Ett av problemen är kanske att jag har blivit åtminstone något mindre pretentiös, och att mitt tålamod för långa filosofiska utläggningar kring tid, minne och språkstruktur har blivit betydligt mer begränsat. Den typen av utläggningar har alltid varit del av Hustvedts stil, men Minnen av framtiden tycks mest bara bestå av bisatser, av utläggningar, av de olika berättarjagens filosoferande – det finns nästan ingen handling.

Redan bokens struktur är påtagligt splittrad. Hustvedt har flera gånger indignerat ondgjort sig över att hennes böcker (till skillnad från Austers) ofta antas vara självbiografiska, och väljer den här gången att skriva om en lång, blond norskättling som har växt upp i Minnesota, och studerat på S:t Magnus college, för att sedan flytta till New York för doktorandstudier i litteraturvetenskap på Columbia University, varefter hon blir professionell författare. Berättarjaget har initialerna S.H. Alla likheter med författaren, en lång, blond norskättling som växt upp i Minnesota, studerat på S:t Olafs (sic!) college och sedan flyttat till New York för fortsatta doktorandstudier i litteraturvetenskap på Columbia University och har initialerna S.H. får antas vara rena sammanträffanden. Det här långa inpasset som gör det svårt att komma ihåg att stycket började med en mening om bokens struktur, är för övrigt mycket lindrigt jämfört med de krumbukter som berättarjagen i Minnen av framtiden ger sig hän till.

Minnen av framtiden har beskrivits som en dialog mellan berättarjagets nutida jag och hennes yngre jag. S.H. hittar en anteckningsbok från sina första år i New York, och utdrag ur denna varvas med den äldre S.H:s reflektioner, och den detektivroman som den yngre S.H. försöker skriva. I anteckningsboken återkommer också långa transkriberingar av tjuvlyssningar, där den unga S.H. sitter med stetoskop och lyssnar genom väggen på sin mystiska granne Lucy Brite, som verkar föra långa dialoger med sig själv, om våldsamma män och döda barn. Resultatet blir minst sagt splittrat, och jag är tveksam till hur mycket dialog det blir. Snarare fyra parallella monologer som har vissa beröringspunkter.

Hustvedt är i mångt och mycket en poet, och en inte oansenlig del av behållningen i att läsa hennes böcker är det uttrycksfulla språket. Tyvärr klarar sig den språkliga rikedomen inte alltid igenom översättningen. Jag tror inte att översättaren Dorothee Sporrong kan lastas alltför mycket för det – en prosa som gränsar till poesi är fruktansvärt svår att översätta. Inte minst när Hustvedt citerar andra poeter, som baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven, och inkorporerar deras poesi i sin prosa:

Nudge it –
Kick it –
Prod it –
Push it –

är underbart kraftfullt när det sprängs in i ett avsnitt där det nutida berättarjaget rasar över en dejt hennes yngre jag varit på, med en misogyn och obehaglig man. Den mer livserfarna S.H. ser dejtens manipulativa och självupptagna beteende för vad det är, och är arg å sitt yngre jags vägnar – den unga S.H. förstår inte ens varför hon är upprörd, och känner sig skyldig över att ha sårat dejtens känslor. Tyvärr bär sig inte kraften i översättning:

Skuffa den –
Sparka den –
Stick den –
Knuffa den –

låter mer som en barnvisa, redo att avslutas med ”och skjuts in i ugnen”.

Styckena som handlar om relationerna till unga självupptagna män, som är ointresserade av vad S.H. tycker och tänker, som vill att hon ska läsa deras favoritböcker men inte vill läsa hennes, hör till de mer givande i boken. Den äldre S.H:s analys av sitt yngre, skörare, mer känslostyrda jag blir relevant och intressant. Men till stora delar så blir faktiskt Minnen av framtiden rätt tråkig, och jag har svårt att betrakta den som annat än en pseudomemoar, där Hustvedt gravt överskattar hur intressanta berättelser från hennes ungdomsår är för en utomstående läsare. Jag räknar henne fortfarande till en av mina favoritförfattare, men det mesta hon har skrivit är mer läsvärt än den här boken.

Similar Posts:

• Om vikten att få fly in i fiktionen
• Nycklar till okända rum
• En stilla förtrollning
• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Memoarer i vintertid

Rubriken till denna recension är tagen från Hustvedt förord, i vilket hon beskriver essäsamlingen. Essäerna är till viss del skrivna utifrån föredrag som hon hållit på museer och institutioner, men de allra flesta har tidigare varit publicerade i tidskrifter och tidningar mellan 2005 och 2012. Samlingen är uppdelad i tre avdelningar: ”Leva” innehåller hennes allra mest personliga och självbiografiska essäer, i ”Tänka” finns texter som stigit fram ur hennes intellektuella grubblerier, och ”Titta” handlar om konst och konstnärer och upplevelser av konst.

Essäerna behandlar en mängd olika ämnen, främst filosofi, neurovetenskap, psykologi, psykoanalys, neurologi, konst och litteratur. Genom hela samlingen återkommer neurovetenskap, något som alltså särskilt intresserar henne. Detta ämne handlar om varseblivning, minne, emotioner och relationen mellan jaget och andra, skriver hon. Siri Hustvedt har också vinnlagt sig om att använda ett vanligt språk i essäerna, som inte är späckat av specialistuttryck, allt för att vem som helst utan bakgrundskunskaper ska kunna förstå.

Detta är verkligen essäer, påpekar hon, och alla är skrivna utifrån henne själv och i första person. Hon påpekar att essän började med Michel de Montaigne på 1500-talet. Och här dyker minnen upp för mig från det sena 80-talet då jag skrev en uppsats i litteraturvetenskap, baserad på Gunnel Vallquists essäer, i vilken jag definierade vad en essä är. Men nu citerar jag Siri Hustvedt, angående essän och dess särart:

Dess utformning avgörs enbart av hur författarens tankar rör sig, och till skillnad från uppsatser som publiceras i vetenskapliga tidskrifter eller artiklar publicerade i akademiska tidskrifter eller dagstidningar är användning av första person singularis här ingalunda bannlyst utan snarare omhuldad.

Särskilt detta att utgå från ett jag, gillar Hustvedt, för det finns ju ändå alltid en egen subjektivitet i det skrivna även om det är skrivet i tredje person. Därför har hon valt att konsekvent skriva i första person, alltså i jag-form.

På så sätt blir denna essäsamling, enligt mig, en form av självbiografi och jag kan tänka mig att hon kommer att skriva en sådan längre fram. Här finns väldigt mycket från hennes eget liv. Hon skriver om sin familj, sin barndom och uppväxt, sitt forskarliv, vardagsliv, om sin migrän, kombinerat med detaljerade reflektioner över tillvaron och sitt känsloliv.

Det finns mycket att ösa ur denna guldgruva av essäer. Men det är en samling snarare att återkomma till då och då än att sträckläsa, eftersom hon här och var upprepar sig. Att läsa alla de 32 essäerna mer eller mindre i sträck som jag gjort är inte helt att rekommendera. Det bästa sättet att närma sig denna samling är nog att försöka hitta det som intresserar mest.

Ett guldkorn vill jag plocka ut, för att belysa essäsamlingen. Och det blir ju väldigt subjektivt, det som jag väljer. Det subjektiva valet av de subjektivt skrivna essäerna. Exemplet utgörs av essän ”Varseblivningens drama”, om den italienske 1900-talskonstnären Giorgio Morandi, som älskade den franske 1700-talskonstnären Chardin. Där tar jag med mig Hustvedts särskilda fascination för både Morandi och Chardin och vill själv fördjupa mig i dessa konstnärers liv och verk. Sedan mer än tjugo år tillbaka hänger en reproduktion av Chardins målning ”Bordsbönen” från 1744 i köket i mitt barndomshem.

Om jag ska vara riktigt petig vad gäller bokens utformning, och det får man vara som recensent, så anser jag att kapitlen i delen ”Titta” borde ha innehållit en del belysande illustrationer av de konstverk som de behandlar. Det borde dessutom ha funnits register i boken. Register är nästan alltid nödvändiga. Hur hittar jag annars lättast tillbaka till det jag läst? Utan register är man hänvisad till att hela tiden göra understrykningar och markeringar i boken. Kan det verkligen kosta så mycket att göra ett register i dessa överdatoriserade tider?

Similar Posts:

• Om vikten att få fly in i fiktionen
• Imperiet ur andra perspektiv
• Vår bedrägliga samtid
• Mellan divanen och läsfåtöljen
• I minnets labyrinter

Denna vecka har Cecilia skrivit om Den lysande världen av Siri Hustvedt, en feministisk roman som undersöker hur vi bedömer konst utifrån sin upphovsman. Välskriven, tankeväckande och mycket läsvärd, tycker Cecilia.

Tone skrev om Sara Stridsbergs Beckomberga: Ode till min familj och kallade den ” En modern Bergtagen”.

Även Joels recension kretsade kring ett feministiskt verk; Helene Von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser, en ilsken feministklassiker från 1905, som han gillade mycket.

Eva har recenserat Alice Tegnér: musikskapare. Det är i år 150 år sedan Alice Tegnér föddes och boken berättar om hennes liv och verk. Halva boken består av noter till hennes solosånger, körsånger och pianostycken, sådant som varit svårt att få tag i eller tidigare opublicerat material. En nyinspelad CD medföljer dessutom denna djuplodande bok.

Och på söndag skriver Anna Liv om debutanten Jenny Rognebys Leona – Tärningen är kastad. Brottsutredaren Leona får Anna Liv att dra paralleller både till Lisbeth Salander och Brons Saga Norén. Det här är en nervig, filmisk deckare full av överraskningar och grova brott i ett regnigt Stockholm.

Similar Posts:

• Från generation till generation
• Leona – en ensam själ
• Promenad längs minnenas esplanad
• Bränner och berör
• Såsom löken bär på lager…

Det var Harriets far som hittade på smeknamnet ”Harry”. Som psykoanalytiker kan jag inte undgå att skönja en klar önskan bakom det smeknamnet.

När huvudpersonen Harry (Harriet Burden, efternamnet en ordlek med det engelska ordet för ”börda”) beskrivs första gången i Den lysande världen ser jag ett kvinnligt Frankensteins monster framför mig. Snart nog får jag också veta att just Mary Shelleys skräckroman var Harrys favoritbok som tonåring. Men är det Harrys far som skapar ett Frankensteins monster i sin besvikelse att ha fått en dotter i stället för en son? Eller är det Harry som är Frankenstein i sitt skapande av konstnärsalias?

Harry är konstnär och får inte den uppmärksamhet hon tycker att hon förtjänar för sin konst. Hon misstänker att det beror på att hon är kvinna. Harry låter tre olika män med tre mycket olika karaktärer ställa ut hennes konst. En ung, snygg kille, en svart, homosexuell man och en ironisk äldre herre. Romanen blir på detta sätt en undersökning i om vi bedömer konsten utifrån något slags egenvärde eller bara som en spegel av sin upphovsman. Motsatsparen som undersöks är inte bara man/kvinna utan även svart/vit, ung/gammal, människa/maskin osv.

Romanen är upplagd som en antologi men känns mer som en deckare. Den fiktiva antologin består av Harrys efterlämnade anteckningsböcker och utsagor från allt från familj till konstkritiker. Upplägget känns lite märkligt eftersom en antologi sällan ser ut på det viset men det stör inte läsningen. I stället är det intressant att få olika synvinklar på Harrys feministiska konstprojekt. Särskilt konstrecensionerna där recensenten utgår ifrån att det är en man som skapat verken är hysteriskt roliga.

Det är en tänkvärd och läsvärd roman skriven på Hustvedtskt spänningsmanér där spänningen ligger i väntan på något slags okänd katastrof.

Similar Posts:

• Kampen är din, min, vår, allas
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Uråldrig magi och moderna monster
• En tidlös tragedi
• Creepy vid Vänerns kant

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Fast jag skulle nog tillägga: har vi något val? Finns det människor som helt låter bli att tänka på det förflutna? Är det möjligt att skilja ut, att alls hantera nuet och framtiden utan också en dåtid? Ett förflutet i vars ljus – eller kanske skugga – vi begriper och handskas med resten?

Berättar vi inte ständigt om oss själva, även om vi kanske gör det mer fragmentariskt och inte alltid så medvetet som i det självbiografiska skrivande Mazzarella i första hand talar om i Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv?

En sådan på gränsen till historiefilosofisk läsning inbjuder Mazzarella också till, även om man förstås kan läsa Att berätta sig själv mer åt handbokshållet. Nå, ”inspirationsbok”, när hon nu vågat sig på ”i-ordet”. Det är naturligtvis en diskussion hon för, i likhet med många andra författare av skrivarhandböcker, inspirationens vara eller inte vara – eller kanske snarare dess förhållande till skrivandet som hantverk.

Som författare och lärare på skrivarkurser möter Mazzarella både läsare och skrivaradepter och dessa möten får bidra både med goda exempel och som startpunkt för protester, som damen som på en bokhandelssignering – och verkar inte alla författare då och då stöta på sådana här Catherine de Bourghska karaktärer? – kommer fram och meddelar att ”Jag har haft ett så intressant liv att mina vänner brukar säga att jag skulle få vilket litterärt pris som helst om jag tog mig tid att skriva om det.”

För säkerhets skull nöjde jag mig med att le artigt men saken är naturligtvis den att allt skrivande har två sidor: visst måste man ha något att skriva om men man måste också veta hur. Den här boken handlar om båda sidorna för dels vill jag visa hur mycket det finns att skriva om – faktiskt mer än man kanske omedelbart tror – och dels vill jag ge synpunkter på hur.

Att berätta sig själv ger en och annan konkret skrivövning, men det är nu inte riktigt författarens egen kopp te. Den bästa skolan för skrivande är läsande, menar hon, och framför allt ger hon exempel, både ur sitt eget liv och skrivande och ur mängder av andra författares. Till stor del handlar det om medvetandegörande: Varför vill man berätta? Vad? För vem?

Intressant nog framträder två traditioner ur exemplen: en finlandssvensk, lite konservativ och välvillig (eller uddlös) memoartradition och en rikssvensk, betydligt mer konfrontativ sådan. Från Strindberg till (Anna Wahlgrens dotter) Felicia Feldt tycks hämnd vara en central drivkraft på den rikssvenska sidan. Också den som läser Att berätta sig själv i första hand som just läsare kan med andra ord få nya perspektiv genom Mazzarellas finlandssvenskt dubbla blick, på en gång innanför och utanför det (riks)svenska.

Exemplen kan komma såväl ur Tove Janssons Muminpappans memoarer som från Stephen King och Bodil Malmsten, Jan Myrdal och Siri Hustvedt. Dessutom ur en finlandsvensk litterär kanon som jag, bortsett från Jansson då kanske, är pinsamt dåligt orienterad i. Visst är det märkligt att det i det här fallet verkar betydligt närmare från Finland till Sverige än tvärtom?

Att berätta sig själv är ”en bok att vika hundöron i” står det i baksidestexten, och det får man nog göra om man snabbt vill hitta tillbaka till något särskilt, för någon kapitelindelning eller något register finns inte. Stilen är essäistisk, vilket förstås är ett medvetet val, en hållning. En prövande sådan, i betydelsen utforskande. Betydligt mer ”så här har jag gjort och tänkt” än ”så här gör man”, och det är förstås sympatiskt.

Det handlar om minnen, om händelser som står som symboler för hela liv, om tidsanda, om gestaltning, tilltal och konsekvenser. Allt det där är säkert högst relevant för den som vill skriva om sitt liv. Men mest handlar det nog ändå om detta i sig: hur vi föreställer oss våra liv, om berättelserna alls går att skilja från det faktiska levandet?

Så tolkar i alla fall jag Mazzarellas titel. Att ”skriva om sig själv” är något som går att skilja från ett redan färdigt objekt, ett själv. Att ”skriva sig själv” är däremot något som skapar inte bara texten utan samtidigt just självet, den som berättar. Det är en handling genom vilken man blir till.

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• De tomma almanackornas år
• I brist på science fiction
• Det handlar bara om oss

Vinterdagbok är, som så många andra böcker av liknande typ, sprungna ur en plötslig insikt om åldrandet, kroppens förfall och dödens oundvikliga närmande. Paul Auster börjar bli gammal, inser detta själv, och försöker i någon mån besvärja det genom att skriva av sig. Vinterdagbok är en memoar, som dock på vissa sätt avviker från den traditionella memoaren. Den är istället grupperad kring några olika teman. Här finns en lång genomgång av de olika lägenheter och hus Paul Auster bebott. Det är ett originellt grepp, och fascinerar inte minst eftersom det blir till ett litet panorama över det nutida USA och dess olika hörn och vrår som människor bebor. Nästan obehagligt är avsnittet om den förortsvilla som Auster tillsammans med sin första fru förvärvar. Där hade tidigare två systrar, i djupt ömsesidigt hat, bott ihop hela livet. De avskydde varandra men kunde ändå inte leva utan varandra. I en garderob hittar Auster, själv jude, en låda med nazistiska skrifter och konspirationsteoretiska broschyrer som gör honom mycket illa berörd. Den här sortens på ytan lugna villaområden, där dock snart sagt varje hus bär på obehagliga minnen och tragiska människoöden, får mig omedelbart att tänka på Richard Yates romaner, Revolutionary Road eller Easter Parade, i vilka samma sorts förortssamhällen där den amerikanska drömmen krackelerat skildras på ett skoningslöst sätt.

Andra teman i Austers memoar är upptäckten av sexualiteten, studierna, och den osäkra modern som också hon fick ett tragiskt livsöde. Men framför allt fastnar man för den avslutande skildringen av mötet och förhållandet med den nuvarande hustrun, Siri Hustvedt, uppenbarligen oförtjänt lyckligt och lyckat på ett sätt som Auster dittills inte upplevt i ett rätt så trassligt liv: ”Med henne var allting från första början annorlunda.” Han beskriver henne med obegränsad beundran och respekt. Det är väldigt fint att läsa. Det blir också en skildring av vad det innebär att gifta in sig i hennes norskättade släkt med allt vad det innebär av främmande traditioner för juden Auster.

Auster har i denna bok ett originellt berättargrepp: han skriver i andra person (”I morse, när du vaknar till ännu en januarigrynings dunkel…”). Kanske är det för att undvika den monologiska karaktär som en memoar kan få; jag, jag jag. Kanske föreställer sig Auster att han samtalar med sig själv, att han resonerar med sig själv om hur hans liv har varit och hur det har blivit. Oavsett förklaringen så känns modellen inte helgjuten, utan något konstlad. Det är ju ändå ingen som tror att memoaren handlar om någon annan än Auster själv. Nu uppstår istället ett slags raster, ett avstånd, mellan Auster själv och läsaren. Och det är förmodligen motsatsen mot vad Auster velat åstadkomma. Bortsett från detta innehåller denna lågmälda memoar ett antal guldkorn.

Man kan fråga sig varför den här typen av litteratur över huvud taget är intressant? Varför skall vi intressera oss för Paul Austers privatliv? Svaret är: just för att det inte bara handlar om honom själv. Den handlar om vad det är att skriva, att älska, att bilda familj, att leva i USA under andra halvan av 1900-talet. På det sättet är den angelägen och allmängiltig.

Similar Posts:

• Ojämnt från Auster
• Huk er i bänkera, för nu ladder han om
• En väg in i labyrinten
• Here’s another clue for you all:
  The walrus was Paul.
• Oförglömliga karaktärer

Huvudpersonen Mia Fredricksen läggs in på sjukhus när hennes man sedan 30 år tillbaka, Boris, meddelar att han vill ta en paus från deras förhållande. Pausen är en 20 år yngre fransk arbetskollega. På sjukhuset pumpar de henne full med Haldol och när hon långsamt blir bättre efter sitt sammanbrott skrivs hon ut och bestämmer sig för att hyra ett hus över sommaren i den lilla staden Bonden i Minnesota, där hon är uppvuxen.

På sjukhuset började poeten Mia skriva Hjärnskärvor och i Bonden bestämmer hon sig för att skriva om de egna sexuella upplevelserna, från början. I Bonden undervisar hon också en grupp tjejer i 13-årsåldern i poetiskt skrivande och en hel del om livet och vänskap.

En dag får Mia kontakt med grannarna i huset bredvid, en ung smyckesdesigner, hennes arge man och deras två små barn. Det blir många pratstunder mellan den unga kvinnan och den nyinflyttade medelålders kvinnan. Mia hälsar dessutom ofta på sin åldrade mamma och hennes vänner på serviceboendet där de tar hand om varandra, håller bokcirklar och pratar. En av de gamla kvinnorna kommer Mia särskilt nära.

Långt ifrån hemmet i New York mejlar Mia med sin dotter Daisy som är orolig att föräldrarna helt ska sluta älska varandra, sin inte fullt så kommunikativa man som hon åtminstone tillfälligt har lämnat och den mystiska Mr. Nobody som vet om att hon är galen och skriver filosofiska meddelanden till henne.

Så blev det här en roman som handlar om kommunikation och relationer och det är intressant att se hur Siri Hustvedt binder samman olika generationer med varandra i en värld där vi sägs bli alltmer ålderssegregerade.

Jag gillar metafiktion, Siri Hustvedts karaktärer är ofta också konstnärer eller författare. Sommaren utan män är ett verk som till stora delar skrivs av Mia. Metafiktion måste däremot vara subtil för att den ska vara tilltalande och här snubblar hon lite för många gånger över den gränsen när författarjaget, Mia, inte Siri, tilltalar sin läsare, alltså jag. När jag försvinner in i ett verk vill jag inte påminnas om att jag är utanför det. Siri Hustvedt får mig annars så ofta att dyka rakt in i handlingen och miljöerna och stanna där.

om du inte har slängt iväg mig, Mia, rakt över golvet, eller även om du har gjort det men börjat fundera på om det snart kanske kommer att hända något och därför plockat upp mig igen och nu fortsätter att läsa, då vill jag sträcka ut händerna mot dig, ta ditt ansikte i båda mina händer och överösa dig med kyssar, kyssar på dina kinder och din haka och över hela din panna och så en på tippen av din (olikformade) näsa, därför att jag är din, helt och hållet.

Citat som detta gör såklart också att det blir svårt att separera författaren Siri från karaktären Mia, säkerligen ett medvetet grepp från Siris sida som så ofta använder sig av egna erfarenheter och kunskaper i sina verk. I Sorgesång använde hon sin pappas riktiga dagboksanteckningar och i Den skakande kvinnan: eller en historia om mina nerver berättar Siri själv om sina egna problem med skakningar och psykiska problem i en svindlande essäistisk form.

Jag vill så gärna omfamna den här romanen och älska Mia, som jag har gjort med Siri Hustvedts tidigare verk och karaktärer, men det går inte, och det ligger mest hos mig själv som helt enkelt inte kan identifiera mig med en 55-årig kvinna som blir galen, eller ens binda några band till henne. Jag fortsätter att läsa eftersom jag gillar bokens övriga karaktärer, och de tankar som Siri Hustvedt så ofta planterar i mig planteras även under den här läsningen.

Siri Hustvedt, eller Mia, påpekar själv hur viktigt det är att få fly in i fiktionen. Det mest tillfredsställande för den lusten är när en roman slutar i ovisshet och öppna slut är Siri Hustvedt expert på.

Vi måste då och då låta oss få projicera våra fantasier, ge oss själva en chans att iklä oss de inbillade galaklänningarna och frackarna från det som aldrig varit och aldrig kommer att bli.

Similar Posts:

• Oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa
• Överraskande svagt av en stark författare
• Spårstigar av liv
• En stilla förtrollning
• Nycklar till okända rum

På måndag skriver Anna N om Susanna Alakoskis Dagens Harri. Det är en rolig barn-/ungdomsbok om Tiia som bor tillsammans med sin pappa och stör sig på klasskamraterna som inte fattar att allergier finns. Varm humor med allvarliga ämnen i botten.

Camilla skriver om Siri Hustvedts senaste, Sommaren utan män på tisdag. Hustvedt är en av Camillas favoritförfattare som återigen har skrivit en bok fylld av tankar som dock gör Camilla lite besviken och hon ska förklara varför i sin recension.

På onsdag skriver Lina om Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar, metafortyngd prosa som kräver en del av läsaren, men i slutändan trollbinder.

På fredag recenserar jag Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det är en kuslig, kritisk och Lehane-doftande historia med många bottnar om vad som är sjukt och friskt i samhället.

På lördag blir det stort skräcktema med flera läskiga böcker. Bland annat kommer vår gäst att skriva om H.P. Lovecrafts skräcknoveller. Följ med och låt dig skrämmas!

Vi har också tänkt hinna med att uppmärksamma vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer i samband med att det är Nobeldagen och prisutdelning på lördag.

Varmt välkomna till en späckad vecka litteraturvänner!

Ps. Ni följer väl vår adventskalender där det ligger ett finfint bokpaket i potten?!

Similar Posts:

• Fredag på bokmässan
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Grattis Elsie Johansson
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg

Jag har fortfarande inte läst klar Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta så den följer definitivt med. Trots att det var längesedan jag började på Joyce Carol Oates Blonde har jag fortfarande inte avslutat den, det kan ha att göra med att den är över 800 sidor lång och att den kräver just en halv semester. Helena Österlunds rytmiska diktsamling Ordet och färgerna följer också med, recension kommer.

Deckare hör ju sommaren till, trots att den ska spenderas i en stuga i obygden, jag håller tummarna för att den är i det mindre blodiga laget och tar med mig Mari Jungstedts Den farliga leken, recension kommer även här. Siri Hustvedts Vad jag älskade följer med för den vackraste titeln, Linda Olssons Sonat för Mirjam för att jag inbillar mig att det är en sån bok som man ska läsa om somrarna. Nick och Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan för att den nog är en bok att sträckläsa.

Förhoppningsvis träffar jag några barn att högläsa Johan och Jösta för, eftersom det är en fantastisk bok om två giraffer, på rim, som bara måste läsas (recension kommer). Därtill packar jag ner ett gäng med hästböcker och hoppas att jag har garderat mig.

Similar Posts:

• Semesterspänning
• Spårstigar av liv
• Ny vecka på Dagensbok.com
• Vecka 30 på dagensbok.com: Semestertempo
• Halvfullt