Recension

: Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys
Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys Carin Franzén
2010
Glänta
7/10

Mellan divanen och läsfåtöljen

Ett erkännande: jag har pluggat både psykologi och litteraturvetenskap, men får ändå regelbundet klia mig i huvudet över Till det omöjligas konst: Essäer om litteratur och psykoanalys. Terminologin är krävande och skiftena mellan tolkningsnivåerna är hastiga. Sammantaget kan essäerna sägas kretsa kring litteraturens relation till det som egentligen inte låter sig fångas i en språklig eller konstnärlig framställning, men som samtidigt är det som får verket att leva. Lacan, Kristeva, Žižek och Freud citeras om igen.

Att bekänna sig till det omöjligas konst, skriver Carin Franzén, är att ”träda ut ur det imaginäras omnipotens och acceptera språkets, det vill säga det symboliskas nödvändighet”. Det handlar om Joyce och exilen som förutsättning för skrivandet. Om oidipuskomplexet som nödvändighet för revolten. Om Sachs och den psykotiska erfarenheten som diktens villkor. Om den höviska kodens närmande mot sanningen om kärlekens grundläggande omöjlighet. Om Duras och dubbelexponerandet av passion och politik. Och om Jelinek och sexualitetens sanning.

Som essäist kan Franzén liknas vid en marionettspelare. Berättaren står bakom kulissen och framför den sker skådespelet: teorier ställs i duell mot varandra, ett strålkastarljus landar på just den meningen i just det verket, resonemangen flyter vidare som i en berättelse. Tonfallet bygger på den förtroendeingivande saklighetens retorik, konstaterande och redovisande med en underton av att varje stycke lär vara öppet för diskussion. Det är iakttagelser fria från ursäkter och utan osäkert trixande med att vilja eliminera ifrågasättande. Möjligen har denna sakliga ton – texten är fullständigt rensad från minsta lilla uppsluppenhet eller ironiska inpass – ett pris i form av akademisk själlöshet.

Men må det vara förlåtet. Oavsett förkunskap finns en rikedom att ta del av. Vinsten behöver inte vara att integrera långa resonemang i sitt medvetande. En stor fruktbarhet i att läsa Franzén ligger i impulserna och associationerna, i fragmenten som bereder väg för nya sätt att ta till sig litteratur. Ett exempel: i ett stycke hävdas att den främsta representationen av ångest i litteraturen är när Jesus på korset frågar ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Jag måste markera stycket. Varför? Den tanken var helt enkelt ny för mig.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2010-06-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 19:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3771

2 kommentarer

Låter som en jättetråkig bok. Varför läser ni inget roligare?

Karin Oregistrerad 2010-06-22 11:31
 

[...] Fransén 15.00-15.45 Carin Franzén är docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet och redaktionsmedlem för [...]

Lördagens författarbikter | Textival Oregistrerad 2011-03-24 09:01
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?