Recension

: Den sista kvinnan
Den sista kvinnan Auður Ava Ólafsdóttir
2017
Weylers förlag
7/10

Och där gick han sin väg

Utgiven 2017
ISBN 9789176810637
Sidor 280
Orginaltitel Undantekningin
Översättare Arvid Nordh
Först utgiven 2012

Om författaren

Auður Ava Ólafsdóttir, född 1958, arbetar som assisterande professor inom konsthistoria på Islands universitet. Tidigare har hon studerat på Sorbonneuniversitetet i Paris. Hon debuterade med romanen Upphækkuð jörð (Raised Earth). Förutom poesi och skönlitteratur har verket Swans mate for life spelats på Islands Nationalteater 2014. På svenska finns också hennes roman Rosa Candida från år 2015.

Sök efter boken

Island ligger långt bort från oss i resterande Norden med sitt läge söder om Grönland. Men likväl känner många lockelsen att utforska dess natur. En del vill å andra sidan uppleva Reykjavik – partystället där festen pågår tills morgonen gryr. Att minnas fotbolls-EM år 2016 är för mig förenat med glädje, då det lilla landet med futtiga 320 000 invånare gick vidare från seriespel för att besegra England i åttondelsfinalen!

Landet tycks också erbjuda en jordmån för många författare. Jón Kalman Stefánsson (delikat trilogi som rekommenderas), Steinar Bragi (romanen Kvinnor, kusligt bra) och Arnaldur Indriðason (deckarförfattare, har inte läst dem). Ytterligare en i raden av isländska romaner som publiceras på svenska är Den sista kvinnan, av Auður Ava Ólafsdóttir.

Romanen utspelar sig i modern tid, det vill säga just nu, bara en flygresa bort över Atlanten. Läsaren bjuds in till en nyårsafton där föräldrarna till ett tvillingpar på två och ett halvt år står på balkongen och skålar in det nya året med champagne. Tolvslaget innebär en tvärvändning för alla inblandade. Maken berättar att han nu har bestämt sig för att lämna sin hustru och släppa fram sitt sanna jag som homosexuell. Det här sker efter elva års äktenskap med huvudpersonen som står i en festklänning och fryser.

Maken ger sig av redan på självaste nyårsaftonen och menar att han kan komma och hämta sina tillhörigheter senare. Mannen han ska flytta ihop med bor bara några kvarter bort. Det blir inget känslosamt uppträdande, författaren undviker att beskriva vad huvudpersonen känner och koncentrerar sig i stället på dialog och vad som sker i form av handlingar. Och det går framåt, en timme i taget.

Den första personen som får veta om mannens uppbrott är Perla, den märkliga grannen som bor i källaren under familjens bostad. Hon är psykolog och spökskrivare åt en kriminalutredare och har kunskaper om såväl det mänskliga psyket som berättarteknikaliteter i deckargenren. Med hennes inträde i historien infinner sig ett visst obehag. Hela tiden kommenterar hon de olika faserna i en brusten kärleksrelation, och förklarar att hon just nu är mitt uppe i att skriva om otrohet, svek och kärleksuppbrott. Liksom passionsmord. Grannens kommenterande snuddar olycksbådande nära den känslofas huvudpersonen befinner sig i.

Något passionsmord inträffar inte, vilket gör mig smått besviken. Min fantasi kring figuren Perla förleder mig att tro; tjohoo (!) nu ska jag få uppleva ett hämnddrama med en resa till djupt, dolda källare i det mänskliga psyket. I stället inträffar andra oväntade händelser bara några enstaka dygn efter att maken går sin väg. Huvudpersonens biologiske far vill plötsligt träffas efter att ha varit totalt frånvarande under huvudpersonens uppväxt.

När inga galna psykologiska porträtt fyller sidorna får jag i stället annat, nämligen de små tingen i livet. Ja, och jag presenteras för faktumet att de flesta familjer består av individer som bär på hemligheter. Personerna i romanen handlar irrationellt och tvärtemot samhällsnormer.

Är läsningen spännande? Här måste jag stanna upp och tänka efter. Det sker omvälvande händelser under berättelsens gång. Möjligen är det spännande som en kontrast till livet som blivit en att-göra-lista: Skola, resor i världen, finna en bostad och arbete. Söka upp en likasinnad att ingå ett parförhållande med, försöka bilda familj med barn, se barnen växa upp. Och så vidare … Ólafsdóttirs budskap tycks vara: Den moderna människan kan visserligen göra upp en plan för sitt liv. Men ingen lever ett helt liv såsom planerats. Plötsligt är där en öppen dörr eller en fallgrop att handlöst falla ner i.

Romanens styrka är främst att huvudpersonen inte ältar sina känslor. Grannen Perla är en sidekick att älska; jag önskar att jag själv gjort nedanstående språkliga iakttagelse:

– … Det tog mig en gång sju månader att hitta rätt ord, hör jag att hon säger. Det är otroligt vilken existentiell kris vårt alfabets trettiotvå bokstäver kan skapa. Älska och dräpa består båda två av fem bokstäver.

Den andra av romanens styrkor är att skildringen genomsyras av en väldigt stark nu-känsla. Händelseförloppet sker hela tiden i presens och dialogen är enastående verklighetsnära. Vidare gestaltas chockfasen under bokens första hälft mycket trovärdigt. Den förstärks givetvis av att den isländska vintern både är mörk och kall.

Det är inte någon sorglig känsla som blir kvar i mig när sista sidan är utläst, det verkar på något sätt inte vara meningen. Livsplaner avbryts på de mest overkliga sätt. Verkliga händelser som ägt rum bland människor jag känner och de händelser som utspelar sig i Den sista kvinnan har många likheter. Läs gärna en isländsk roman i vår – om inte annat för att undersöka om det dyker upp en svart korp …

Lena Nöjd

Publicerad: 2017-03-28 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-28 11:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6894

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?