som medierna inte kan. Den är komplex, politisk och samhällsnära. Men viktigast av allt är kanske ändå att det var Yahya Hassan som fick stora förlag som Gyldendal att inse att poesi är något de kan tjäna pengar på. Ändå har utgivningen av diktsamlingar från just Gyldendal inte ökat på de senaste 20 åren, den ligger stadigt på ca tolv till femton titlar per år. Kanske handlar det snarare om större uppmärksamhet och utrymme. Poesi har, som Martin Glaz Serup påpekar, lyckats bli sexigt i Danmark och vi får smakprov ur bland andra Bjørn Rasmussens Ming och Signe Gjessings Ud i det u-løse.

Vad är det då som utmärker den danska poesin? Panelen nämner speciellt det talspråksnära och muntliga. Dikterna lyckas skildra hur en 25-åring faktiskt pratar. Poesin är också full av samtidsreferenser, som Nike och 7-Eleven. Märken och kedjor som är en del av världen och livet, och som därför nödvändigtvis inte problematiseras i konsumtionskritiska texter. Här finns också hur ett språk utvecklas mycket tillsammans med sociala medier. Många poeter bloggar regelbundet sina texter, och poesin influeras också av bloggspråket. Jag tänker att detta är något som också finns här i Sverige, till exempel genom Felicia Mulinaris Politisk poesi.

Panelen påpekar också att flera av de unga poeterna berättar om specifika erfarenheter, som invandrarbakgrund och handikapp, men också vidgar ut till ett globalt perspektiv. Det privata blir poetiskt, blir politiskt. Att den nuvarande generationen poeter omnämns som Generation Etik är dock något som nästintill viftas bort. Det är en konstruktion, ”bare noget vi leger”, som Glaz Serup säger. Och kanske är det också nyckeln till den danska samtidspoesins framgång. Ett konstruerande och spelande. Ett lekande och byggande som nu resulterat i ett fenomen.

Rum för poesis program fortsätter under lördagen med läsningar av poeter som Katalin Mezey (Ungern), Carmen Bugan (Rumänien), Anna Jörgensdotter och Agnes Gerner och samtalet En evighet i poesin, ”om poesi som språk och hur en evighet kan framträda i dikten i såväl ett sandkorn eller blad som i storpolitiska händelser”.

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Goda grannar
• Våldet som fortsätter
• 00-talets allra bästa poeter i en

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Någonstans i mässvimlet smyger förstås också dagensbok.com:s redaktionsmedlemmar omkring och våra rapporter kommer att dyka upp på sajten allt eftersom. Du hittar dem under etiketten Bokmässan 2015.

Mycket nöje!

Ungern i fokus

Från Ungern får årets bokmässa besök av Péter Esterházy, Noémi Szécsi, Krisztina Tóth, Anna Jókai, Agnes Judit Kiss, Katalin Mezey, György Schöpflin, Ádám Bodor, Endre Kukorelly, Emöke Lipcsey, Ferenc Vincze, Béla Jávorszky, András Török, Dániel Varró, Ádám Nádasdy och Katalin Ladik. De kommer att samtala bland annat om översättning, om vad som kännetecknar den ungerska litteraturen, om ungersk historia och om villkoren för kvinnliga författare i Ungern.

Ur arkivet kan vi locka med följande från Ungern:

Gabriel Byström: Tystnadens triumf
Skrämmande utveckling i Ungern

”Det börjar med en scen från februari 2009. En ung familj väcks brutalt mitt i natten av att en molotovcocktail kastas in i deras hus. Pappan rusar ut från det brinnande huset för att sätta sin fyraårige son i säkerhet, men utanför dörren väntar någon med hagelgevär. De båda skjuts till döds och ytterligare ett barn blir svårt…” Läs mer

Victor Sebestyen: Ungernrevolten 1956
Suggestiv konfrontation i Kalla kriget

”’Tolv dagar som skakade världen’ är undertiteln på Victor Sebestyens bok om revolutionen i Ungern 1956. Det låter (till skillnad från originalets ”How the Hungarians tried to topple their Soviet Masters”) en smula ironiskt. Jag har visserligen framför allt hört talas om Ungernrevolten som vänsterorienterade intellektuellas…” Läs mer

László Krasznahorkai: Motståndets melankoli
#val1989

”Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller…Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till…” Läs mer

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin – en dagbok
Tillvaron är oviktig och meningslös

”Imre Kertész är bra på att sammanfatta livet: ‘Jag, som inte är viktig, fäster likväl vikt vid någonting som inte är viktigt: ungefär så förhåller det sig.’ Dagboken Från Budapest till Berlin sträcker sig mellan 2001 och 2003, alltså från strax innan till strax efter det att han fick Nobelpriset i litteratur hösten 2002. Kertész har här…” Läs mer

Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia
Knäpp

”’Stilleben, med betoning på andra stavelsen: stillében, (tyska Stillleben, troligen av nederländska stilleven, av stil ‘stilla’ och leven ‘liv’), även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – bordsserviser, blommor…” Läs mer

Imre Kertész: Den engelska flaggan
Själslig slitning i katastrofens skugga

”Ungernupproret 1956. Berättelsen om det lilla folkets kamp mot den starka stalinismen har blivit en symbol för berättelsen om hela förra århundradet; människors förhoppningar krossade av stora stater och supermakter. Hösten -56 var ett tillfälle då historien stod och vägde, den lilla studentdemonstrationen…” Läs mer

Imre Kertész: Dossier K.
”jag försvinner alltså på ett behagligt sätt mellan fiktionen och de fakta som kallas verklighet”

”Man kan se det framför sig. Å ena sidan den berömde författarens förläggare som inser att det finns en marknad för – eller, för att låta mindre krass, att en väldig massa människor skulle ha intresse av att läsa – en biografi om den berömde författaren. Å andra sidan den berömde författaren själv som inte har…” Läs mer

Peter Esterházy: Rättad utgåva
Blod tjockare än gulasch

”’Tyst, er far arbetar.’ Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ‘det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret’. Men vad skriver han? Det…” Läs mer

Peter Esterházy: Harmonia Caelestis
Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

”’Tyst, er far arbetar.’ Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ‘det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret’. Men vad skriver han? Det…” Läs mer

Attila József: en eld som bränner mig
Rytm, rim och ungersk poesi!

”’Lägg din hand/ på pannan min/ som handen din/ var min// Värj mitt liv/ med sten och kniv/ som livet mitt/ var ditt// Älska mig/ så ljuveligt/ som hjärtat mitt/ var ditt’ En av Attila József mest folkkära dikter. Dock, om du ber nån recitera en dikt av Attila Jozef så är det inte säkert att det är den som du får höra, för det är så med ungrarna…” Läs mer

Imre Kertész: En annan
Utan överrock

”Lustigt. Sitter på röntgenmottagningen och väntar på min tur, samtidigt som jag läser Kertész senaste. Har just passerat ett avsnitt där han funderar runt Wittgensteins Om visshet: ‘Vad kan jag ha gjort den 9 april 1951? För fyrtio år och ett halvt år sedan? Jag tror jag arbetade i mekaniska verkstaden MÁVAG som sparkad intellektuell…” Läs mer

Imre Kertész: Fiasko
Att skriva sitt minne

”I Fiasko är berättaren en ålderstigen man som bor i en trång lägenhet mitt i Budapest. Han försöker få sin första roman publicerad. Men vem kan tänkas vara intresserad av att läsa den? Allt är väl redan skrivet om detta uttjatade ämne? Romanen blir refuserad. Den är illa skriven utan litterär begåvning, tycker man på…” Läs mer

Imre Kertész: Mannen utan öde
Helvetet utan kretsar

”I Imre Kertész’ tankesamling Galärdagbok som utgavs i början på nittiotalet (till svenska 2001) skriver han: ‘Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.’ Ja, det är klart, tänker jag själv och lägger Mannen utan öde ifrån mig. Med den erfarenheten i bagaget blir alla andra saker…” Läs mer

Imre Kertész: Protokollen
Mot den osynliga gränsen

”Härförleden besökte jag Berlin. Jag kunde då likt alla turister som tar sig tid att se bägge sidor av den före detta kluvna staden, konstatera att delningen fortfarande bär sina tydliga spår, de fjorton år som gått sedan muren föll till trots. I västra Berlin är i stort sett alla märken från arméernas skoningslösa intagande av…” Läs mer

Imre Kertész: Kaddish för ett ofött barn
Filosofin och humorn är levande

”Kaddish är den bön som judarna ber för sina döda. Denna bok är en sådan, men för ett barn som bokens jag inte vill ha, ett således dött barn. Jag skulle vilja läsa boken i ett andetag, för den är ett enda långt mumlande, en bön, men eftersom längden, fast det är en kort bok, hindrar mig eller så är mina lungor för små, så jag har läst…” Läs mer

Röster från Island

Från Island till årets mässa kommer Einar Kárason, Áslaug Jónsdóttir, Þórarinn Leifsson, Bergrún Íris Sævarsdóttir, Jónína Leósdóttir, Johanna Sigurdardottir, Auður Ava Ólafsdóttir, Jón Kalman Stéfansson, Einar Már Guðmundsson, Andri Snær Magnason, Arnaldur Indriðason, Gerður Kristný, Sigurbjörg Þrastardóttir och Árni Þórarinsson. De kommer bland annat att prata om sagor, barnlitteratur, kärlek, humor och mord.

På dagensbok.com har vi skrivit följande om isländska författare:

Eiríkur Örn Norðdahl: Ondska
Europeiskt triangeldrama

”’Vi vill att det här ska vara klart:/ Du är inte en av oss./ Du är en av oss./ Du är inte en av oss./ Du är inte en av oss./ Du är en av oss./ Du är inte en av oss./ Du är en av oss./ Du är en av oss./ Och man vet aldrig vilket som är värst.’ Som o:et i titeln och som ó:et i både Ómars och Arnórs namn cirklar sig ondskan runt omkring läsaren…” Läs mer

Sjón: Máni Steinn: Pojken som inte fanns
Outsiders

”Domedagsstämningen vilar tungt över Reyjkavík i Sjóns nya roman. Spanska sjukan skördar fler och fler offer. Ur vulkanen Katla stiger lavan och hotar om ett större utbrott. I Europa härjar första världskriget. Året är 1918, då kriget trots allt tar slut och Island blir självständigt. Genom sextonårige pojken Máni Steinns ögon tar vi…” Läs mer

Steinar Bragi: Höglandet
Roffare och andra monster

”Enligt baksidestexten är Höglandet en skräckthriller med stark samtidskänsla. Trots det så rös jag faktiskt inte speciellt mycket när jag läste den, men å andra sidan läste jag halva boken på puben och den andra hälften i badkaret (måhända för trygga och ombonade miljöer för rysningar). Boken handlar i alla fall om två isländska…” Läs mer

Steinunn Sigurðardóttir: Hjärttrakten
Storslaget i mytiska landskap

”När Harpa rusar in i den lilla källarlägenheten i Reykjavik har hon hjärtat i halsgropen och vet inte i vilket skick hon kommer att hitta sin 14-åriga dotter. Edda har under det senaste året förvandlats från en snäll liten flicka till tonårsförälderns värsta mardröm, hon knarkar, super och hänger med stadens avskum…” Läs mer

Gyrðir Elíasson: Det gula huset
Andetagen innan allt förändras

”Det här är inte en novell i klassisk mening. Det är inte en sammanhängande historia som börjar på första sidan och avslutas på sista. Istället är det ett antal kortnoveller som alla är hämtade ur samlingen Gula húsið. Det är en mängd ytterst korta nedslag i olika människors tillvaro. Människor som alla på olika sätt konfronteras…” Läs mer

Sjón: Skymningsinferno
Havet ligger blankt

”1600-tal, hundra år före Linné. En isländsk självlärd lärd man är i Köpenhamn för att ställas inför rätta för trolldom; han har drivit ut andar, han är papist, han räknar fåglar, han vägrar vara med och slå ihjäl utlänningar. Uppenbarligen är gubbfan farlig. Danmarks främste vetenskapare (en som skapar…” Läs mer

Halldór Laxness: Fria män
Friheten är en karg ö

”För några år sedan läste jag Japans förste nobelpristagare, Yasunari Kawabata, och fann honom just sådär japansk som man föreställer sig. Det är precis samma upplevelse – fast helt annorlunda – att läsa den isländske mottagaren av samma pris, Halldór Laxness. Isländskare än så här blir det väl liksom inte? En isolerad ö, ett…” Läs mer

Steinar Bragi: Kvinnor
Mångbottnad klaustrofobi

”Island är en 103 125 kvadratkilometer stor ö mitt ute i Atlanten (Sverige är till ytan ungefär fyra gånger så stort). Landet har 320 000 invånare och närmaste grannland, som är Grönland, ligger 290 kilometer bort. Enda sättet att lämna Island är genom luften eller sjövägen. Detta är något jag hela tiden har i bakhuvudet då jag läser…” Läs mer

Kristín Bjarnadóttir: Jag lutar mig mot dig och flyger
”Ack, Carmencita gör mig inte så besviken”

”Med hjälp av ett resestipendium från Sveriges Författarfond åkte Kristín Bjarnadóttir till Buenos Aires, tangons födelseort och huvudstad. Resultatet av resan är diktsamlingen Jag lutar mig mot dig och flyger som består av små svartvita bilder varvat med korta stycken av prosalyrik som söker beskriva…” Läs mer

Hallgrímur Helgason: Stormland
Rolig och mörk samtidsroman

”Vi har alla träffat på Böddi H. Steingrímsson. Arga internetmarodörer, rättshaveristiskt lagda män som är upprörda på så gott som allting de ser. Som tycker att de själva har rätt och alla andra fel. Böddi bor i sin mammas källare i en liten stad på norra Island och skriver arga blogginlägg om den depraverade…” Läs mer

Audur Jónsdóttir: Folket i källaren
Den vilsna medelklassen

”Folket i källaren handlar om Klara, en ung isländsk kvinna som lever ett nyidealiskt medelklassliv: hon arbetar som illustratör och bor ihop med den framgångsrika och intelligenta Svenni. Boken utspelar sig under en kväll när de har en liten fest i den luftiga, perfekt inredda lägenheten, men Klara ägnar tiden mer åt…” Läs mer

Sjón: Fisk och kultur
Människans natur

”Det är mycket med myter just nu. Var och varannan bok som ges ut, vare sig det kallas fantasy eller ”riktig” litteratur, verkar på något vis knyta an till äldre myter och försöka väva in dem i det moderna. Grekiska gudar dyker upp i var och varannan dussinroman, det föreslås på fullt allvar att börja lära ut Arn…” Läs mer

Einar Már Guðmundsson: Beatlesmanifestet
60-talets Reykjavik drabbas av Beatlesfeber

”Bland gator och hus i 60-talets Reykjavik, rör sig den något drömmande Johann Petursson vant tillsammans med kompisar av högre eller lägre rang. Rockmusiken är ständigt närvarande och blir ett soundtrack till den sena tonåren med allt vad det innebär. Denne isländske författare har tidigare belönats med Nordiska rådets…” Läs mer

Vigdís Grímsdóttir: När en stjärna faller
Mångbottnad mordgåta

”När Vigdís Grímsdóttir slog igenom för ca tio år sedan var det med dunder och brak. Hon hade en udda stil som var både poetisk och konkret och som blåste liv i den isländska sagotraditionen. I böcker som Flickan i skogen, Z – en kärlekshistoria och Jag heter Isbjörg, jag är ett lejon målade hon upp mystiska och svindlande…” Läs mer

Kristín Marja Baldursdóttir: Karitas, utan titel
Överlevnadskonst

”En änka vars man, sjömannen, uppslukades av havet, fattar ett ovanligt beslut. Hon ska lämna Västlandet tillsammans med sina sex barn för att bosätta sig där hon har möjlighet att ge alla barnen vidare utbildning, även flickorna. Hennes egen dröm om att bli barnmorska förverkligades aldrig, nu är hon beredd att satsa allt för…” Läs mer

Sjón: Skugga-Baldur
Natur och människa

”Skugga-Baldur är en till omfånget mycket liten bok. Ungefär lika hög som en hand och innehållande knappt 130 sidor med luftig text. Den historia den berättar är synbart enkel men lämnar öppningar åt olika håll, och när den berör urgamla teman och ställer eviga frågor så är det snarare för att påminna om dem än för att…” Läs mer

Einar Már Guðmundsson: Namnlösa vägar
Hårdkokt, lakoniskt, isländskt

”Mödrar, fädrar, syskon, kusiner, mor- och farföräldrar, tanter och onklar, vänner, grannar, bönder. Från sida 1 till 215 hinner Gudmundsson med att gå igenom ett helt släkträd plus några intilliggande enbuskar. Han droppar namn som skivnördar listar sina favoritartister. Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna, en släktforskares…” Läs mer

Arnaldur Indridason: Kvinna i grönt
Tjong rakt i stolpen

”Två år i rad har Indridason tilldelats Glasnyckeln, priset för bästa nordiska kriminalroman. Jag har inte läst Glasbruket och således kan jag inte bedöma om det var 2002 års bästa nordiska kriminalroman. När det gäller Kvinna i grönt … tja. Det måste ha getts ut bättre deckare i Norden under 2003…” Läs mer

Steinunn Sigurdardóttir: Hundra dörrar i brisen
Kvinna i knullkris

”Huvudpersonen i Hundra dörrar i brisen är Brynhildur, en isländsk tvåbarnsmor som är på semester i Frankrike. Hon minns sina år som student i Paris, och grämer sig för att hon inte accepterade några av de sexuella inviter hon fick när hon var ung och vacker. För att kompensera för sina begränsade sexuella erfarenheter bestämmer…” Läs mer

Arnaldur Indridason: Glasbruket
Ett väldigt sprucket glas

”Erlendur Sveinsson är en medelålders polis med trassligt privatliv. Hans exfru hatar honom, hans son är alkoholist, dottern knarkar och själv röker han så mycket att det värker i bröstet när han andas. När han blir hungrig äter han hamburgare och sånt som man kan värma i en mikrovågsugn. Han är en…” Läs mer

Reynir Adhalsteinsson: Rida islandshäst – Reynirs ridskola
Livet är en fest – rid Islandshäst!

”Det här är en bok som jag med förtjusning skulle vilja ge bort till alla mina hästägande vänner, oavsett vilken ras det rör sig om egentligen. Reynirs sätt att se på hästhantering är i stort precis min egen och väldigt universell. Det handlar om hur hästar fungerar oavsett ras, varför de reagerar på vissa sätt och hela tiden…” Läs mer

Skolspåret

Skola och läsning är förstås återkommande teman på mässan. I år trycker man särskilt på skolans bredare uppdrag – ja, elever ska lära sig läsa och skriva, men också att fungera som medborgare i ett demokratiskt samhälle, och hur lär man sig egentligen det?

I Skolspåret medverkar bland många andra Gustav Fridolin, Christina Ohlin-Scheller, Sara Lövestam, Christina Wahldén, Johanna Lindbäck, Gunnar Ardelius, Lawen Mohtadi, Jens Liljestrand, Per Kornhall, Yvonne Hirdman, Elin Ek och Daniel Sjölin.

Sara Lövestam: Grejen med verb
Från en nörd till en annan: jag vill ha mer!

”Jag har aldrig varit särskilt intresserad av grammatik. Eller jag börjar om: jag har aldrig varit särskilt intresserad av varför en säger som en säger, om en säger. Att jag, förmodligen tack vare all läsning jag ägnat mig åt, alltid har haft lätt för grammatik är en annan sak. Att ha lätt för att säga rätt är inte samma sak…” Läs mer

Per Kornhall: Barnexperimentet. Svensk skola i fritt fall
Hur hejda en skola i fritt fall?

”Den finska skolan är en av de mest framgångsrika i världen. I reportage efter reportage efter politiskt inlägg sneglar vi avundsjukt åt öster. Vad har den finska skolan som inte den svenska har? Jo. Den är baserad på den svenska skolan. Före 1990-talet. Det framhäver skolstrategen Per Kornhall i sin bok Barnexperimentet. Svensk skola…” Läs mer

Lawen Mohtadi: Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon
”det som sker nu är början på en lång kamp”

”På en bild från en manifestation 1964 står två människorättskämpar sida vid sida utanför Storkyrkan i Stockholm: amerikanen Martin Luther King och svenskan Katarina Taikon. Ändå är det förmodligen betydligt fler svenskar som känner till King än Taikon. Hur kommer det sig? ‘Under 1960-talet stod…” Läs mer

Elise Karlsson: En god bok: Antirasistiska boktips
Att vidga sina vyer

”Kan litteratur vara god? En god bok? Så heter det ju. Och läser man till exempel kursplaner i svenska (det har bland andra litteraturvetarna Annette Årheim och Magnus Persson skrivit bra om), så tycks det inte vara någon hejd på litteraturens förmåga att göra oss till bättre människor. Jag tror ju att det ligger något i det…” Läs mer

Daniel Möller: Kärlek, kropp, sex: Att arbeta med erotisk litteratur i klassrummet
Pornografin i klassrummet

”Hur mycket pratar vi om sex i skolan? Själv minns jag det som något ganska obehagligt, liksom skamset förbihastat av alla inblandade (den generade, uråldrige biologiläraren och den dömande, snipiga barnmorskan vi fick gå till vårdcentralen för att träffa). Jag vill tro att det blivit bättre sedan dess (det här var i…” Läs mer

Mustafa Can, m fl: Läsandets lust och magi
Oändliga litterära äventyr

”När jag var liten hade jag tre favoritböcker. Prostens barnbarn av Eva Bexell (fantastiskt inläst av Margareta Krook på kassettbok. Ja det hette så en gång i tiden, tänk att jag är så gammal!) och så Åke Holmbergs Ture Sventon i London (även den fanns på kassettbok med Helge Skoog som uppläsare). Men framförallt…” Läs mer

Annette Årheim: Misery Lit
Känsloporr eller samhällskritik?

”’Eländesskildringar’, ‘sanna historier’, ‘Misery Lit”’ eller till och med ‘Misery Porn’. ‘Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser”’ lyder undertiteln när litteraturvetaren Annette Årheim återvänder till den här typen av skildringar i nya boken Misery Lit. Återvänder och återanvänder kan man kanske…” Läs mer

Annette Årheim: När realismen blir orealistisk
Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt

”Att ‘sanna historier’ säljer råder det knappast någon tvekan om. Bokmarknaden har under de senaste decennierna fullkomligt svämmat över av dem. Men vad är det egentligen som gör de där berättelserna så lockande? Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen…” Läs mer

Christina Olin-Scheller: Såpor istället för Strindberg?
Ut med litteraturhistorien?

”När J K Rowling slog igenom med böckerna om Harry Potter för en hoper år sedan väckte litteraturprofessorn Harold Bloom ont blod genom att drastiskt uttala att skulle ungarna läsa sådan skit var det bättre om de inte läste alls. Det är förstås en mycket korkad åsikt i förhållande till de flesta moderna teorier kring…” Läs mer

Judith A Langer: Litterära föreställningsvärldar
Hur du ska läsa och varför. Verkligen.

”’No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world’. Det är inte en rad ur Litterära föreställningsvärldar, det är en replik ur filmen Döda poeters sällskap. Men Judith Langers bok om litteraturpedagogik och läsning för, mer än till annan forskning, tankarna till hela den där genren av lärare som hjältar…” Läs mer

De kommer också

Hundratals författare kommer till bokmässan varje år, och ärligt talat – en del skulle vi ju bli mer förvånade om de inte kom. Andra är kanske enda chansen att få se någonsin, men de allra flesta är i vilket fall aktuella med nya, spännande böcker. Här kommer ett litet urval ur dagensbok.com:s stora recensionsarkiv:

Guadelupe Nettel: Kroppen jag föddes i
I de seendes rike är den enögda

”’Kanske, när jag till sist blir färdig, kommer den här boken inte vara mer än en rad lögner för mina föräldrar och för min bror. Jag tröstar mig med att tänka att all objektivitet är subjektiv.’ Kroppen jag föddes i är en självbiografisk roman, autofiktion. Detta är tydligen viktigt eftersom det påpekas i baksidestexten. När vi här…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti. Men att se hans ryske motsvarighet berätta om att…” Läs mer

Björn Elmbrant: Innan mörkret faller: Ska 30-talet hinna ikapp oss?
Lärdomar från avgrundens kant

”I skrivande stund går en våg av engagemang över Sverige, för flyktingars rätt att på ett säkert sätt kunna söka trygghet från brutalitet och utsatthet. Det är en politisk samling av ett sällan skådat slag. Det sammanfaller med ett sorts ‘nu är det nog!’-statement mot rasism, den råa iskyla som sprider sig över nätet och EU:s gränspolitik…” Läs mer

Siri Pettersen: Odinsbarn
Död mans svans

”Vargen tog den. Det har alltid varit den officiella förklaringen till varför Hirka inte är som alla andra. Som folk. Hon minns det visserligen inte själv, men hon var också bara ett spädbarn när det hände. Pappa har berättat, och ärret sitter ju där i ryggslutet. Så varför skulle hon tvivla? Självklart måste även Hirka vara…” Läs mer

Elise Karlsson: Linjen
Rädslans linje

”När Nya Moderaterna förlorade makten i riksdagsvalet för snart ett år sedan fanns förhoppningar hos en del av oss att arbetslinjen skulle dö. Att retoriken och den politiska praktik som begreppet representerade skulle förpassas iväg och bytas ut mot en annan arbetsmarknadspolitik. En mindre orolig, flexibilitetskrävande…” Läs mer

Daniel Kehlmann: Berömmelse: Roman i nio historier
Lek med identiteten

”’En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, spannet, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.’ Så säger författaren Leo Richter (som jag tror kan vara något av den verklige upphovsmannens alter ego i den fiktiva värld han skapat) i Daniel Kehlmanns roman Berömmelse. Boken, med…” Läs mer

Jessica Schiefauer: När hundarna kommer
Våldet griper omkring sig

”Jessica Schiefauer, mest känd för den fantasifulla och augustprisbelönade Pojkarna, växte upp i Kungälv, nära Kode, och var sjutton år när fjortonårige John Hron i augusti 1995 misshandlades till döds vid en sjö där, av tonåriga gärningsmän med nazistsympatier. Schifauers nya roman, När hundarna kommer, handlar inte…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker. Nu har det gått elva år sedan slaget om…” Läs mer

Tore Renberg: Attack från alla håll
Yrkeskriminella bygger bo

”Det är dags för förändring i Stavangers undre värld. Cecilie, Rudis tjej och Janis syster, väntar barn och huset, liksom livet, behöver snyggas till i grunden. Det finns heller ingen ekonomi i inbrott längre; Stavangerborna har för gott om pengar för att vilja köpa stöldgods nu för tiden. Hillevågsgänget ska alltså dra sig…” Läs mer

Kalle Kniivilä: Krim tillhör oss: Imperiets återkomst
”Vem var den där maskerade mannen?”

”OK, vi kör den där obligatoriska referensen direkt så har vi det överstökat: 1940 recenserade George Orwell Mein Kampf. Recensionen är värd att läsa i sin helhet, men jag vill lyfta fram den här biten: ‘Hitler knows that human beings don’t only want comfort, safety, short working-hours, hygiene, birth-control and, in general…” Läs mer

Anna Jansson: Alla kan se dig
Om att inte komma undan

”Jag älskar att dras in i en bok, och precis så är det här. Det är raffel och spänning från första sidan. Den tidigare styckmördaren Sten Hörsne, numera fridfull och frälst, anländer Gotland för att försöka få förlåtelse av sin son. Han har misshandlat sonens mor, supit och betett sig svinigt. Sonen är dock helt ointresserad…” Läs mer

Anna Jörgensdotter: Drömmen om Ester
Drömskt om konstnärinnan Ester Henning

”Anna Jörgensdotter fann inspirationen till sin bok om Ester Henning i Maud Nycanders dokumentärfilm Konstnärinnan på avd. 22. Drömmen om Ester följde henne när hon, som småbarnsmamma med mycket att göra och en brinnande lust att skriva, försökte hitta en balans mellan eget skapande och omvärldens begränsningar…” Läs mer

Lasse Berg: Vårt inre Afrika
På upptäcktsfärd mot framtiden

”Efter åtskilliga böcker, föreläsningar och filmer decennier bakåt, har Lasse Berg blivit en av våra mest framträdande medieprofiler när det gäller reportage om utvecklingsfrågor, människa, samhälle, historia och miljö. Många har läst den uppmärksammade Kalaharitrilogin som omfattar Gryning över…” Läs mer

Maria Sveland: Befrielsen
En tankeställare om det sexuella våldet

”Han kom på cykel i skydd av mörkret och anföll sina offer bakifrån. Örebromannen, en av Sveriges värsta serievåldtäktsmän, satte under flera års tid skräck i en hel stad. Alla anpassade och underordnande sig våldet. Men vad hade hänt om någon eller några hade fått nog, och börjat slå tillbaka? I Maria Svelands roman…” Läs mer

Carl-Michael Edenborg: Alkemistens dotter
Den exploderande kroppen

”Rebis föds med ett redan utstakat liv. Hon är den Utvalda hennes släkt har väntat på. På grund av henne har de till och med avstått från att skaffa fler barn, det är ju ändå hon som ska slutföra deras heliga uppgift: att utplåna universum. Släkten Drakenstierna är alkemister med en stark tro på att världen är ond, skapad av…” Läs mer

Magnus Linton: De hatade
Högerradikalerna på vår bakgård

”När land efter land i Europa de senaste åren har röstat fram högerradikala partier, har det hetat att det är en allvarlig sjukdom som breder ut sig. En farsot som de socialdemokratiska partierna står handfallna inför hur de ska råda bot på. I De hatade – om radikalhögerns måltavlor menar Magnus Linton att vi…” Läs mer

Martina Montelius: Oscar Levertins vänner
Utan hämningar

”’Färjan har redan nått finska farvatten. Oscar Levertins vänner klipper med ögonen. Böckerna från taxfreeshopen sover redan. Kanske sover till och med färjans högsta befälhavare, oroligt drömmande, med täcket nedsparkat i fotändan och ena handen i ett bräddfullt askfat. Det är hög tid att börja svina.’ 62-åriga Boel…” Läs mer

Johan Hilton: No tears for queers
Toppen på ett mycket farligt isberg

”Matthew Shepard i Laramie, Wyoming 1998. Johan Pettersson i Katrineholm 2002. Josef Ben Meddour i Göteborg 1997. Tre män som mördats på grund av sin homosexuella läggning. Tre hatbrott som avhandlas i Johan Hiltons bok No tears for queers. Morden är långt ifrån ensamma i sitt slag. De…” Läs mer

Mer om årets bokmässa kommer efterhand att dyka upp under etiketten Bokmässan 2015.

Fler temasidor hittar du under Teman.

Similar Posts:

• Rum för samtal, kropp och sinnen
• Författarintervju med Loka Kanarp
• Döden tvingar fram granskning av realismen
• Författaren – artisten
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner