Och så var det fotbollsyra igen! På sommaren spelas de stora mästerskapsturneringarna, och tidigare i veckan sparkades Fotbolls-VM 2015 igång. Sådant kan jag kosta på mig att skriva. Men om jag hade varit en tevekanal med rättigheter att sända matcherna hade det inte fungerat. Enligt FIFA är det nämligen inte Fotbolls-VM som spelas just nu, utan ”FIFA dam-VM”. Snacka om markering.

Det finns fotboll. Och så finns det damfotboll. Och detta är något som upprepas till förbannelse – i mediebevakningen, när fotbollsförbundet delar upp landslagen i – wait for it – landslaget (som i THE landslag) och damlandslaget (som i det där andra). Eller som när FIFA bestämmer vad mästerskapen får benämnas.

Det här är inte någon lite skrattretande detalj, det här är ett symptom på hur ojämställd och därmed rakt odemokratisk fotbollens värld är. En orättvisa som inte bara visar sig rent konkret i spelarnas löner, utan kanske framförallt i hur resurser och pengar fördelas på vägen fram till elitnivå. Och det är något som retar gallfeber på många av oss, och så även på Moa Svan, författare till boken med den inte det minsta blygsamma titeln Det riktiga landslaget:

Att kvinnor endast beskrivs spela ”damfotboll” gör något med spelarna och synen på dem. Det här skapar något hos människor. En känsla av att inte vara äkta. Att vara fejk. Att inget någonsin duger, för du blir aldrig på riktigt. Som en köttkorv utan rätt mängd kött som bara får kallas för hot dog eller falukorv.

Och detta trots att herrlandslagets prestationer de senaste tio-femton åren knappt ens är jämförbara med det som damlandslaget åstadkommit. Då damerna radat upp två VM-medaljer och två EM-medaljer och rankas som nummer fem i världen, ja då ligger herrlandslaget och skvalpar runt plats 45. Och nej, herrarna har inte lyckats kvala in till VM de senaste tio åren. Svan hävdar, med rätta, att damlandslaget – eller Det riktiga landslaget – förtjänar tonvis mer uppmärksamhet än de får. Att vi borde sluta bete oss som om allt herrarna gör är av intresse, oavsett nivå på laget, och att vi på istället borde följa stjärnorna i damlandslaget. D.v.s de som faktiskt är svinbra.

Men det är svårt att vara supporter till Det riktiga landslaget. Svan beskriver hur hon jagar runt efter ställen som ens visar damernas landskamper. Hur hon står och huttrar sig igenom matcher i regn, på läktare utan tak för publiken. Det hävdas gång på gång att fotboll som spelas av kvinnor inte lockar publik. Men nog måste vi väl kunna enas om att det inte direkt satsas på att göra det vare sig enkelt eller bekvämt för supportrarna? När EM spelades i Sverige svek aldrig publiken. Då när det fanns så väl mediebevakning som publikvänliga arenor. Kan vi kanske lägga ihop ett och ett här?

Och ja, denna pinsamma mediebevakning. På Fotbollsgalan 2013 stod Svan med fotbollsskribenten Alva Nilsson på den plats som var avsedd för journalister och fotografer. Gång på gång vände sig landets ”experter på fotboll” till Nilsson för att fråga: ”Vem är det där?” när landets bästa kvinnliga spelare passerade. De är superstjärnor, hör till de bästa i världen, och ingen vet vilka de är. Experterna som ska informera oss vanliga dödliga vet inte vilka de är! Och om de skulle råka veta, och ber att få ställa en fråga, ja då dröjer det enligt Svan sällan länge innan Zlatan dyker upp. Som ämne alltså – som någon dessa spelare ska förhålla sig till och vilja prata om. Som om deras egna meriter inte är goda nog (falukorvsgrejen).

Så Svan behandlar spelarna som de förtjänar och ger fyra av landslagets största stjärnor varsitt eget kapitel: Therese Sjögran, Caroline Seger, Lotta Schelin och Nilla Fischer. Internationella storstjärnor vars sammanlagda titlar är minst sagt imponerande. Här får de äntligen uppmärksamhet för sin egen skull, inte för att uttala sig om Zlatan eller om fotbollsförbundets extremt idiotiska ge-Svensson-en-bil-idé. Utan för att prata om sin fotbollskarriär. Precis som det borde vara.

Det riktiga landslaget är en bok om att älska fotboll och om att älska sitt lag, samtidigt som den visar de gamla ruttna idéer som styr hur mycket uppmärksamhet, resurser och cred de respektive landslagen får. Det är en välargumenterad känga i ansiktet på alla som lite nedvärderande rynkar på näsan och fnyser saker om ”damfotboll”, och det är en hyllning till dem som hyllas bör: Det riktiga landslagets stjärnor.