Härförleden besökte jag Berlin. Jag kunde då likt alla turister som tar sig tid att se bägge sidor av den före detta kluvna staden, konstatera att delningen fortfarande bär sina tydliga spår, de fjorton år som gått sedan muren föll till trots.

I västra Berlin är i stort sett alla märken från arméernas skoningslösa intagande av staden bortbyggda eller igensopade, i östra delarna bär många fasader fortfarande kulhål och märken efter granatsplitter. Det forna Västberlins förorter är välmående villasamhällen medan dess östra diton bjuder på miljonprojekt som skjuter mot himlen. Förvisso renoverar och färgsätter man extriörerna, men såna påtagliga skillnader vittnar om två stadskroppar inom samma urbana varelse.

Enligt västra berlinbor kan man dessutom med lätthet se vilka som kommer från den gamla östra sidan. ”Ozzies” (=östberinare) går, står och ser (ut) på ett visst sätt. Ränderna går inte ur så lätt; efter 40 år av socialistisk diktatur är det inte bara att vakna en morgon och vara stolt medborgare på västvärldens marknadsscen.

I den korta texten ”Protokollet” ämnar en ungersk författare sig företa en resa från Budapest till Wien. Det är strax efter att järnridån nedmonterats. Allt är omsorgsfullt förberett; tågbiljetterna bokade med sittplats och allt, hotellrum reserverat, möten avtalade, ett tilltaget resekapital medtaget osv. Men resan föregås av onda varsel, mardrömmar, influensa och dödsfall i vänkretsen tycks vilja ställa in hela trippen.

Men författaren låter sig inte nedslås. Resan blir av. Det visar sig dock att han vid gränsen till Österrike stöter på patrull. En nitisk tulltjänsteman uppmanar författaren att visa reskassan, vilken visar sig vara odeklarerad, vilket visar sig vara olagligt, vilket medför vissa komplikationer att ta sig till Wien.

Författaren är Kertész. När en annan ungersk författare, Péter Esterházy, läser ”Protokollet” känner han sig manad att skriva en replik: ”Liv och litteratur”. I den här texten gör Esterházy exakt samma resa som Kertész, och råkar till synes ut för samme tulltjänsteman, men utgången blir en annan.

Det är av Kertész mycket bra skrivet, enkelt, torrt humoristiskt, lättsamt allegoriskt. Esterházy är modernare i sin metareplik, och han gör det litet omständligt för sig innan resan blir av. Men när han väl sitter på tåget blir hans kommentar läsvard och underhållande.

De två texterna är vittnesmål över hur långt in i framtiden ett totalitärt systemen kan sträcka sina bläckfiskearmar runt människornas själar. Antagligen är det omöjligt för en som aldrig levt under de premisserna att föreställa sig hur det är. Man kan se hur den påverkar människan, att en före detta östberlinare går med hakan några centimeter närmre trottoaren än sin bror eller syster i väst.

Men att veta hur det känns. Nej.