Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 911301188x |
Sidor | 234 |
Romanen börjar alldeles förtjusande – och förfärligt. Eila Palos mamma är inte riktigt som hon ska, och ligger i koma på Kliniken, under dr Rosenstråhles övervakning. Eilas storasyster, Lady Jenna, är inte heller hon riktigt som alla andra, och lever sitt liv i en otroligt jagcentrerad värld, utan en tanke på någon annan.
Eila beundrar lady Jenna, men är också lite rädd för henne. Lady Jenne vårdas också på Kliniken, där man knyter många nätkassar. Lyckligtvis inser dr Rosenstråhle att Lady Jenna inte har särskilt bra inflytande på Eila, och skickar henne till flickornas farmor. Pappan är någon sorts diplomat, och han är på ständig resa mellan klimatzonerna.
Problemen i Eilas familj har gjort henne till ett alldeles speciellt litet barn, brådmoget och ständigt utsatt. Hon har uppfunnit en mängd regler för att stå ut med tillvaron, och farmor är mycket bekymrad. Eila har ett närmast sjukligt intresse för ett mord på en ung flicka, och kanske är det så att hon behöver lite nya saker att tänka på.
Lady Jenna anländer så småningom också till Polcirkelland, där Utelias-Tyra för loggbok över allt som händer och Pappi-Präst bor i en kapsejsad husvagn i kurvan. Romanen är skrivet på ett mycket speciellt sätt, allt utifrån Eilas tankar om saker runtomkring henne.
Efter ungefär halva boken börjar Eilas mycket speciella vokabulär och sätt att beskriva, eller snarare omskriva, saker på att bli rejält påfrestande. I början är det charmigt, skapar en magisk stämning och fungerar mycket bra för att ge en inblick i huvudpersonens inre liv. Sedan är det som att historien egentligen borde ha tagit slut, eftersom det egentligen inte fanns så mycket mer att berätta.
Det går lite på tomgång, och Lady Jennas ankomst hjälper tyvärr inte upp det hela. Slutet kommer abrupt, vilket kanske är meningen och hade kunnat fungera om historien hade hållt samma höga klass rakt igenom. Nu är det tyvärr inte så, och därför kan betygen inte heller bli högre än fem. Tyvärr.
Samtidigt är detta en debut, och det känns som om författaren kanske behöver renodla sin egen stil lite mer. Stilen i "Hevonen Häst" känns mest affekterad och ger inte känslan av att vara författarens egen.
Publicerad: 2003-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2003-10-26 00:00
8 kommentarer
DU borde renodla din stil som recensent snarare. Klyschigare och mer osannare än din slutkläm finns inte!
#
Osannolik? Nu förstår jag nog inte riktigt hur du menar att en avslutning kan vara osannolik…
Jag tränar och "renodlar" mig hela tiden. Kämpar på. Det går ganska bra tycker jag själv. Tackar som frågar. Märk väl att boken fick väldigt bra betyg, särskilt för att vara skriven av en debutant!
#
Osann, sa jag. Osann på så sätt att Annika Korpi HAR ett eget språk. Det är typ det som gjort att hon bilvit uppmärksammad och typ DÄRFÖR hon blivit det.
#
Men typ, Jenny, det är typ du som tycker typ så, och en recension är typ subjektiv och då kan typ alla typ inte typ tycka som du tycker… typ…
#
Problemet är att jag inte tror att Annas recension är subjektiv när den säger att Korpi behöver renodla sin stil. Jag tror bara att den är SLÖ och slentrianmässigt skriven. Sånt man skriver om debutanter. Sånt ger inte mig ett skit. Jag vill att recensenten ska tänka. Mitt enda krav. Åsikterna får vara hur galna som helst. Men inte slöa.
#
Svar till Jenny: Nej, men recension är inte slött eller slentrianmässigt skriven. Jag tyckte faktiskt när jag läste boken att handlingen inte räckte ända fram till slutet av boken och att språket blev tröttsamt efter ett tag, särskilt som slutet av boken mest innhöll språk och inte så mycket handling…om du förstår hur jag menar. Det tar ju ett tag för en författare att hitta "sitt" språk och få det att fungera i alla lägen. Där tycker jag att det brister, och det beror antagligen på att det är en debutroman. Naturligtvis är det en helt subjektiv åsikt, om du gillade boken så är ju det jättebra. Jag tyckte den var sisådär, så då skrev jag det. Man måste ju jämföra böcker med andra man läst. I jämförelse med de tusentals böcker jag läst under de tjugo år jag varit läskunnig är "Hevonen häst" inte någon tungviktare. Tyvärr. Men det är ju min, högst subjektiva åsikt.
#
Har du verkligen läst tusentals böcker på 20 år? Imponerande, för att inte säga osannolikt!
#
Tja. Lågt räknat två böcker i veckan (lågt eftersom jag i "slukaråldern" mellan 10 och 15 läste 4-5 i veckan, lätt) blir 104 på ett år blir 2080 på tjugo år. Ganska enkel matte. Inte särskilt osannolikt. Räknar man in seriealbum och Kalle Ankas pocket blir siffran genast mycket högre…vari ligger det osannolika? Räkna efter själv hur mycket du läst så får du se…
#
Kommentera eller pinga (trackback).