Att höra hur Haymitch hamnade där låter kanske som en deprimerande historia? Dessutom vet vi ju i stora drag hur det kommer att gå redan innan vi öppnar romanen – om man nu med ”vi” menar oss som blev trollbundna av ursprungstrilogin från början, och fortfarande hänger kvar, trots att Collins förra prequel, Balladen om sångfåglar och ormar, hade uppenbara brister.

Med Sunrise on the Reaping – till skillnad från sina fyra föregångare har denna fått behålla sin engelska titel i svensk översättning – går Collins på många sätt tillbaka till ursprungskonceptet. Vi får följa en ung människa från distrikten, besegrad periferi i förhållande till den segrande huvudstaden, som väljs ut som tävlande i de grymma Hungerspelen, där distriktens ungdomar ställs mot varandra på arenan tills bara en överlevande vinnare står kvar.

Att författaren ändå lyckas variera det här konceptet och ge det liv än en gång är skickligt. Relationerna mellan de tävlande, dödsfiender eller tillfälligt allierade, engagerar, liksom hela prequel-paketet. Ja, vi vet vart vi är på väg, men vi vet ju inte hur vi kommer dit. Trådarna i den väv som är romanen pekar både framåt och bakåt. Välbekanta karaktärer kommer igen.

Det gäller också samhällskritiken, det bärande element i Hungerspelen som ska ha fått såväl filmatiseringen som den upproriska handgesten som används i den förbjuden i flera asiatiska länder. Bland annat i Thailand, Myanmar och Hong Kong har de tre mittenfingrarna i luften blivit en symbol för verkliga demokratirörelser.

Det kan ta tid för ett uppror att spridas. För en gnista att slå ut i en omstörtande eld.

Sunrise on the Reaping börjar på slåtterns morgon, den dag på året när Hungerspelens tävlande från varje distrikt ska utses och skickas till huvudstaden. Inte bara två från varje distrikt detta 50:e spel, utan fyra. Fyra barn mellan 12 och 18 år, sammanlagt 48, som skickas mot en nästan säker och definitivt plågsam, tv-sänd död.

Det är Haymitch Abernathys 16-årsdag, och han kommer aldrig mer att få gå och lägga sig i sin egen säng, under samma tak som sin mamma och lillebror. Aldrig mer smyga sig till stunder i skogen med sin käresta, Lenore Dove.

Regimen har makten att ta ifrån dig allt i Hungerspelens värld. Men den som har förlorat allt kan kanske också bli en farlig fiende?

En liten gnista kan bli en omstörtande, förgörande eld.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Ljudet av Snow som faller
• Att överleva på andras bekostnad
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Är det här en genre hör den finlandssvenska bilderbokskonstnären Linda Bondestam till dess frontfigurer. Jag tyckte väldigt mycket om hennes Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som kom för några år sedan och lät mänskligheten gå under till förmån för den utrotningshotade axolotln och andra små fredliga varelser.

För några veckor sedan kammade Bondestam hem ett Augustpris med Chop Chop – en tapper jordbos berättelse, på många sätt i samma anda. Det här är allåldersböcker, värda att läsa tillsammans och prata om på djupet.

I Chop Chop är perspektivet en hjälpsam och entusiastisk liten robots. Han är väl egentligen inte döpt till Chop Chop, men uppfattar det som sitt namn, när han först träder i tjänst och chefen uppmanar arbetsstyrkan att jobba, ”chop chop”.

Chop Chop tar sin början år 2032, när antalet robotar på jorden börjat överstiga antalet människor. Människorna börjar känna av konkurrensen ordentligt, som på det lager där Chop Chop först får arbete – eller vad man nu ska säga att han gör, för han behöver ju varken lön, pauser eller mat. Han jobbar på, och chefen är jättenöjd. Så nöjd att de mänskliga arbetskamraterna efter hand försvinner. Lite tråkigt, tycker Chop Chop, men jobbar tappert vidare.

Tills den dag en ny robot, en spindelliknande, högeffektiv sak, ersätter både Chop Chop och chefen.

Linda Bondestam berättar snillrikt i bild och text. Hon jobbar framför allt med det som inte sägs. Inte minst i bilderna finns en skarp samhällskritik med glimten i ögat. Vi ser hur de magra lagerarbetarna slevar i sig oaptitlig ärtsoppa, medan den fete chefen slafsar i sig stora köttstycken. Längre fram finns den forne chefen med i bakgrunden i gatubilder, utslagen och med en flaska eller en affärstidning i famnen.

Chop Chop hinner pröva alla möjliga jobb – bäst trivs han på förskolan, men där blir de vuxna arga för att deras barn föredrar den glada roboten framför sina sönderstressade föräldrar – innan mänsklighetens hets går mot det till synes oundvikligt slutgiltiga kriget. Chop Chop hinner med en kort karriär som minröjare innan ”bombernas bomb” briserar och allt blir vitt och tomt.

Hundra år senare vaknar Chop Chops solceller till liv. Han och andra robotar intar en ny, paradisisk jord, befriad från destruktiva människor, men Chop Chop saknar något. Han letar upp en gammal IVF-klinik och börjar producera: människobarn. Eller är de det? Vid närmare betraktande har de nya små barnen egenheter som svansar, vingar, näbbar och horn. Det uppstår något nytt här.

Något bättre?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2016
• Livet utan oss
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart

En annan gryning utspelar sig ett par decennier framåt i tiden, i ett lätt igenkännbart men samtidigt annorlunda Stockholm. Sverige är en sluten apartheidstat, styrd av ett icke namngivet främlingsfientligt parti. Medborgarna är uppdelade i klasser, baserade på biologiskt ursprung och med olika rätt till välfärd, till utbildning, vård, bostad och arbete. De med låg social status kämpar för överlevnad och existensberättigande. De med hög status har betydligt mer att förlora. Det är ett obehagligt trovärdigt sätt att styra med hjälp av rädsla och privilegier.

Fantastik blir lätt framtung med allt som behöver förklaras. Så inte En annan gryning. Camilla Sten kastar oss in i huvudpersonen Isas vardag, där tunnelbanan stoppas på grund av demonstrationer – det är den 30 november – och resenärerna tvingas passera extra kontroller på väg till ersättningsbussar.

De flesta i vagnen ser ut att vara C eller D, och det är som det brukar vara. De som har ett litet svart A eller B i sitt pass behöver inte leva med de ständiga förseningarna, de gnisslande spåren, den unkna stanken. Alla omkring mig har något att frukta. Det är inte svårt att hitta en förevändning för att gripa en eller två av dem. För sådana som dem finns inga undantag och inga marginaler, och det gör det inte för mig heller, egentligen. Inte nu längre.

Isa tillhör en liten grupp aktivister som kallar sig Vita rosen. Det är inte det enda i romanen som har en bismak av tyskt 1930-tal – regeringspartiet kom till exempel till makten 2033, får vi veta. Men gick det verkligen rätt till?

Isa och de andra i gruppen lever i en ganska planlös tillvaro av motstånd. När det plötsligt blir för sent att gå tillbaka till vardagen och låtsas som ingenting är inte alla beredda på det. Ingenting är självklart. Är deras motstånd verkligen värt priset? Finns det en mening med det de gör?

Det känns på många sätt som en trovärdig skildring av en grupp bestående av individer med olika anledningar att ha hamnat där de har hamnat. Det är inget glamouröst, actionfyllt eller ens alltid helt genomtänkt motstånd de gör, men någon måste väl göra det?

Jag kan inte påstå att personerna eller intrigerna är särskilt levande inom mig ett tag efter att jag slagit igen den här boken, men det finns annat som gör den klart läsvärd. Dystopin är ett så drabbande och klargörande sätt att tänka politiskt, som nyhetsrapporteringen sällan hjälper lika mycket med. I det som verkar vardagligt käbbel och strategi finns en riktning, där det som var osägbart för några år sedan plötsligt är självklart och vardag idag.

Dystopin hjälper oss att höja blicken. Att ställa den livsviktiga frågan: vart är vi egentligen på väg?

Similar Posts:

• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Sverige efter revolutionen
• Välsignad vare frukten
• Sverige, nästa
• Dussindeckare om hälsohets

Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.

Similar Posts:

• Briljant ämne och obehagliga frågor
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder
• ”Just say YES!”

Allt det där är jätteviktigt för Binti, men hon vill också något mer. Hon är begåvad och den första av sitt folk att bli antagen till Oomza Uni, ett prestigefyllt intergalaktiskt universitet som ligger på sin egen lilla planet. När berättelsen om Binti tar sin början smyger hon hemifrån en tidig morgon för att stiga på farkosten som ska ta henne dit. Hon bara hoppas att hennes familj en gång ska kunna förlåta henne.

Men något händer på rymdskeppet på väg mot universitetet. Det blir anfallet av ett manetliknande, utomjordiskt folk, Meduse, som länge legat i krig med det dominerande folkslaget på Bintis del av jorden (eller hela jorden?), Khoush. Binti får se sina framtida kursare och lärare, alla på väg till universitetet, mördas. Bara hon och piloten överlever, och hon börjar inse att hon måste stoppa ett ytterligare blodbad när skeppet når universitetet.

Nnedi Okorafor skriver spännande science fiction, som visserligen innehåller avancerad teknologi, rymdresor och läskiga utomjordingar – allt man kan förvänta sig av genren – men samtidigt gör det på ett lite annat sätt än vad jag tidigare stött på. Hennes högteknologi är organisk, en mix av teknik och biologi. Rymdskeppet är till exempel någon sorts levande varelse, ljus kan fås av självlysande växter eller en kommunikationsplattform finnas förinstallerad i ditt dna.

Det är liksom mindre fyrkantigt än mycket annan science fiction, både bokstavligt och mer metaforiskt. Det handlar mycket om identitet, tillhörighet och förändring. Och om fördomar; inte ens de onda Meduse saknar motiv bakom sina handlingar. De har sitt sätt att vara och sina värderingar. De är inte alltid lätta att få ihop med andras, men de går att förstå. Kanske till och med att leva tillsammans?

Binti började som en novell eller kortroman, och blev så småningom en trilogi. I den här boken har trilogin samlats, och kompletterats med ytterligare en berättelse som utspelar sig mellan trilogins första och andra del. Det ger ett bitvis lite haltande tempo när man läser den här utgåvan från pärm till pärm, men ger också en fin fördjupning. Binti får någon sorts vardagsliv på universitetet som vi annars inte fått veta så mycket om.

Det som hände på ditvägen gör det inte lätt att finna sin plats där, eller att hitta någon sorts vardagslunk. Det hör också till det jag verkligen gillar med Okorafors sätt att skriva, att hon låter tunga händelser få konsekvenser. Man reser sig inte bara upp som en hjälte i ett lyckligt slut, man hankar sig vidare så gott man kan, med flashbacks, mardrömmar och glädjeämnen. Man måste handskas med saker. Utvecklas vidare och vidare.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets
• Science fiction
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

It’s clear that the sport of football needs to change. And the $64,000 question, my friends, is simple: “how?” Something is terribly wrong. The writing’s on the wall: youth participation in the sport is down, thanks in large part to their parents’ concern for their health.

Men snart börjar det bli… konstigt. En mening haltar. En korrekturmiss? Men sedan igen, och igen, och ännu fler.

In recent years, the NFL has something is terribly wrong. In response to numerous clinical studies regarding something is terribly wrong, the league has taken action — and something is terribly wrong. Oh no. Something is terribly wrong.

Do you hear that? Do not be afraid, but something is terribly wrong. I’m afraid that this page is going to disintegrate. Don’t worry, nothing will be hurt, although you may be extraordinarily confused.

Du börjar kanske undra vad det är för fel på artikeln. Du skrollar vidare för att se, och plötsligt är det som att hela skärmen faller ihop. Men skrolla på, du!

Om du gör det kommer du få ett datum och sedan landa i en kalender, som skulle kunna vara hopplöst tråkig läsning, men enligt min mening är en av de mest geniala litterära uttrycken jag har läst.

Någon söker kontakt och kommunikation uppstår mellan två parter, medan kalenderbladen gestaltar det utdragna tidsspannet. Varje gång jag läser det här partiet fastnar jag. Den där längtan! Den där kontakten!

Allt eftersom börjar vissa omständigheter klarna – var vi befinner oss, vilka det är som talar. Vart vi är på väg. Jag ska inte avslöja mer utan låter er få upptäcka själva.

I experimentell litteratur tar utformningen ibland överhanden, på bekostnad av innehållet. Stilen och formen får allt fokus och själva storyn och karaktärerna haltar. Men i det här fallet lyckas Bois med konststycket att presentera något unikt, samtidigt som formen förstärker innehållet. Att just den här berättelsen ska berättas på just det här sättet känns helt naturligt, det hade inte kunnat vara på något annat sätt.

17776 är en lång berättelse som läsaren skrollar sig igenom. Den berättar både genom text och visuellt med bilder, videor, GIFar och Google Earth. Det är en berättelse som ingen annan, men inte bara på grund av formen utan det är verkligen en välformulerad och intressant berättelse, väl värd att skrolla sig igenom.

Och det där med fotboll? Det är inte så viktigt. Eller, det kanske det är för den som brinner för (amerikansk) fotboll. Jag gör det inte och det är alltså inte nödvändigt för behållningen av 17776.

Similar Posts:

• OK men inte mer
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Fotboll och söta tjejer
• Rea-fynd med idrottshopp

Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Det säger sig kanske självt att den här typen av lagar bara drabbade vissa typer av människor, de på samhällets botten. Den som gled runt och levde flott på andra människors arbete var såklart ingen påtänkt målgrupp.

Varianter på idén om sådana här lagar finns fortfarande runtom i världen, och den känns sällan särskilt långt bort. I debatten kring arbetslöshet och utanförskap av olika slag har jag ofta känslan av att den står och flåsar precis runt hörnet, att någon, som i den gamla Lorry-sketchen, ska ta bladet från munnen och utbrista: ”Jag tycker de ska ha ett STRAFF”.

I Kerstin Loenbergs dystopiska roman för unga vuxna, Säkerhetsklass tre, finns inte precis en uttalad lösdriverilag – det är ju en framtidsskildring – men det finns ett chip. Ett chip som alla invånare ska ha under huden, och där ekonomisk status, medborgarskap, rörelser och allt registreras. Med chippet följer viss trygghet, rätt till vård och liknande, men också skyldigheter. Du måste naturligtvis göra rätt för dig också.

Artonåriga Linn och hennes bröder lever utanför samhället, utan chip. De är på sätt och viss födda till det: deras föräldrar gjorde motstånd mot systemet och försvann. Nu tar syskonen hand om varandra så gott det går, skaffar mat och husrum i samhällets utkanter, tillsammans med andra som av en eller annan anledning valt eller sett sig tvingade att leva så.

Det är inte ofarligt. Utan sjukvård, skyddsnät eller marginaler är man sårbar. Linn har varit sjuk under vintern, och drabbas med jämna mellanrum av väldiga magsmärtor och illamående. Säkerhetstjänsten har också börjat jaga utanförsfolket mer aktivt, och den som flera gånger skurit ut sitt chip ur handen får det istället placerat intill halspulsådern, en fullständigt livsfarlig plats att försöka få bort det ifrån. I romanens öppningsscen har en sjuttonårig pojke precis förblött när han försökt göra just det.

Så gör säkerhetstjänstens en razzia som vänder allt uppochner för Linn. Hon fångas in och ställs inför ett val. Kan hon foga sig i innanförsamhällets krav, åtminstone tillräckligt länge för att få den medicinska hjälp hon så väl behöver? Vad kostar egentligen trygghet?

Säkerhetsklass tre är en framtidsskildring som ligger ovanligt nära vår egen tid, vårt eget samhälle. Den som inte har mycket annat än sin arbetande kropp att erbjuda är ett lätt rov på arbetsgivarnas marknad. Alla måste ju arbeta, och det arbete som erbjuds är ofta lågavlönat och otryggt. ”Bemanningen”, en mängd bemanningsföretag, allesammans med lika hopplösa villkor, präglar de flestas vardag. Hur kan man sätta emot? Man måste ju göra rätt för sig.

Kanske låter det väldigt dystert, men det är spännande och trovärdigt levandegjort (och jo, det finns till och med plats för lite romantik). Krocken sker inte bara mellan Linns innanför- och utanförsvärldar, utan också mellan hennes erfarenheter och andra, mer privilegierade människors, föreställningar om hur samhället fungerar.

I den här nyanserade, verklighetsnära dystopin är svaren sällan enkla eller svartvita.

Similar Posts:

• “FUCK YOU, MISSOURI STATE LEGISLATURE!”
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Pest eller kolera?
• Bestialisk ytlighet
• Vandrandets kraft och frågornas nödvändighet

Snabbt insåg jag att valet av huvudperson varit perfekt för Ishiguro. Med Klara har han kunnat utveckla den stil han är så bra på – nämligen att återge det begränsade perspektivet på omvärlden. Hon ser bara så mycket som programvaran gett möjlighet att se. När hennes förståelse av omgivningen gestaltas innehåller den ett mekaniskt element och ger en bakgrundston som klingar i moll.

Romanen skulle å andra sidan vara urtrist om handlingen enbart gick ut på att illustrera ett begränsat seende på tillvaron. I stället växer romanen för varje iakttagelse som Klara gör av det som kommer i hennes synfält.

Klara är en av de bästa. Trots att hon inte tillhör den senaste generationen AV (artificiella vänner) är hon oerhört receptiv. Hon observerar fordon och människor som passerar skyltfönstret och förstår att hon skiljer sig lite från sin AV-kamrat, Rose, som oftare kan slå ifrån sig oroväckande händelser. Klara får ofta beröm av butiksföreståndaren för sin lyhördhet.

Jag läser hur Klara tar intryck och samlar information i sitt system så att hon kan agera ”ännu bättre” i enlighet med butiksföreståndarens instruktioner. Inlärandet fortsätter hos Josie och hennes högrankade mamma, en kvinna som klättrat på karriärstegen. Klara får ett nytt liv i en övre medelklassmiljö. I det här läget skulle romanen kunna ge sig in i en skildring av hur mor och dotter uppträder överlägset mot sin AV. Men så sker inte, utan i stället skildras relationerna med nyanser, särskilt när Klara fortsätter sitt fina samspel med familjemedlemmar och andra som hon kommer i kontakt med. Studierna är i fokus för Josie men kanske mest hos mamman som investerat i att dottern ska nå framgång i samhället. I bakgrunden anas obehagliga särskiljningsmekanismer och Ishiguro låter läsaren själv begrunda var i framtiden detta sker. Måhända existerar inte någon skiljelinje mellan romanens framtid och verklighetens nutid. Personligen vågar jag inte ens tänka att detta samhälle redan är här.

Tillsammans med Klara ges läsaren chans att utforska känslan av att vara utvald och att bli bortvald. En bjudning är på sätt och vis en värld i miniatyr men för Klara är den här typen av sociala sammankomster nya. Hon noterar hur skämten flyger i luften och att det kan gå riktigt snett när viljor och uppstudsighet krockar på en liten, trång yta. Josie och hennes vänner är stormande tonåringar, men Klara försätts i osäkerhet och har inte riktigt koll på varför ord också används för att såra? Senare när jag kommer till en scen där grannmamman träffar ett av sina ex, tänker jag att känslor av misslyckande kan skapa hinder och begränsa tankarna långt upp i vuxen ålder, inte bara förstöra stämningen på tonårspartyn.

Om jag ingick i en bokcirkel skulle jag inte bara vilja diskutera vänskapens olika skuggor utan även vilja genomlysa vidskeplighetens plats i romanen. I rådvilla tider famlar nog både jag och andra efter lösningar som inte alltid är beprövade. Man kanske sätter samman skärvor av vitt skilda slutsatser till en egen teori. När detta tema gestaltas i romanen vinner medkänslan i mig över en nedlåtande syn på tankevurporna.

Ishiguros prosa är egentligen ganska blek. Han nyttjar inte heller cliffhangers som grepp för att läsaren ska hålla andan. I stället är det skevheter hos karaktärerna som magnetiserar mig. I tillägg skymtar filosofiska ämnen att fundera vidare på. Jag tror att Ishiguro är en person, vars nyfikenhet på människan förenas med stor ömhet.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• En opålitlig historia
• En etikettens man som utvecklas
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro

Visst är det ett sammanträffande, fast om covid och smittan i Bärarna är särskilt lika vete sjutton. Romanens smitta är nämligen en smitta som bara förs vidare av män. De kallas numera ”spridare” och hålls instängda i särskilda karantäner. Det har de gjorts sedan generationer tillbaka, så en vanlig nutida kvinna, eller ”bärare” rättare sagt, har aldrig sett en spridare i verkligheten.

Det närmaste de kommer dessa fruktade och mytomspunna varelser än de som kallas ”xerxes”, en utstött grupp som visserligen saknar Y-kromosom, men vars maskulina kroppar ändå möts av fördomar, rädsla och diskriminering.

De här dystopiska dragen i samhället är inget huvudpersonen Nikki har funderat särskilt mycket på. Ur hennes synvinkel är världen mest bara världen, och hennes vardagsliv framstår snarare som ganska utopiskt.

Hennes värld är en som kommit till rätta med klimatförändringar, miljöförstöring och sociala klyftor. Av medborgarna krävs att man arbetar 40 timmar i månaden, övrigt gör man av rent intresse, och att man deltar i direktdemokratins omröstningar. Då får man borätt och livskuponger, tillräckligt att leva på. Man kan också odla, samla och byta till sig det där lilla extra. Alla har ett träd inne i bostaden. Äta kött är gammeldags barbari som är svårt att ens föreställa sig.

Vad som rubbar Nikkis värld är hennes sambos, Simones, längtan efter barn. Alla som vill ska kunna få ett barn (naturligtvis inseminerat med rentvättad sperma och bortsorterade Y-kromosomer), men Simone lider av ett syndrom. Hon är född utan ”livsäck”.

När Simone sjunker allt mer ner i depression erbjuds Nikki en minst sagt okonventionell chans att hjälpa henne. Vad hon först inte anar är att den kommer att kasta om allt hon har tagit för självklart och hållit kärt.

Science fiction är på sätt och vis själva essensen av skönlitteraturen. Möjligheten att besöka en värld som inte finns, men som kanske skulle kunna finnas. På den punkten fångar Schiefauer mig ganska omedelbart. Jag vill veta mer om den här världen och hur den har kommit till.

Karaktärerna har jag lite svårare att komma in i. Nikki tar tid att lära känna. Jag upplever henne som undflyende, mer ett titthål för läsaren in i romanvärlden än en minnesvärd karaktär. Kanske har det att göra med att det är svårt att komma in i kärleken till Simone, som redan i berättelsens början är så besatt av att bära ett barn (men inte så mycket av att faktiskt lära känna det och uppfostra det) och så deppig och fjär att det är svårt att förstå vad det är Nikki älskar med henne, hur deras liv tillsammans varit innan denna längtan fått fäste.

Jag tyckte väldigt mycket om Jessica Schiefauers starka ungdomsromaner Pojkarna och När hundarna kommer, så mina förväntningar på hennes vuxendebut var höga. I de tidigare romanerna upplevde jag att jag kom betydligt närmare karaktärerna, och det saknar jag här. Däremot vill jag veta hur det här kommer att utveckla sig – kanske kommer det en fortsättning, möjligen med titeln Spridarna, jag vet inte – och är tillräckligt intresserad av världsbygget för att med stor sannolikhet plocka upp en sådan fortsättning.

Similar Posts:

• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Bestialisk ytlighet
• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Den starkare