Recension

: Kvinna i grönt
Kvinna i grönt Arnaldur Indridason
2004
Prisma
4/10

Tjong rakt i stolpen

Utgiven 2004
ISBN 915184267X
Orginaltitel Grafarbögn
Översättare Ylva Hellerud

Om författaren

Arnaldur Indridason (född 1961) är journalist och arbetade under många år för Morgunbladid, Islands största dagstidning. Han är den förste författare som tilldelats Glasnyckeln två år i rad, 2002 för ”Glasbruket” och 2003 för ”Kvinna i grönt”.

Sök efter boken

Två år i rad har Indridason tilldelats Glasnyckeln, priset för bästa nordiska kriminalroman. Jag har inte läst Glasbruket och således kan jag inte bedöma om det var 2002 års bästa nordiska kriminalroman. När det gäller Kvinna i grönt … tja. Det måste ha getts ut bättre deckare i Norden under 2003, det är jag alldeles säker på även om jag inte kan erinra mig någon just nu.

Det börjar lovande. Ett lekande barn hittar en bit av ett skelett i närheten av en byggarbetsplats. Ett skelett som legat länge i jorden, ett skelett som ingen vill kännas vid. Ett skelett som kan ha legat på sin hemliga viloplats sedan andra världskriget. Men vem är det som begravts där, till synes saknad av ingen? Vem bodde egentligen på kullen vid vinbärsbuskarna, vart tog den gravida fästmön vägen och vem är den ”sneda kvinna” som ofta synts vid vinbärsbuskarna?

Massor av gåtor. Massor av ledtrådar och vinklingar.

Parallellet med mordutredningen försöker kriminalpolis Erleindur Sveinsson väcka sin missbrukande gravida dotter ur en djup koma och samtidigt komma försonas med sina tillkortakommanden som förälder. Riktigt saftig intrig där historien spelas upp mot bakgrund det isländska samhällets förändring och modernisering, på gott och ont.

Tyvärr inte särskilt väl förvaltad. Det finns en hel del bra saker i boken, men även en hel del att anmärka på, allvarliga brister som inte borde finnas i en prisbelönt deckare. Nybörjarfel, kan man kanske kalla dem.

Jag avskyr deckare där utredaren, polisen, detektiven, journalisten eller vem det nu vara må som luskar i fallet är så urbota korkad som Sveinsson, Indridasons antihjälte.

Jag hatar när författaren låtsas att något är ett stort och jättesvårt mysterium när det hela i själva verket är så simpelt att minsta barn kan lista ut hur det ska sluta efter mindre än halva boken.

Jag vänder mig emot det tjusiga greppet att suga på den avgörande karamellbiten in i absurdum för att få skriva femtio sidor till, femtio sidor som varken gör till eller från.

Däremot måste jag erkänna att Indridason lyckats mycket väl med att förmedla en stark känsla av närvaro, av trovärdighet. En känsla av att så här går en utredning till (och så här korkade är poliserna). Människorna i berättelsen känns verkliga och deras öden väcker empati. Naturskildringarna och samhällskritiken känns genomarbetade, liksom personskildringarna. Kanske skulle Indridason ägna sig åt renodlade romanbyggen istället. Som kriminalförfattare räcker han helt enkelt inte till. Och kanske skulle utdelarna av Glasnyckeln ha struntat i att dela ut priset 2003 om det här var det bästa som kunde uppbringas.

Textutdrag (Visa/göm)

Anna Larsson

Publicerad: 2004-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-25 09:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1484

7 kommentarer

har du inte läst glasnyckeln??

.. Oregistrerad 2004-12-31 22:42
 

För mig har du fel i din recension.

Möjligen kan jag tycka att jag föll för platt för en varm sentimentalitet och "det godas seger", men under de senaste åren har jag inte så ofta lyckats läsa vartenda ord med fullt intresse på samma sätt som i Kvinna i grönt. Numera är det annars mest sånt som Kertin Ekmans trilogi som fångar min läsning lika starkt som tidigare Sandemose, Mykle, Hoel, Ardelius och Wahlöö gjorde (då bland många andra).
Väl medveten om att författaren dramatiserar upp, sentimentaliserar och bygger på är jag ändå tacksam för några timmars stark läsupplevelse – kanske också stärkt av en bra översättning.

Bo Lennstrand Oregistrerad 2005-02-12 20:17
 

Kan man ha "fel" i en recension? Det handlar ju till största delen om subjektiva överväganden, och jag har svårt att se att en åsikt är "rätt" eller "fel". Sentimentalitet kommenterar jag överhuvudtaget inte i recensionen- jag kritiserar författarens bristande förmåga att förvalta ett bra grundmaterial och oförmågan att skriva spänningslitteratur.

Anna Larsson Redaktionen 2005-02-13 13:59
 

Smaken är olika + Indridasson är ingen nybörjare!

"Tyvärr inte särskilt väl förvaltad. Det finns en hel del bra saker i boken, men även en hel del att anmärka på, allvarliga brister som inte borde finnas i en prisbelönt deckare. Nybörjarfel, kan man kanske kalla dem."

"kvinna i grönt" = Islkändska titel är Grafarþögn = gravens tystnad.

Silence of the Grave also received the Golden Dagger in 2005, hosted by the Crime Writer's Association in Britain.

Hälsningar Gerdur

Gerdur Ragnarsdottir Oregistrerad 2005-11-16 11:57
 

Jag tyckte om boken så jag läser gärna mera böcker som han har skrivit

Carolina Oregistrerad 2005-12-31 02:55
 

"Kvinna i grönt" är en alldeles lysande deckare! Det är väl klart att man "i halva boken" vet vem offret osv. kan tänkas vara, men det intressanta är vägen dit. Och, precis som i alla bra deckare, handlar boken egentligen inte om själva brottet i sig, utan om de bakomliggande orsakerna och de människor som kantar handlingen – ett vanligtvis "engelskt" koncept. Dina invändningar förefaller både ytliga och ganska omogna.

Peter Robsahm Oregistrerad 2006-04-26 03:43
 

Boken är allmängt tråkig och man vet vem mödaren är efter hälften.. DÅLIG BOK!

Oriel Oregistrerad 2008-01-10 14:09
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?