Recension

: Doktor Murkes samlade tystnad
Doktor Murkes samlade tystnad: 12 efterkrigsnoveller Heinrich Böll
2015
Lindelöws Bokförlag
8/10

Fantastisk berättarkonst med nyttig eftersmak

Utgiven 2015
ISBN 9789185379569
Sidor 220

Om författaren

Heinrich Böll (1917-1985) var tysk, eller kanske framför allt västtysk, författare och har skrivit bland annat romanerna Hus utan väktare (1954), En clowns åsikter (1963) och Grupporträtt med dam (1971). 1972 tilldelades Böll Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”för en diktning som genom sin förening av tidshistorisk vidsyn och ömsint gestaltningsförmåga verkat förnyande inom tysk litteratur”.

Sök efter boken

Doktor Murkes samlade tystnad är en läsupplevelse utöver det vanliga. Bölls skarpa men på något vis varma satir lockar både till eftertanke och leenden, medkänsla med figurerna och ilska över världens ordning. I den briljanta novellen som gett namn åt samlingen möter vi Doktor Murke, som på den radiostation där han arbetar får till uppgift att klippa ut ordet ”Gud” ur två halvtimmeslånga radioprogram. Kulturmannen, Bur-Malottke, som har spelat in dem har nämligen över en natt fått ”religiösa dubier”. Istället skall ordet ”Gud” ersättas av ”detta högre väsen som vi tillber”. Murkes motvilja mot kulturmannen stegras alltmer. Till och med programdirektören på redaktionen, som vanligtvis alltid går Bur-Malottke tillmötes, anser det vara en omänsklig uppgift då mannen vill att man ska gå igenom alla hans tidigare program för att göra om proceduren där. En förklaring till Murkes frustration kan stå att finna i hans ovanliga hobby.

”Det är”, sade han ”jag samlar på en viss sorts rester.”
”Vad då för slags rester?” frågade Humkoke.
”Tystnad”, sade Murke, ”jag samlar på tystnad.”
Humkoke tittade frågande på honom, och Murke fortsatte: ”När jag har ett band som skall klippas och de som talar ibland har gjort en paus – också suckar, andetag, total tystnad -, då kastar jag inte klippen i papperskorgen, utan sparar dem. Bur-Malottkes band innehöll för övrigt inte en enda sekunds tystnad.”

Novellen ”Ej blott i juletid” cirklar kring en familj, där huvudpersonens faster Millas vana att klä julgranen upplöser en hel familj. Före kriget var det endast en tradition att faster Milla var noga med julgranen. Under kriget var det inte längre möjligt att upprätthålla traditionen eftersom bombattackerna gjorde att de ömtåliga prydnaderna föll ur granen och gick sönder. Då granen gör sitt återtåg in i Millas hem får den inte tas ned. Då släkten försöker ta bort granen efter julen blir faster Milla hysterisk och skriker hjärtskärande i flera dagar till dess en ny julgran införskaffas. Efter det är familjen dömd att fira jul varje kväll. Detta får såväl ekonomiska som hälsomässiga konsekvenser för familjen. Kusinen Lucie får vansinnesanfall och tvingas utebli från firandet flera veckor och kommer aldrig mer kunna äta en pepparkaka. Svågern Karl vill emigrera till ett land där det inte får växa granar och där ”importen av dem måste vara förbjuden eller omöjliggjord genom höga tullar”. Familjen hyr så småningom in skådespelare som skall ta deras plats i julfirandet, barnen byts ut mot vaxdockor. Endast faster Milla är sig själv.

Heinrich Böll erhöll Nobelpriset i litteratur 1972. Gott så, och ett gott val, eftersom Bölls berättarkonst är rent otrolig. Dock ger Lindelöws utgåva av Doktor Murke en lite för nyttig eftersmak. Boken inleds med ett förord och avslutas med Bölls Nobelföreläsning. I mitten finns guldet. Där finns berättelserna som med sin udd och absurda satir fångar in mig och omsluter mig totalt. Att Nobelföreläsningen är det som får avrunda den fantastiska trerättersmiddagen känns så fel. Det är som att jag istället för en ljuvlig pannacotta får fullkornsris till efterrätt. Nobelföreläsningen är intressant, jag säger inte annat, men att det ska tryckas så på Bölls nobelpris, på att han minsann är en ”viktig” författare, en del av kanon, är onödigt. Berättelserna står så bra för sig själva. Man förstår Bölls betydelse bara genom att läsa hans verk.

Ofta tycker jag att det är givande med förord till böcker, det är alltid intressant att få en annan läsares ingång till ett författarskap eller ett verk. Stig Hanséns förord ”Resan till Köln” känns dock hackigt, klippt. Som om han skrev alldeles för långt och bara valde att lyfta ut partier ur texten. Man känner att Hansén är kunnig och passionerad vad gäller Bölls författarskap, men det blir stundtals lite redovisande och ointressant. Särskilt då Hansén har med en intervju med Günter Wallraff. Det är som allra bäst när Hansén blir personlig. Jag rekommenderar läsare av Doktor Murkes samlade tystnad att börja med förordet, det finns intressanta poänger där. Läs sedan Nobelföreläsningen och avsluta med novellerna. Då har ni det godaste till sist.

Tone Sundberg Brorsson

Publicerad: 2015-06-14 00:00 / Uppdaterad: 2015-06-06 11:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6158

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?