Utgiven | 2010 |
---|---|
ISBN | 9789100123918 |
Sidor | 170 |
Orginaltitel | Ruhm |
Översättare | Lars W Freij |
Först utgiven | 2009 |
”’En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, spannet, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.’”
Så säger författaren Leo Richter (som jag tror kan vara något av den verklige upphovsmannens alter ego i den fiktiva värld han skapat) i Daniel Kehlmanns roman Berömmelse.
Boken, med undertiteln Roman i nio historier, består av just nio historier och åtta huvudpersoner (eller är de nio? – en av dem är snarare en sorts bakomliggande huvudperson i nästan alla berättelser även om han aldrig får rollen som berättare – eller? – det är ju och för sig just berättare han är). De kan läsas som nio fristående noveller, men de binds också samman av små (eller gigantiskt stora och avgörande) detaljer.
Vi får möta chefen för det stora telekommunikationsbolaget som har dubbla identiteter, två familjer och två liv. Vi träffar Rosalie, som ger sig i väg till Schweiz för att dö smärtfritt och fort efter att ha fått reda på att hon drabbats av cancer. Vi umgås en kväll med Miguel Auristos Blancos, den berömda författaren som på grund av ett ovälkommet läsarbrev plötsligt upptäcker att allt han någonsin skrivit är lögn. Och en mängd andra smått mystiska, fascinerande och helt vanliga människor som allihop är mycket älskvärda – eller nåja, man kan i alla fall inte låta bli att älska dem, även om det ganska ofta rör sig om ett slags hatkärlek.
De lever alla i samma fiktiva värld. Eller gör de det? Ibland tycks fiktionen ha dubbla nivåer, sammanbundna av Leos författarskap, men sista kapitlet slår hål på detta, när de båda världarna blandas samman till en och karaktärerna helt tappar bort sig i alla lager av fiktion. Det är en lek med berättarrollen och små akrobatkonster med författarskapet.
På bokens baksida nämns mobiltelefonen som en gemensam nämnare för bokens olika historier, men jag tycker inte att det är den starkaste kopplingen, jag tycker över huvudtaget inte att mobilen spelar någon viktig roll, inte genomgående. Visserligen i historien om mannen som får en annan människas nummer, samtal och därmed även liv, och i historien om författarinnan som tappas bort på en resa – då är mobilens roll att vara död och icke-fungerande men då fyller den ändå en viktig funktion. Annars tycker jag snarare att det är berättelserna och berättandet i sig som är en viktig tråd genom boken. Viljan att berätta sin och andras historia, att skapa ny världar och händelser, åt sig själv och åt andra. Titelordet ”berömmelse” spelar också en viktig roll, att bli sedd, att bli hörd, att se och höra. Här finns den berömda skådespelaren som plötsligt upptäcker att en imitatör spelar honom bättre än vad han gör själv, och författaren som solar sig i den förhatliga berömmelsen. Annars är kanske ”identitet” det främsta nyckelordet. Skapandet av en identitet i den moderna världen. Det handlar om användarnamn på chattforum, om att härma andra, om att leva dubbelliv.
Mina försök att förklara boken har väl slutat sådär (något som de många röriga parenteserna visar). Det här är helt enkelt en bok som inte låter sig förklaras så lätt. Den innehåller så mycket. Så många trådar, så många finesser och klurigheter – utan att för den skull tappa bort några verkligt fina poänger om människan, världen och livet. Som läsare studsas man mellan olika perspektiv och personer, glider på ett fint flytande språk och överraskas gång på gång av författandets allvetande humor. Det är bara att läsa och njuta!
Publicerad: 2010-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-01 15:24
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).