Även om man knappast kan anklaga Konrád – änkeman, pensionerad kommissarie jämte inbiten Reykjavíkbo – för att slå klackarna i taket i de tre första böckerna i Arnaldur Indridasons senaste deckarserie, tar han priset i den nyutkomna, fjärde delen Tyst som muren, där han närmast framstår som svårmodig.

Jag har förstått att somliga läsare har lite svårt för Konrád. För egen del är jag tvärtom mycket förtjust i honom, i hans komplexa personlighet, så full av smärta och svärta. Eftersom Indridason själv är jämngammal med Konrád kan man misstänka att han stoppat in åtskilligt av sig själv i sin romanfigur. I dennes funderingar över tidens gång, åldrande, ensamhet och död.

Konrád ägnar sig åt att dricka rödvin och bolma cigariller i överkant om kvällarna. Han saknar sin fru, läkaren Erna, som gått bort i cancer och som i hans nattliga drömmar fortfarande är ung och vacker. Konrád har dessutom ”fått en hel del rutin på att falla i onåd hos folk” och hans samvete ger honom ingen ro. Inte minst sonen Húgó säger sig vara besviken på sin far.

1963 knivhöggs Konráds far till döds och brottet har förblivit olöst i alla år. Pappan, som kallades Seppi, var en obotlig suput och lurendrejare som hade lätt för att ta till knytnävarna. Han misshandlade Konráds mor och våldförde sig på hans syster. Grubblerierna kring pappans våldsamma död har efter Konráds pensionering intensifierats och gränsar till besatthet. Oändligt mödosamt lägger Konrád pusselbit till pusselbit i förhoppningen att identifiera en mördare. I Tyst som muren vänder polisen överraskande mordmisstankarna mot Konrád själv och hans avlidna mor.

En stor del av romanens persongalleri är välbekant från Mörkret vet, Flickan på bron respektive Ondskans ekon, däribland Konrads klärvoyanta väninna Eygló, hans sedan länge pensionerade kollega Pálmi, sonen Húgó (specialistläkare i ortopedi med tvillingsöner), systern Béta och den forna älskarinnan Svanhildur. Marta vid kriminalpolisen lyser däremot – tråkigt nog – med sin frånvaro.

Trots att Konrád inte längre är i tjänst ställer han nästan alltid (om än motvilligt) upp när människor vänder sig till honom för att få hans hjälp som privatspanare. I de första delarna i serien försedde Marta honom med användbara upplysningar och höll honom à jour med pågående utredningar, men nu har polisledningen hux flux försett henne med munkavle. Jag antar att det är denna tystnad som den något kryptiska boktiteln Tyst som muren syftar på. Fast när jag tänker efter kan den stämma in på fler än en av karaktärerna. Konrád själv inte undantagen, eftersom han under många år undanhållit värdefull information angående mordet på fadern för polisen.

Temat denna gång är kvinnomisshandel och övergrepp på flickor och kvinnor, ett ämne som för övrigt utmärker hela deckarserien. I Tyst som muren är det Konráds väninna Eygló som gör honom uppmärksam på att ett lik har hittats inmurat i en vägg i källaren till ett hemsökt hus, dit hon blivit kallad i egenskap av medium fyrtio år tidigare. Läsaren får parallellt följa händelserna som föregick mordet, som begicks för sextio år sedan, och utredningens alla turer i nutid.

Indridason är en skicklig intrigkonstruktör och Tyst som muren är, i mitt tycke, den bästa boken hittills i serien. Det är välskrivet, stundtals gripande, tempot är nedskruvat och våldsbeskrivningarna få. Rättvisan hinner i kapp de inblandade och författaren knyter ihop intrigen med säker hand. Naturen liksom människorna är av en karg, tålig och föga insmickrande sort. De isländska egen- och ortsnamnen är rena poesin. Tänk att heta Málfridur, Eygló, Svanhildur, Sigurlaug eller Engilbert och bo i Fossvogur eller Langjökull.

Jag ser redan fram emot nästa bok i serien, där Konrád med all sannolikhet kommer att fortsätta leta efter sin fars baneman och brottas med livet i största allmänhet.