Recension

: Glasbruket
Glasbruket Arnaldur Indridason
2003
Prisma
4/10

Ett väldigt sprucket glas

Utgiven 2003
ISBN 9151841355
Sidor 260
Orginaltitel Myrin
Översättare Ylva Hellerud
Först utgiven 2000

Om författaren

Arnaldur Indridason (född 1961) är journalist och arbetade under många år för Morgunbladid, Islands största dagstidning. Han är den förste författare som tilldelats Glasnyckeln två år i rad, 2002 för ”Glasbruket” och 2003 för ”Kvinna i grönt”.

Sök efter boken

Erlendur Sveinsson är en medelålders polis med trassligt privatliv. Hans exfru hatar honom, hans son är alkoholist, dottern knarkar och själv röker han så mycket att det värker i bröstet när han andas. När han blir hungrig äter han hamburgare och sånt som man kan värma i en mikrovågsugn. Han är en enstöring, en rest från ett försvunnet samhälle. Datorer har han sett på bild, men aldrig tvingats sitta framför. Han drivs av en inre intuition, och ser lösningar där hans kolleger bara ser återvändsgränder. När han kör fast vänder han sig till sin gamla läromästare, en pensionerad kriminalare som kan leda in honom på rätt spår igen. Har vi hört det förut?

Isländske Arnaldur Indridasons Glasbruket börjar med att en äldre före detta småbrottsling får bita i gräset. Någon dödar honom genom att slå en askkopp i huvudet på honom. Är det ett simpelt rånmord eller ligger nåt mer bakom? Ja, ett simpelt rånmord är det knappast, då skulle boken ta slut redan på sidan nio. Redan på första sidan kör dock Indridason i diket. Han presenterar en lapp med ett mystiskt meddelande som ligger ovanpå liket. Vad som står på lappen? Bläddra till sidan 114 så får du svar. Maken till osnyggt undanhållande av fakta för att hålla spänningen på en någorlunda nivå var det längesedan jag såg i en deckare.

Glasbruket utvecklar sig småningom till att bli en deckare där historia, släktskap och genforskning spelar viktiga roller. Ett tidigt stickspår läggs efter ett tag till handlingarna på ett halvengagerat sätt, och all kraft satsas på den måttligt intressanta huvudintrigen. Romanens stora problem är att det helt enkelt aldrig blir särskilt spännande. Indridason slarvar bort flera goda idéer som hade kunnat utvecklas, men som förblir just idéer. När 50 sidor återstår att läsa i den med deckarmått ganska tunna boken (260 sidor), är upplösningen mer eller mindre klar. Som läsare söker man efter tecken på att en mirakulös vändning ska komma, att mördaren ska visa sig vara någon helt annan än den uppenbara misstänkte. Men ingen vändning sker. Och det säger avsevärt mycket mer om Arnaldur Indridasons deckarbygge än om min slutledningsförmåga. Tyvärr.

Glasbruket tilldelades Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln 2002, vilket innebär att boken stoltserar med att kalla sig ”Nordens bästa kriminalroman” förra året. Någon sorts regionalpolitisk hänsyn måste ligga bakom det valet.

Daniel Åberg

Publicerad: 2003-10-27 00:00 / Uppdaterad: 2010-11-27 22:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #951

2 kommentarer

läs grafarþögn, den är bra.

danny Oregistrerad 2003-10-27 20:07
 

Kvinna i grönt (komer 2004 på svenska) ,,grafarþögn"

danny Oregistrerad 2003-10-27 20:11
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?