Recension

: Nomadplaneten
Nomadplaneten Emanuel Blume
2016
Typ förlag
8/10

Storslaget rymdepos söker hängiven läsekrets

Utgiven 2016
ISBN 9789187573477
Sidor 392
Illustratör Katja Lindblom

Om författaren

Emanuel Blume (f. 1984) är en svensk miljövetare, fysiker, vissångare och författare. Han debuterade 2016 med science fiction-romanen Nomadplaneten

Sök efter boken

Nomadplaneten utspelar sig under tidigt 2100-tal. Det senaste seklet har kännetecknats av miljökatastrofer till följd av global uppvärmning, ekonomiska kriser, och väpnade konflikter. Stora delar av jorden är inte längre beboeliga, och levnadsstandarden i de tätbefolkade städerna är ofta under all kritik. Det ser mörkt ut för mänskligheten, när det plötsligt tänds ett nytt hopp i form av en ensam nomadplanet som vandrar över himlen. För att ena mänskligheten och flytta fokus från den eländiga tillvaron på jorden, anordnas en enorm multinationell expedition som ska utforska den mystiska ensamma himlakroppen.

Strax innan den hårt tränade och mediebevakade expeditionen ska lämna jorden, uppdagas det att en av de åtta expeditionsmedlemmarna tillhör en terroristorganisation som infiltrerat uppdraget. I sista stund väljs bokens huvudperson, den svensk-kenyanska astrofysikern Jonathan Othiambo, som ersättare. Han har tränats som reserv vid sidan av huvudgruppens fleråriga träning, men har inte umgåtts med de andra expeditionsmedlemmarna, och kastas in i en gruppdynamik som han inte riktigt förstår, och stundtals har svårt att anpassa sig till.

Under tiden som jag läste de första 100 sidorna hade jag en tilltagande känsla av förvirring. Nomadplaneten är nämligen en oerhört välskriven bok med en handling som är något utöver det vanliga. Bland karaktärerna fanns det en befriande mångfald både i nationalitet, ålder, könstillhörighet och sexuell läggning. Alla komponenter för en fantastisk science fiction-roman fanns där: Karaktärerna är välskrivna och intrigerna dem emellan på rymdskeppet ISS Melchior känns trovärdiga, upplägget för handlingen är spännande (rymden! En mystisk nomadplanet! En påkostad expedition ut i det okända!), dialogen flyter på, mina (visserligen få, men ändå) terminer på Fysikum och Institutionen för Astronomi hittar inga uppenbara felaktigheter i beskrivningarna av vetenskapen… jag borde älska den här boken från djupet av mitt hjärta, och ändå kommer jag på mig själv med att inte riktigt bry mig om vad som händer.

Någonstans efter att de passerar Jupiter funderar jag på att ge upp Nomadplaneten, speciellt som Jonathans tillbakablickar på sitt studentliv med flickvännen Maria börjar bli lite provocerande. Jag gillar egentligen den lågmälda och nördiga astrofysikern Jonathan, han är onekligen en ovanlig huvudperson i en science fiction-berättelse, men hans intensiva kärlek till den frigjorda och uppenbart själviska Maria tröttar ut mig. Jag längtar efter att han ska sluta vara en kärlekskrank hundvalp och återgå till det som gör honom (och mig, hans läsare) lycklig: astronomin och forskningen.

Trots mina tvivel om att jag i slutändan skulle orka läsa ut Nomadplaneten fortsatte jag, och det, bästa läsare, är något jag är oändligt lycklig för. När ISS Melchior landar på nomadplaneten Gilead sugs jag in i boken fullständigt. Med ett krampaktigt grepp om bokens vackra omslag läser jag tills jag måste gå upp och tända ljuset för att det hunnit bli mörkt ute. Jonathan och de andra expeditionsdeltagarna går från att vara intressanta karaktärer i en bok jag inte hade hört talas om tidigare till att vara personer jag engagerar mig i och vars varje steg på den dimmiga planeten jag andäktigt följer.

När Jonathan kliver ner på Gilead för första gången känner han sig lite besviken över att det bara känns som vanligt grus under fötterna, trots att han är på en planet inga andra människor varken besökt förut eller kommer besöka igen i framtiden. Hans initiala besvikelse på nomadplaneten Gilead motsvarar min tidiga tvekan till boken Nomadplaneten (borde det inte vara något mer än det här?). Snart förstår dock Jonathan att Gilead har mycket mer att erbjuda än de någonsin kunnat föreställa sig, och detsamma gäller för mig som läsare. Den mystiska planeten verkar nästan ha ett eget medvetande, och snart är Nomadplaneten full av motsättningar mellan expeditionsmedlemmarna, fruktansvärda konspirationsteorier, mystiska ljud, skrämmande hemligheter och avslöjanden som skakar om både Jonathan, och mig som läsare.

Resten av Nomadplaneten är vansinnigt spännande, och trots mina hårda ord om de första 100 sidorna, så vet jag att det här är en bok jag kommer återkomma till många gånger. Det är en storslagen berättelse om rymden, förnekelse, mänsklighetens tillkortakommanden och hemligheter som lurar under ytan på både ensamma människor och blådimmiga planeter. Nomadplaneten var sommarens mest spännande och tankeväckande läsning, och jag hoppas innerligt att denna originella debutroman kommer hitta en bred publik. Om ni låter den, så kommer Nomadplaneten nästla sig in i era huvuden och hjärtan, och inte släppa taget om dem på länge.

Katze Collmar

Publicerad: 2017-09-08 00:00 / Uppdaterad: 2017-09-08 06:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7066

2 kommentarer

spännande!
Den måste jag läsa!

mormor

Cecilia Stenhammar Oregistrerad 2017-09-08 23:59
 

När jag hade läst färdigt boken funderande jag på om den var en allegori för Jonathans förhållande. Att det som egentligen hände var att han gjorde slut med Maria och blev ihop med en ny tjej. Det var nog allt prat om simuleringar och de underliga händelserna som gjorde att den idén kom till mig.

Per Oregistrerad 2021-12-31 11:58
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?