Recension

: Hundra dörrar i brisen
Hundra dörrar i brisen Steinunn Sigurdardóttir
2004
Wahlström & Widstrand
3/10

Kvinna i knullkris

Huvudpersonen i Hundra dörrar i brisen är Brynhildur, en isländsk tvåbarnsmor som är på semester i Frankrike. Hon minns sina år som student i Paris, och grämer sig för att hon inte accepterade några av de sexuella inviter hon fick när hon var ung och vacker. För att kompensera för sina begränsade sexuella erfarenheter bestämmer hon sig för att ta en älskare. En kvinna i 40-årskris som bedrar sin make med 15 år yngre män borde vara ett intressant romanuppslag. Åtminstone för ”låt männen känna på den dynga vi levt med i tusen år”-feminister. Men i stället för att vara en historia om kärlek och en kvinna med revanschlust är Hundra dörrar i brisen som att lyssna på en gnällig tant.

Brynhildurs tankar kring sin livssituation och älskare känns som krystad pseudofilosofi, inte språkligt utan innehållsmässigt. Språket för berättandet både framåt och bakåt i tiden på ett följsamt och lättsmält vis, men innehållet blir i det närmaste parodiskt. Vad är det som motiverar beskrivningar av att ”när han lade sig ner brevid mig strök den tjocka lemmen mot mitt lår” och att det ”genast virvlade en så häftig åtrå upp i mig att jag närapå kved” när historien som skall rama in det hela är papperstunn? Beskrivningar av hur älskaren hanterar Brynhildurs bröst ”varmt och försiktigt” som om de vore ”nyknoppade” verkar finnas där för att tanten skall slippa säga: jag är visst åtråvärd trots att jag snart fyller femtio och har röven full av celluliter. Och det kan väl hända att hon fortfarande är åtråvärd men när övriga berättelsen inte lyckas levandegöra henne spelar det knappast någon roll.

Steinunn Sigurðardóttir har tidigare skrivit flera utmärkta böcker men i Hundra dörrar i brisen känns det som om själva ryggraden saknas. Fast det finns faktiskt en kärna om man gräver lite djupare. Författaren uttrycker till synes omedvetet hur enskilda händelser kan döma människor till begränsande livsöden och de efterskalv som det för med sig. Men istället för att inse detta och ta sitt ansvar som författare försöker hon blidka läsaren med sexscener och beskrivningar av Islands vulkaner. Hur storslagen natur Island än har blir miljöbeskrivningarna som malplacerad turistreklam – handlingen utspelar sig inte ens på Island.

Kanske borde Hundra dörrar i brisen varit en novell. Om Brynhildurs klimakteriegnäll bantats bort kunde det varit en berättelse att bry sig om. Då skulle kanske 40-åriga feminister få inspiration att knulla andan ur alla små pojkvalpar dom lyckas sätta klorna i.

Textutdrag (Visa/göm)

Elin Bennewitz

Publicerad: 2004-08-19 00:00 / Uppdaterad: 2012-09-12 19:16

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1299

7 kommentarer

Vilken festlig recension. Tant? Klimateriegnäll? 40-åriga feminister?
Lilla Elin, fyrtioåringar har inga problem.

Susa Oregistrerad 2004-08-19 08:41
 

Förresten – om boken handlar om en kåt tjej så borde väl omslaget visa en häftig kille, inte hennes (modell-liknande) påkar?

Susa Oregistrerad 2004-08-19 08:43
 

Susa>

Vilka festliga kommentarer! Jag förstår inte nåt av dina resonemang.

flis Oregistrerad 2004-08-19 14:13
 

Flis

Jo, om boken handlar om en kvinnas sexliv, ska väl hennes tankar synas om omslaget – alltså (i det här fallet) killar, inte en sexig bild på henne själv. Det är väl inte sina egna ben kåta kvinnor tänker på?
Och tank och klimakteriegnäll – jag tyckte det var roande att Elin(ung?) låter så arg på äldre fruntimmer. Celluliter är jättegulligt, så det så, och fyrtioåringar är inte medelålders. Och klimakteriet ska väl vara en schlager?

susa Oregistrerad 2004-08-19 14:54
 

stavfel – det ska vara på omslag och "tant", inte tank

susa Oregistrerad 2004-08-19 14:55
 

om människor i snitt blir 80 år så borde 40 vara väldigt mycket medelålders. (Och om du tycker att Elin är nedlåtande mot äldre så är du int emycket bättre själv när du skriver "Lilla Elin".)

P Oregistrerad 2004-08-20 17:20
 

Touché! Men hon började…! (Det var väl vuxet?)
Ja, statistiskt är 40 medelålders men inte i verkligheten. Av erfarenhet vet jag att fyrtioårskris är rätt onödigt, för att inte tala om trettioårskris. Fyrtioåringar går inte runt och känner sig värdelösa och tror att ingen vill ha dem – därför att det inte är så. kolla in René Russo i Thomas Crown när hon sitter helt avspänd halvnäck och läser en bok. Så är det att vara 45! (Resten av filmen var kass i det avseendet).

Susa Oregistrerad 2004-08-20 18:21
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?