Det är en dag av väntan och förberedelser och i viss mån besvärjelser men också av vardagliga göromål som bryts av en omskakande händelse på stan. En enda dag som vecklar ut sig till större delen av ett liv.

Hon är en författare som inte kan skriva men oupphörligt formulerar sig och maken är en konstnären som måste anpassa sina verk efter vad som går att sälja efter att ha blivit av med sin tjänst vid universitetet.

Det är detaljerat och specifikt i det nära men samtidigt vagt vad gäller de större sammanhangen. Tiden är nu eller några år framåt. Pandemin har haft en andra allvarlig våg, Kiev är på väg att falla och samhället har blivit hårdare, staten totalitär.

Hyresvärden tycks vara försvunnen och den äldste sonen i familjen likaså, eller håller sig undan. Han har hört till de protesterande aktivisternas yttre krets men var han befinner sig nu, såväl fysiskt som ideologiskt, är oklart.

Det är så dystopier blir som mest skrämmande, när de ligger nära i tid och nära i verklighetsbeskrivning. När det som skaver i samtiden bara behöver skruvas ett halvt varv för att det ska visa sig vart det är på väg. När reglerna och överenskommelserna om samhället inte längre håller. När en rutinoperation inte längre ligger inom det möjligas gräns av ekonomiska skäl, när polisen fyller en med fruktan.

Obehaget i texten kryper in i mig som läsare och jag känner oron och osäkerheten, värjer mig mot faran i det stora och det lilla. För det är inte så avlägset längre. Det är det här som pågår och jag vill inte dit.

Similar Posts:

• Undantagstillstånd
• Något är ruttet i staden Malmö
• Rapport från raketostens årtionde
• Obehagligt nära
• Sensuella Sirener

I Judas har huvudpersonen Amanda gått från ett intensivt letande efter en stabil pojkvän till en intensiv samvaro med numera funna stabila pojkvän. Och det visar sig att historien inte tar slut när kärleken träder in i ens liv – tvärtom verkar det mesta pågå och fortsätta som vanligt, inklusive alla ens tillkortakommanden som människa. Romare är något av en mästare på att skildra just detta. I dagboksliknande anteckningar får vi som läsare träda in i anekdotiska skildringar av sambolivets allra mest intima delar: redan på de första sidorna redogör romanens Amanda för hur varken hon eller hennes sambo Emil bajsar på deras egen toalett i lägenheten utan går ner i bostadsföreningens gemensamma tvättstuga för att uträtta detta behov – något som självklart ger upphov till dråpliga och sjunka-genom-jorden-pinsamma incidenter. Samtidigt har bokens Amanda inga problem alls med att klämma finnar på sin sambos rumpa.

Den totala nakenhet med vilken Romare skildrar sambolivet mellan Amanda och Emil är en ständig källa till humor, men också igenkänning på ett plan som sällan tillåts ett utrymme – det är helt enkelt för konstigt att prata om att man som människa kan ligga och oroa sig för att ens kille ser väldigt feminin ut och undra om man i själva verket är lesbisk. Men Romare tillåter en sådan tanke existera i offentligheten.

På samma sätt tillåter hon sitt berättarjag vara precis så oresonlig, ångestriden och full av tvångstankar som en människa faktiskt är – att Amanda mer eller mindre tvingar sin kille att ta Ozempic för att hon är rädd att han ska bli tjock säger mycket om hennes tvångstankar och oförmåga att separera sig själv från bilden av vad en lyckad relation är, och man kan argumentera för att det också är däri det intressanta i anekdoten ligger – inte i huruvida det är moraliskt eller inte, för där är svaret uppenbart: det är självklart omoraliskt. Möjligen är det också omoraliskt att skildra ett förhållande på det sätt som Romare gör (visserligen under epitetet ”roman”, men det kan tyckas en tunn täckmantel i sammanhanget), men det kan också argumenteras vara mindre intressant i sammanhanget: vad som är spännande är det mod och den skarpsynhet med vilka Romare skildrar människans fulaste sidor i ett förhållande.

Resultatet är en bok som både underhåller och berör, och Amandas värld och de relationer som utgör navet i den – förutom sambon Emil det ikoniska Dr Pepper-gänget, systern Adina, mamman, pappan, brodern och den demenssjuka farmodern – känns i bokens slut nästan lika nära och verklig som ens egen. Trots att boken i många bemärkelser ”lunkar på” utan tydlig dramaturgisk agenda finns ingen tillstymmelse till uttråkning i läsningen; det är med en känsla av att kapas av mitt i ett telefonsamtal med en nära vän som boken helt plötsligt tar slut. I flera dagar efteråt kvarstår impulsen att ringa upp och höra hur det gick med allt.

Similar Posts:

• Småmysigt om punkliv i London
• Lyhört om att börja högstadiet
• Vänskapens mörker och ljus
• Efter våldtäkten
• Ombytta roller

Jag minns Marjaneh Bakhtiaris två första romaner Kalla det vad fan du vill från 2005 och Kan du säga schibbolet från 2008 som humoristiska böcker med bakomliggande allvar, där jag i bland önskade att Bakhtiari skulle våga var mer allvarlig. I den här romanen borde jag ha blivit bönhörd – här är det allvarligt. Hon tar sina huvudpersoner på största möjliga allvar – men jag är uppenbarligen en gnällig läsare och saknar lättheten med vilka de första romanerna gled in i mitt system.

För er som gillar och känner till Malmö, är det säkert spännande att ta sig från stadsdel till stadsdel. Men för mig som bara passerat och en gång druckit en kaffe på Triangeln, säger stadsdelarna inget. Jag förstår på Bakhtiaris beskrivningar naturligtvis om det är miljonprojekt eller generösa villor vi rör oss mellan, men jag ser inga egna bilder.

Oändligt underbart är ganska kort och samtidigt läsvärd. Det skadar inte att lägga ett par timmar på den. Du kommer inte att ångra dig, men det kommer inte heller att förändra ditt liv.

Similar Posts:

• Kalla det mångkultur
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Villaförortens mörka baksida
• Imponerande och färgstark debut
• Syster och bror

När låtsasförhållandet med Clara tar form, dyker fler och fler oroande element upp. Varför blir Clara rasande när Vilhelm berättar om sitt förflutna? Varför beter sig hennes vänner som att de vore rädda för henne? Varför låter krogägare henne plocka fram egna spritflaskor och blanda drinkar vid bordet utan att säga något? Och vad hände egentligen med Claras förra pojkvän?

Clara är en bok där mycket av det som händer på ytan är vardagligt. Vilhelm går promenader i Malmö, träffar Claras vänner på fester, och pratar om hur sann eller osann bilden av Malmö i medierna är. Han jobbar på café, häller upp kaffe och försöker att få bilden av den självsäkra malmöbon har ser i spegeln att stämma överens med sina ångestfyllda tankar och känslor. Drivkraften i berättelsen är hans mycket avsiktliga och medvetna byggande av en ny identitet, tillsammans med en krypande känsla av fara.

”Och det bästa är…”, fortsätter hon, ”…att när man väl blivit den man bestämt sig för att bli så behöver man inte längre be om ursäkt för det man gjort förut. Man var ju någon annan då. Allt det som man har gjort sig skyldig till, alla fel och misstag, de räknas inte längre. Man börjar liksom om från noll.”

Varsamt för hon sin blodiga hand vid sidan av mina nya jeans upp till bröstet på mig. /…/ Med stor koncentration, som om hon var i färd att skapa ett mästerverk, drar hon handen tvärs över min överkropp från axel till axel. Det känns varmt och klibbigt mot huden, och jag känner hur jag rycker till. Utan att röra en min vänder hon på handen och målar ett likadant streck lite längre ner.

Det är uppenbart att Vilhelm har ett trauma bakom sig som driver honom till att vilja riva upp och börja om på nytt, men vad det är förblir oklart in i det längsta. Varje gång han pratar med sin fostermamma i telefon säger hon att han inte kan hantera verkligheten, och borde komma hem. Betyder det att den svarta stadsjeepen som följer efter honom bara är en paranoid vanföreställning?

Även om berättelsens huvudspår är ganska förutsägbart, så lyckas boken ändå gång på gång förvåna mig. Berättelsen går i den riktning jag förväntar mig, men huvudpersonerna agerar plötsligt på ett sätt som är helt oväntat, och flera gånger under läsningen skakar jag klentroget på huvudet: så där kan han väl inte göra? Det där kan han väl inte säga? Och jag blir lika förtjust varje gång.

Bland bokens brister får nämnas den lite väl långsökta skildringen av Vilhelms psykologiska förvarsmekanismer i relation till barndomstraumat han är på flykt från. Förträngda/förvrängda minnen är en bekväm berättarteknisk mekanism, men ter sig inte helt trovärdig i det här fallet. Man skulle också kunna hävda att karaktären Vilhelm är lite platt, men det är ju poängen med honom – han vill inte ha några egna personlighetsdrag – allt han vill är att bygga en ny person. Och han lyckas faktiskt.

Similar Posts:

• Charmiga detaljer, men färglös helhet
• En komplicerad vänskap
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Halvjolmigt ironiskt bubbel
• Naket och skarpsynt i skandalomsusad uppföljare

I Ina Rosvalls debutbok Harungen är Miman ett laboratorium där man undersöker hjärnaktiviteter på olika försöksdjur. Rosvalls Miman skulle kunna tolkas som ett slags artificiell intelligens som hela tiden växer med sitt eget nät av nervbanor och som innehåller försöksdjurens samlade erfarenhet av liv. Den är alltså en skapad och okontrollerbar organism som ska tolka människans experiment, och i bästa fall kommer säga något nytt om världen.

Det är också som om Miman i sig själv är en metafor för den mänskliga hjärnan och dess plasticitet. När vi är unga och friska, pigga på livet, bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Men med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör.
Erfarenheterna som formar hjärnan får oss också att uppfatta världen snävare.

I denna bok är det som om den kvinnliga huvudpersonen, en sann anhängare av biologismen måste man väl säga, är trött på sin egen tråkiga hjärna. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö.
På dagarna genomför hon djurexperiment i sitt laboratorium, på kvällarna lever hon ett vardagsgrått kärnfamiljsliv.

Det är en suggestiv och kroppsnära bok, som tillslut sitter som ett litet kliande plåster på min hud. Den kryllar av detaljer som liksom klibbar fast i mig. Det kan vara hur huvudpersonen beskriver den hjärna hon fått ta i, under en obduktion på psykologutbildningen. Den känns stum. Det kan vara hur mensblodet kommer utan förvarning. Eller hur det kalla vattnet när hon tvättar sina händer får huden att strama.

Den 28 december testar hon en mullvads färgseende. Den har som bekant inte så bra syn, men när hon håller i den märker hon hur den istället reagerar genom kroppsvärme. Hur mullvadens värme sprider sig upp i hennes arm, och tycks bli mest lugn av de dova färgerna.
Det får henne att tänka på hennes egen pappa. När hon var tjugotvå år gammal och gick fjärde terminen på universitetet. Då fick han en hjärtinfarkt. Han låg sövd och nedkyld under tre dygn för att inte få hjärnskador.
Sjuksköterskorna vid fotänden sa att de kunde prata med honom, det var inte säkert han kunde höra, men det skadade inte att försöka. När dottern var ensam med honom la hon en hand på hans arm.
Hon berättar för honom vad som hänt, att de var på sjukhus, att de älskade honom och att de ville att han skulle komma tillbaka.
Hon försökte prata som vanligt men rösten höll inte. Den var gäll och egendomlig. Hon höll ögonen på pappa hela tiden, men han låg helt orörlig. Det såg ut som färgen i hans ansikte steg lite, som han ville säga att han hörde henne men inte kunde.

Då känner hon samma slags värme, som från mullvaden, fast full av kärlek, lugn och oro. Senare visar det sig att av allt det alla sa till honom de där dagarna, är det bara det dottern sa han kommer ihåg. Han minns det ordagrant. Ingen tror på honom eftersom han fick det mesta återberättat innan han mindes det själv. Dottern vet inte om hon ska tro på det heller, den där ordlösa värmen och allt den hade att säga.

Det är då jag börjar känna hopp. Det är en av de starkare scenerna i boken, och även om man skulle kunna beskriva hela boken som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket, så är det som om scener som den ovan, som får en att tänka:
- Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.

Similar Posts:

• Nytolkad klassiker
• Något är ruttet i staden Malmö
• Varje mening känns som noga avvägd poesi
• Göransson – så tycker han
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?

Samlingens första novell, ”Vid världens ände”, är en liten dystopisk science fiction-historia som kretsar kring familjerelationer och känslor på olika vis. Bland ingredienserna återfinns också extremt hungriga nanorobotar, ljusskulpturer och rymdfart. Jag är osäker på om jag gillade slutet av historien, men i övrigt tycker jag den var finstämd. Extra plus för beskrivningen av ljusskulpterandet.

Kärlekshistorien ”Tills tiden skiljer oss åt” är en riktigt space opera, en av mina favoritgenrer. I det närmaste oändliga tidsspann, artificiell intelligens, tidsresor, längtan och en smula kvantskum är huvudingredienserna. Att Källner hinner med hela den här historien i en novell på omkring sextio sidor är imponerande. Hanterandet av de vanligaste tidsreseparadoxerna är också snyggt skött. Hur långt kan man komma när man i sin desperation och maktlöshet sträcker sig efter ett halmstrå? I det här novellen mycket, mycket långt på alla vis.

Den tredje novellen, ”Jormungand” har jag skrivit om tidigare, men är kortfattat en välskriven Chtulhu-historia som utspelar sig på ett statligt verk i Sverige. Det märks att Källner är väl bevandrad i Chtulhu-mytologin med allt vad det innebär av uråldrig ondska och mystiska platser.

”Memento Mori” är förvånansvärt mörk för att vara en superhjälte/superskurksaga. Att den utspelar sig i Malmö är lite kul, inte den stad man oftast tänker på när hjältar med flygförmåga dyker upp. Både stämningen och världsbyggandet är av hög klass. En sorglig saga om manlighet, medberoende, hämnd, hävdelsebehov och de ljusskyggare delarna av det mänskliga psyket.

”En sista kyss farväl” är ännu en kärlekshistoria som handlar om tid. Ett kanske inte så efterfrågat återseende, ojämnt åldrande, övergivenhet och rymdresor. En omfångsrik historia på knappt tio sidor.

Den näst sista novellen, ”Stockholms drottning”, är min favorit. Fantasy i Stockholmsmiljö med drakar, alver, troll och andra klassiska sagofigurer. Att en klan drakar bor i teatern Göta Lejon på söder och att Globen är invaderad av någon slags formlös ondska är ganska spännande på något vis. Jag gillade hela den här underdogberättelsen, äventyr, vänskap, svek, grymhet och en hel del annat ryms här. Men jag tycker att kostymen känns lite trång, här finns material och uppslag till minst en roman. Jag skulle gärna läsa mer och längre berättelser om den här versionen av Stockholm.

Den avslutande novellen, ”Gamma”, är en sidohistoria till ”Tills tiden skiljer oss åt”, men utspelar sig så långt efteråt att universum har hunnit kallna. Två vinddrivna existenser flyr det (förhoppningsvis) sista kriget. Efter många år av resande i ett dött och tomt universum gör en av dem en upptäckt som förändrar allt.

Jag tycker att Oskar Källner håller ovanligt hög klass bland de svenska fantasy- och science fiction-författarna. Ofta känns den här sortens litteratur på svenska ganska ofärdig och dåligt redigerad men här är både berättarteknik och uppfinningsrikedom på plats. Jag rekommenderar definitivt en genomläsning av den här novellsamlingen. Källner driver själv Fafner förlag som givit ut den här boken, ett bevis på att egenutgivna böcker kan hålla samma (eller högre) klass som böcker från de stora förlagen.

Similar Posts:

• Lite gnissel i maskinen
• Mörk framtid igen
• Mörkermaskin
• Magiska berättelser
• Fast i ekokammaren

Wage slaves är den sanna berättelsen om hur Daria med hjälp av facket tar upp kampen mot sin arbetsgivare. Hon har flyttat till Malmö från Polen för att gå på Kvarnby Serieskola, har inget personnummer och bor i en källare utan fönster. Hon räknar cyklar under iskalla morgnar för Malmö Stads räkning, och får tillfälligt jobb i ett osigt matstånd på Malmöfestivalen. Där är betalning något som lätt ”glöms bort” och måste påminnas om, och som sker genom kontanter i handen.

Till slut tar hon ett svartjobb på en indisk restaurang, och hamnar nu ännu mer tydligt i den utsatta position som är verklighet för många arbetstagare. Ändå står hon högre i rang än flera andra som jobbar på restaurangen. Lönesystemet verkar bygga på en kategorisering av både hudfärg och desperation. Svenskarna, som oftast jobbar där ”i väntan på något annat”, tjänar mest medan de papperslösa, de som är i störst behov av en inkomst och samtidigt inte får avslöjas har lägst lön. När hon tar kontakt med facket och börjar planera för ett gemensamt uppror bland de anställda är det också dessa skillnader som gör att hon länge står ensam.

Det hela är på många sätt ett tecknat reportage och ibland tar texten över väl mycket, gör berättandet styltigt och uppräknande. Samtidigt är Wage slaves så viktig och lyckas hitta fler bottnar än de artiklar jag tidigare läst om Daria. Förutom striden med arbetsgivaren är det en historia om att komma till ett nytt land och skapa sig en plats trots språkbarriärer och statliga hinder.

Ett viktigt och spännande perspektiv är att Daria står med fötterna på två sidor. Hon har inga pengar, men är samtidigt en del av den klick på och kring Möllan som äger ett visst kulturellt kapital. Hon pluggar serietecknande, är politiskt engagerad, spelar i band och hänger på kulturhuset Kontrapunkt. Sakta men säkert hittar hon en social tillhörighet, vilket också ger henne en plattform för att genomföra striden.

Wage slaves öppnar dessutom upp för en diskussion om den svenska invandringspolitiken. Daria kan inte få ett jobb om hon inte har personnummer, men utan jobb får hon inte heller ett personnummer… Den ekvationen går såklart inte ihop, och lägger också grunden till svartjobben och att så många verkligheter kan rymmas i en och samma stad.

Similar Posts:

• Igenkänningsfaktor i råsnyggt format
• #MeToo i serieformat
• Mästerverk i alla kategorier
• Livspusslet à la Mats Jonsson
• ”Glada människor är ju inte så roliga.” Seminarium med Åsa Grennvall

Om den älskade också var ens bror?

Det är ett minst sagt knepigt ämne Elin Bengtsson tagit sig an i Ormbunkslandet. Incest. Det hade kunnat bli förfärligt på nästan oändligt många olika sätt. Ändå blir det inte det.

Ormbunkslandet är så stilsäkert, så vackert och skickligt skriven. Elin Bengtsson skriver inkännande och med enorm fingertoppskänsla så att det blir möjligt att förstå och faktiskt till och med känna igen sig i detta okända, otänkbara. När man bryter ner det består kanske ändå detta otänkbara av så många olika känslor som alla har känt, av den förlamande förlusten av det välbekanta, älskade och den långsamt växande möjligheten till någonting annat?

När romanen tar sin början är allting redan slut. Mika har rest sig upp från deras gömställe i redskapsskjulet och sagt att de måste komma ifrån varandra. Åkt iväg för att göra lumpen. Lämnat Margit ensam kvar, en ensam halva av en tvillingsjäl. Är det inte det hon är?

Så istället för att ta studenten, istället för att bli ensam kvar och halv, sätter sig Margit på första bästa tåg till Malmö. Till vart som helst egentligen, men Malmö. En stad med ett hav.

En stad, visar det sig, med Ina och Paco som har ett rum över men som snart blir bostadslösa och vill protestera mot bostadsbristen, mot prioriteringen av vinster framför människor. En stad med ett myllrande, politiskt liv, helt annorlunda än de fantasilekar hemma i skogen, i ormbunkslandet, som bara hade plats för två. Ett liv där man kan gå i demonstrationståg och skandera att all kärlek är fin – men inte gäller det också Margits och Mikas kärlek?

Hur ska hon kunna skära bort Mika ur sitt liv? Vad blir det kvar av hela hennes liv utan honom? Finns där alls något normalt, något man kan berätta om utan att hela tiden behöva vara på sin vakt? Hur ska man kunna bli ny, komma nära andra och nya personer, när man har så mycket att tiga om?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Så lätt och så svårt som kärlek
• Metallfjärilar från gitarren och en modig fantasidubbelgångare
• Tröstande medicin
• På andra sidan Möllan

Visst ser Joel sig själv många gånger som en förlorare, som förbisedd. Betygen räcker inte för att komma in på datautbildningen han vill läsa i Lund; han hamnar i Malmö istället, där han vantrivs. Hans missbrukande pappa ringer bara när det passar honom, och mest för att skälla och nojja. När Joel äntligen träffar en tjej, thailändska Sunee, och får med sig henne hem till Sverige, känner han sig snart mest utnyttjad och lurad. I sociala sammanhang tenderar han att halka i bakgrunden.

På nätet är det däremot en annan sak. Joel är bra på datorer, det spelar honom i händerna på ett nästan komiskt drivande sätt romanen igenom, och när han börjar ”trolla”, kommentera på nätet enbart med syfte att provocera, så är han jäkligt bra på det. På att inta olika roller och skifta åsikter helt efter vad som retar upp folk mest. Han blir en rabiat kattälskare på ett kamphundsforum parallellt med att han skäller ut en kattälskare vars älskling blivit hundbiten på ett annat.

Alltmer kommer han att fokusera på det högerextrema. Det är där han möter verklig uppskattning, och han kan identifiera sig inte främst med det invandringsfientliga men med det motarbetade, det underskattade och tystade. Han behövs i deras led. Han är bra på det.

Så nej, Joel slår mig inte som en nolla. Han är en kille med enorm potential, men som både av en slump och för att han helt enkelt inte tror sig om så mycket mer, alltmer vävs in i en alternativmedial sfär. Liksom Johan, huvudpersonen i Riv alla tempel, Bromanders första roman i den trilogi om manlighet där Vän av ordning utgör den andra, suktar han efter ett sammanhang där han kan vara rätt, spela roll, och pendlar mellan övertygad överlägsenhet och fullkomlig, självföraktande destruktivitet.

Johan och Joel, Riv alla tempel och Vän av ordning, är precis så lika att man funderar över det, men ändå olika personer och öden. Johan var kroppsbyggaren och steroidmissbrukare, vars drömmar om storhet samtidigt var ett eskalerande, yrselframkallande självskadebeteende. Joel lever mer i sitt eget huvud. Han har en analytisk, nästan kylig sida, en tendens att bli desperat uttråkad och trappa upp beteenden som han egentligen är fullt tillräckligt intelligent att räkna ut kommer leda åt helvete.

Det hade kunnat bli outhärdligt att läsa, men blir det långt ifrån, för Bromander skriver med lätt hand och med en karg, mörk humor. Han skildrar Joel och hans meningsmotståndare (från feministbloggare till kulturtantsmamman) minst lika skoningslöst, men lämnar samtidigt en sårbarhet och en längtan så öppen att man aldrig riktigt kan tycka enbart illa om näthataren.

Hans längtan efter sanning, efter något äkta i förljugenheten, och det alltför pockande behovet av att göra skillnad, att betyda något och få använda den där potentialen, den är svår att värja sig emot. Att inga andra delar av samhället än de han hamnar i förmår ta vara på honom är bara så oerhört sorgligt.

Similar Posts:

• Näthat och luciafika på dagis
• Sköna snubbar
• I kamp mot högspänningssamhället
• Osäkrandet av en genre
• Radikalisering och terror i Folkhemssverige

Mangs är dömd för två mord och åtta mordförsök. Sitt första mord begår han 2003. Han grips 2010. Alla Malmöbor minns tiden då polisen sökte efter Serieskytten, den nya Lasermannen. Alla minns ”Laserturken” och polisbilarna var en vanlig syn. Jag behövde aldrig vara rädd, han attackerade inte ”såna som jag”, jag har ingen ”utländsk bakgrund” och inget svart hår. Men jag minns vänner och kollegor som var rädda för att vara ute ensamma på kvällen, människor vars livsutrymme begränsades av skotten, som var rädda för sina liv på grund av sin hårfärg och hudfärg.

Som Palmkvist beskriver hade Malmö länge plågats av gängskjutningar och Mangs kunde dölja sig bakom gänguppgörelserna och de många skjutningarna som skedde runtom i staden. Polisen utgick från att Mangs skjutningar var relaterade till den undre världen och ingen letade efter en seriemördare. Att det första offret, Kooros Effatian, troddes ha dött av en blodstörtning och att kulhålet inte upptäcks förrän på obduktionsbordet är något som Palmkvist tar upp. Anhöriga städade ovetande undan eventuella bevis eftersom polisens tekniker och den jourhavande läkaren inte hade gjort sitt jobb. Hade Mangs kunnat stoppas redan här? Det får vi aldrig veta, men som Palmkvist skriver ”bara misstanken om att allt det som sedan hände hade kunnat sluta annorlunda skaver”.

Bilden som målas upp av Mangs är den av en ensam, misslyckad och olycklig människa. Allt går fel för honom. Eftersom Mangs ser sig själv som en övermänniska, mycket smartare än alla andra, är det inte hans fel att allt går snett. Det är någon annans. Konspirationsteorier intresserar honom. Tanken att en liten klick rika och politiskt inflytelserika män styr hela världen skulle förklara mycket anser han. Ändå ger han sig på helt vanliga människor. Mangs är helt klart en rasist. Hans inlägg på Politiskt Inkorrekt är så pass extrema att de tas bort. Kopplingarna mellan Mangs och Ausonius (Lasermannen) är många; liknande personligheter och åsikter.

Palmkvists bok får mig inte att förstå Peter Mangs, eller vad som försiggår i hans huvud, men den ger mig en mycket god förståelse för hur brotten skedde, hur utredningen fortskred, hur Mangs liv har sett ut. Äventyr i Svenssonland har också den stora behållningen att den framkallar ens egna minnen av händelserna. Palmkvist förankrar skeendena genom att ta upp andra händelser som var samtida med Mangs skott: bostadsskandalen i Herrgården i Rosengård, gängkriget mellan K-falangen och M-falangen i Malmö, ”apejävel”-filmen. För den som vill få mer kunskap om Mangs dåd och om den perioden i Malmö är det här en bok som rekommenderas.

Similar Posts:

• Mangs rätta ansikte
• Det trånga ombonade Sverige
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Märkvärdig bokblogg om märkvärdig Malmögata
• Fint och sorgligt men griper inte tag