Det är redan på andra sidan klart att bokens huvudperson, den 14-årige Shayan, kommer att dö innan dagens slut. Det ger alla hans möten denna dag ett ödesmättat skimmer. Det är fint hur han viker i ordning sin mammas kläder och försöker att inte skriva henne på näsan hur lite han litar på henne. Det är samtidigt sorgligt, att han inte kommer hinna gratulera henne på 40-årsdagen. Han möter släktingar och vänner, under den irrfärd genom Malmö som han ska spela in en hyllningssång till henne. Berörande, men konstigt nog griper det inte riktigt tag i mig.

Jag minns Marjaneh Bakhtiaris två första romaner Kalla det vad fan du vill från 2005 och Kan du säga schibbolet från 2008 som humoristiska böcker med bakomliggande allvar, där jag i bland önskade att Bakhtiari skulle våga var mer allvarlig. I den här romanen borde jag ha blivit bönhörd – här är det allvarligt. Hon tar sina huvudpersoner på största möjliga allvar – men jag är uppenbarligen en gnällig läsare och saknar lättheten med vilka de första romanerna gled in i mitt system.

För er som gillar och känner till Malmö, är det säkert spännande att ta sig från stadsdel till stadsdel. Men för mig som bara passerat och en gång druckit en kaffe på Triangeln, säger stadsdelarna inget. Jag förstår på Bakhtiaris beskrivningar naturligtvis om det är miljonprojekt eller generösa villor vi rör oss mellan, men jag ser inga egna bilder.

Oändligt underbart är ganska kort och samtidigt läsvärd. Det skadar inte att lägga ett par timmar på den. Du kommer inte att ångra dig, men det kommer inte heller att förändra ditt liv.