Tóibín skildrar Mann som en person med lång reaktionstid. En drömmare med talang för att formulera sig. Fadern ger inte mycket för sonens författarambitioner och tidigt lär sig Thomas Mann att dölja sina inre drivkrafter. Men författardrömmen förverkligas med råge, och i romanen får frun Katja ta hand om kändisskapets praktiska delar. De sex barnen fostras i en fri anda (mitt svepande ordval). Som vuxna gör de två äldsta karriärer i den kulturella världen och deras dekadenta livsföring orsakar aldrig negativa kommentarer i hemmet. De yngre barnen som också ges plats i romanen bidrar till familjedynamiken med andra personligheter och öden.

De yttre händelserna framförs i en maklig takt och sträcker sig över sju decennier. Tóibín låter läsaren träda in i Manns huvud, där ibland inre strider tar plats. Thomas Mann är attraherad av män vilket han inte kan leva ut men däremot skriva om i sina dagböcker.

Det är inget ensamt geni som skildras. Familjemedlemmarna är ständigt närvarande. Samma glasögon använder jag när jag läser om hur den i grunden konservative Thomas Mann engagerar sig i den politiska samhällsdebatten när nazismen tar ett starkare grepp om fosterlandet. Tóibín målar upp scener där några av barnen och brodern Heinrich får utlopp för sin avsky mot utvecklingen i Tyskland. Manns syn på tysk högkultur raseras och under exilåren i USA är han gästtalare på universiteten och medverkar i BBC:s sändningar för den europeiska kontinentens medborgare. Skulle han på eget initiativ varit lika engagerad i rollen som Den Store Humanisten eller vågar man tänka att nära och kära har puffat honom i den nya inriktningen? Det är en gräsligt opassande association, men jag jämför med nutidens kändisfamiljer. De har stor nytta av denna typ av växelverkan i underhållningsbranschen. Varpå det uppstår ännu fler uppdrag och möjligheter att ”skapa content” för sina fans.

Tóibín har i Magikern format en prosa där Mann framställs som en allvarlig herre. Åtminstone till nittionio procent. Den sista procenten tillhör den lågmälda ironin, precis som i Manns romaner. En ironi som knappt uppfattas. Jag kan förstå valet att skriva nedtonat för att illustrera en personlighet som vill hålla sina inre passioner i schack. En självuppfostrande människa var inget ovanligt i de högborgerliga miljöer som Mann föddes in i.

I övrigt vill jag säga att det var längesedan jag mötte en så variationsfattig prosa. Väl valda detaljer som levandegör ögonblick eller miljöer är så gott som helt bortgallrade.

Det ovanstående är bakgrunden till att jag tycker att Tóibín kunde ha funderat ett varv till på hur han kunnat utveckla berättarstilen. Magikern kommer tyvärr inte upp till förra romanens nivå. Lite tysk meningsbyggnad med många inskjutna bisatser var faktiskt något jag saknade (!) Men som engelskspråkig författare är det möjligen inte så enkelt att börja ”leka” tyskspråkig.

Det är välgjort i en viss mening så klart. Tóibín är insatt och han har lämnat över mycket till läsaren för egna iakttagelser när det gäller Tyskland, de två världskrigen och Thomas Manns litterära arv. Min behållning var hur som helst funderingarna på familjens betydelse och jag sammanfattar mig så här: Bakom varje stor författare står en fru, en bror, och några debattglada barn.

Similar Posts:

• En förtrollande i princip storylös tegelsten
• Tyskland på randen till revolution
• Klassikervecka: Ordnung muss sein
• Fascinerande dagböcker
• Är det synd om kulturbarnen?

Sen dess har jag läst om Ulysses – senast i Erik Anderssons fantastiska nyöversättning – och hittat betydligt fler nivåer i den än bara den där provokativa språkanarkin. Men när jag nu plockar upp den snart 115 år gamla Dublinbor vete fan om den inte känns mycket modernare än sin skrytige lillebror. Det här är boken Joyce började jobba på kort efter att han som ung student skrikit åt dåtidens litteräre gigant W B Yeats ”Vi har träffats för sent! Du är för gammal för att lära dig något av mig!”, och vid 22 års ålder var han kanske mer återhållen än han skulle bli senare, men inte ett dugg mindre stilsäker. Han vet precis vad han vill göra här, och att han jobbar i svartvitt i stället för färgexplosioner, vill peka på ett ögonblick i stället för alla samtidigt är inget som historierna lider av. Tvärtom.

I Dublin kunde man inte åstadkomma någonting. När han gick över Grattan Bridge såg han ner längs floden mot de lägre kajerna och tyckte synd om de små skabbiga husen. De liknade mest en samling luffare som kurat ihop sig invid flodstranden; deras gamla rockar var täckta med damm och sot; solnedgångens panorama hade överväldigat dem och de inväntade den första nattkylan som skulle få dem att resa sig, skaka på sig och gå.

Dublinbor. Titeln har något konsumaktigt över sig, en enkel innehållsförklaring. I femton noveller skissar han upp det som 1904 var ett bakvatten i Storbritannien, fyllt med koloniala statyer av engelska kungar och desillusionerade nationalister som försökte lära sig säga ”hej” på iriska utan att tänka på hur de pratade till vardags. Femton huvudpersoner; från den unge pojken som funderar över sin lokale präst i ”Systrarna” till den medelålders Gabriel Conroy som sakta ser snön falla från sitt hotellrumsfönster i ”De döda”. Alla står de, plötsligt en vacker dag utan någon större fanfar, inför en insikt om sitt liv – och alla kommer de, i någon mån, att välja bort den, i den mån de alls har lyxen att välja. Någon kommer att fortsätta spöa sin son hellre än att sluta dricka, någon att fortsätta tro på en framtida karriär som för länge sedan seglade bort, någon att spela bort sina sista pengar för att hänga på sina rika vänner… allt beskrivet utan någon viktoriansk blyghet, men också helt utan den sentimentalitet och nostalgi som skulle säljas som typiskt irländskt långt in på 1980-talet. Det sups, knullas, skits, stjäls och slåss i Joyces Dublin, och det kommer varken glada flöjtrefränger som gör det OK eller gråtande fioler som gör det till pekoral. Mitt emellan ett förlorat förflutet och en drömd framtid står Dublinbor och bara… är, i ett nu utan pausknapp, samtidigt som den stora världens gångna och kommande revolutioner tassar förbi utanför knuten.

Ett par ord om Erik Anderssons översättning. Den är inte samma saltomortal på hög lina som hans Ulysses, men inte desto mindre imponerande. Här har han ett enkelt men nästan omöjligt uppdrag: Återge en plats och en tid för länge sedan utan att låta föråldrad, att återge Joyces specifikt irländska engelska utan slanguttryck, de historiska referenserna utan fotnötter, ironin utan punchlines. Resultatet är så självklart att man knappt tänker på det.

Ulysses är mycket mer än ett formexperiment; det är en roman full av patos, kärlek, ilska och humor. Dublinbor har samma ingredienser, men så mycket lättare bakad att man inte har något att gömma sig bakom. Båda är, var och en på sitt sätt, en litterär besvärjelse som stampar fram en hel värld, och jag är så glad att Joyce gav oss båda varianterna.

Similar Posts:

• Nyöversatt Joyce
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Från mobboffer till självständig yngling
• Ömsint skildrat
• Mellan romantik och modernism

Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom till en slags gränsvarelse, till någon som tillhör men ändå inte tillhör den värld han rör sig i, den dominerande kulturens.

Om det språk man skriver på, som i Wildes fall, är den koloniala förtryckarens språk är det osannolikt att man kan undvika en starkt språklig självmedvetenhet: språket kan framstå som det enda kvarvarande rum där man tillfälligtvis kan vara fri och pressa fram en pyrrhusseger över den obönhörligt härskande historien. Det koloniala subjektet, instängd i en evig identitetskris, låter sig inte alltför lätt imponeras av den klassiska litterära realismens stabila och symmetriska personer, utan känner sig flytande, diffus och provinsiell; och samma provinsiella känsla gäller sociala former och konventioner och ger upphov till en ironisk medvetenhet om att de är fiktiva och saknar fast grund.

Ja, Eagleton är litteraturprofessor och filosof och det är kanske framför allt som undersökning av ett kreativt och politiskt utanförskap som Oscar den helige fångar mig, det får erkännas. Han menar att Wilde på många sätt föregriper moderna litteraturteorier och att hans ställning (som irländare och homosexuell) är central i det. Dessutom sticker han inte under stol med att Wilde för honom också blir ett medel att utforska den egna dubbelpositionen som iriskättad oxfordakademiker genom.

Detta är inte allt Oscar den helige är, och man behöver verkligen inte vara bevandrad i litteraturteori för att ha utbyte av själva pjäsen. Den är skriven med samma lätta, kvicka hand som Wilde själv förde och gestaltar fritt en rad möten med viktiga personer i Wildes liv före, under och efter rättegångarna och straffarbetet som bröt ner honom fysiskt och psykiskt. Han talar bland annat med sin mor och med älskaren Bosie (lord Alfred Douglas), vars far, markisen av Queensbury, var den som drev rättssaken emot honom.

Trots att pjäsen faktiskt innehåller såväl dessa karaktärer som en hel kör, som i klassisk grekisk anda (eller brechtsk, om man så vill) kommenterar händelserna i sång, har jag svårt att inte mest hela tiden tänka på Oscar den helige som en monolog. Med huvudpersonens egna ord:

Den här kvällen har jag vikt åt mig själv. Då och då kommer några andra figurer att promenera in och ut i denna lilla charad, enbart för att skapa illusionen av dramatisk handling. Jag vill inte gå så långt att jag kallar dem personer. De finns med för att skapa en smula visuell omväxling, ifall ni skulle tröttna på mig. Inte för att det någonsin har skett.

Det är förstås avväpnande skrivet av Eagleton, men också symptomatiskt för pjäsen och, tror jag, för Wilde själv. Kanske ser vi verkligen alla andra människor i våra liv som skugglika bikaraktärer, men vi skulle knappast erkänna det så här öppet. Det är på en gång poserande ytligt och öppenhjärtigt, en avslöjande falskhet eller en sann chimär. Som det där med att tillhöra utan att tillhöra; att passera, men att göra det iögonenfallande.

Similar Posts:

• Carpe Noctem
• En berättelse för vår tid
• Ars moriendi – konsten att dö
• Faktaspäckade snabbkurser med underhållningsvärde
• Den hotfulla dubbelnaturen

Det översättaren och författaren Erik Andersson sysslar med dag ut och och dag in är alltså nyöversättningen av James Joyces roman Ulysses (1922), som utspelar sig under en dag på Dublins gator. I Anderssons bok ryms beskrivningar och diskussioner om hur han hanterat konkreta problem som uppstått under översättningsarbetet, vilket varvas med mer filosofiska funderingar om språkets möjligheter och begränsningar. Texten har en dagboksliknande karaktär: det dricks kaffe och röks cigaretter, och ibland tillåter Andersson sig till och med att åldersnoja lite. Det personliga förhållningssättet till texten gör boken något svårdefinierad. Den pendlar närmast mellan en essäform och en översättares kommentarer om sitt arbete.

Förutom att titeln rimmar så fint, låter den också läsaren ana den
frikostiga tidsprocess (mer exakt fyra år) som översättningen krävde.
Anderssons lugn och tålmodighet genomsyrar texten. Jag slappnar av och följer engagerat med honom på alla språkliga vandringar – in i de mest absurda förgreningar och detaljdiskussioner. Flera sidor kan ägnas åt att hitta den idiomatiska översättningen av ett enda ord. Det kanske låter smalt och invecklat – men det blir det aldrig. Det är faktiskt i dessa stunder som boken är som mest lysande. I ett resultatinriktat samhällsklimat är det befriande att få tid att dröja kvar vid detaljer, att bada i ett ords mångtydighet tills fingrarna blir skrynkliga som russin. Trots att Andersson genomgående refererar till såväl Joyce som flertalet litteraturvetare och översättare lyckas han ändå med bedriften att aldrig exkludera läsaren. Jag läser Dag ut och dag in och det spelar ingen som helst roll att jag bara läst de allra första kapitlen i Ulysses. Jag lär mig, skrattar och förundras.

Dag ut och dag in har fått samma blåa omslag som nyöversättningen av Ulysses. Bredvid Joyces mastodontverk ser Anderssons 121 sidor ut som ett lillasyskon i bokhyllan. Men trots att boken ingår i en självklar samhörighet med Ulysses, önskar jag att Dag ut och dag in kommer att nå en status som ett fullvärdigt verk i sig själv. Den vidgar perspektiv och problematiserar språkets betydelsebärande roll. Den är på samma gång vetenskaplig och poetisk. En liten pärla i min hand.

Similar Posts:

• Ring, ring
• Letting the days go by
• Nyöversatt Joyce
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Ojämn romandebut

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Similar Posts:

• På promenad i den språkliga trädgården.
• Ring, ring
• Ojämn romandebut
• Författaren och verkligheten
• Vattnets historia under antiken

Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter han som sagt Elvis. Det är ungefär det de har kvar att försvara, kan man tro; de bor i fattigkvarteren i Nigerias huvudstad Lagos, och om det ligger någon mening i det att Sunday är försupen och har vilodag varje dag, Redemption en småskurk, och Elvis själv en misslyckad dansare är det inget de egentligen märker; idag är ju namnen bara ord. Visst, Elvis försöker ibland försörja sig som Elvisimitatör, dansa och le för de vita turisterna, men ingen vill ha en 16-årig svart Elvis och bit för bit dras han in i både brottsliga och politiska konflikter – vilket i en militärdiktatur givetvis ofta är samma sak.

Graceland är på många sätt en imponerande roman, både lekfull och kargt realistisk, som låter sina karaktärer referera både nigerianska (Achebe, Soyinka) och västerländska (Ralph Ellison, Dostojevskij, Bob Marley) författare för att skapa en bild av det lapptäcke världen blivit. Utifrån en, om vi ska vara ärliga, ganska standardartad grundberättelse om en ung man som försöker hitta sin plats i en värld som inte verkar vilja ha honom (lustigt nog är Elvis Oké inte fullständigt olik Maria Gripes Elvis Karlsson) väver Abani en komplex historia där detaljerna får visa hur allt hänger ihop, från kungadömen till militärdiktatur, från Las Vegas ner till Afrikas kåkstäder, där allt det som ditt namn och din bakgrund antyder att du ska få ofta blir till besk ironi. Ett nådens land, i betydelsen att allt du får är på nåder. Abani tacklar politik utan övertydliga pekpinnar; saker är som de är, och människor gör det de gör tills de lämnar byggnaden. I bästa fall får man välja vad extranumret är.

Lite trist är det bara att den svenska översättningen inte riktigt håller måttet. Visst, det är ingen enkel bok att översätta, men Isakssons språk är småstolpigt och av karaktärernas blandade gatuengelska har blivit en svensk slang som nästan doftar pilsnerfilm (jag påminns om Erik Anderssons försök att översätta Trainspotting till västgötska – ”Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister”). Kanske blir det en liten extra ofrivillig kommentar, ett sätt att knyta in även svenskan i lapptäcket, men det stör mig även om boken fortfarande är klart läsvärd.

Förr döpte vi barn efter helgon och förfäder i hoppet om att deras goda egenskaper skulle föras vidare. Enligt vissa läkare dog Elvis Presley av fattigdom. Inte när han dog, svårt överviktig, fångad i det Graceland som skulle bli hans palats men blev hans mausoleum, men när han var ung. Efter 16 år av fattigdom och konstant undernäring kunde hans kropp inte hantera den mat och de droger han plötsligt fick råd att stoppa i sig (på covers på svarta artister, jodå). Han var körd från första början, om inte fattigdomen dödade honom så skulle framgången göra det; en ironi lika bitter som situationen i det som borde ha varit ett av Afrikas rikaste länder. Men bra musik har alltid fötts ur blues.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Slutet och början
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp
• Den sträng som brast

På något vis känns det oerhört befriande att få veta det. Erik Andersson får i uppdrag att göra en nyöversättning av Sagan om r… förlåt, Lord of the Rings till svenska, och han vet inte ens hur boken slutar. Han översätter som man läser, sida för sida, och låter överraskningarna komma när de kommer.

Redan där tappade han säkert en del Tolkienfanatiker – de är ett petimätert gäng. Men samtidigt är det väl egentligen något sådant den här sortens bok behöver; i stället för att skriva med en gigantisk Ohlmarksk ryggsäck och barndomsminnen av hur Frodo Bagger reser till Vattnadal kan han närma sig texten på dess egna villkor. Så är tanken i alla fall; ett och ett halvt år med fast anställning och en massa tomtar och troll. Men ju mer han översätter, desto mer får han att fundera på. Som läsare kan man kosta på sig lyxen att tolka en text som man känner för det, men översättaren har ju ett ansvar gentemot författaren, som i det här fallet dessutom varit pretentiös nog att själv klaga på den gamla svenska översättningen och ge ett helt gäng anvisningar om hur boken ska översättas. Och där sitter Andersson – en ordleksglad författare i sin egen rätt – och brottas med en text som samtidigt är saga, världskrigsparallell, kristen allegori och lingvistisk lekstuga.

Ö.a. är inte bara för Tolkienfans, långt ifrån. I korta, knastertorrt humoristiska anteckningar följer Andersson sitt eget arbete när han går i närkamp inte bara med Tolkien utan med språket självt. Ja, och så fansen då.

31 mars 2004
Blir medlem av Tolkiens Arda, vilket berättigar mig till att skriva inlägg på deras diskussionsforum. Jag ger mig genast in i debatten om nyöversättningen (under pseudonym).

2 april 2004
Blir åthutad av en tolkienist, som skriver att jag inte tycks förstå de principer som Erik Andersson arbetar efter. Bestämmer mig för att hålla mig borta från Ardas diskussionsforum.

Översättaren ska inte märkas, brukar det heta; en bra översättares uppgift är att överföra författarens verk inte bara ord för ord, utan också med andemeningen intakt. Språk har inte alltid något ett-till-ett-förhållande. Det är detta många (inte minst TV3s översättare) missar; ett ord som har en betydelse i svenskan kan ha flera olika – eller rentav ingen alls – i engelskan, och vice versa. Det är den där gamla historien om att eskimåerna har hundra ord för snö och inget för badstrand medan engelskan inte har något ord för ”lagom”… eller, om ni så föredrar, att hobbitar har hundratals ord för ”mellanmål” men troligtvis inget för ”höjdhopp”.

I händerna på en höjdarskribent som Andersson blir detta ren och skär underhållning, samtidigt som det är en fascinerande inblick i hur översättare arbetar (trodde ni att de sitter ensamma på sin kammare? Vänta tills ni ser fellistorna han får från de sakkunniga…) Men det blir mer än så. Det här med hur språk fungerar, till exempel. Tolkiens värld är gammal, och det enda sättet han kan översätta ett redan i ringens värld ålderdomligt namn som Baggins till svenska är att gå tillbaka till dess rötter, översätta dem och sedan låta det åldras även i svenskan. Svårigheten i att översätta ett så enkelt uttryck som ”the one ring” – den ”enda” ringen är det ju bevisligen inte, men vad säger man i stället? – eller dubbeltydigheten i ordet ”pity” (synd/medlidande), som är ett grundtema hos Tolkien men inte existerar i svenskan.

Men också hur fiktionen byggs upp, hur en författare skapar en värld med inget annat än ord och hur lätt det kan vara för en slarvig översättare att riva den. Till exempel: Tolkiens värld – speciellt då hobbitarnas – är ju uppenbarligen inspirerad av England. Engelskheten genomsyrar alltihop från små pubar med fryntliga bönder i polisonger till det eviga godsavethekingandet. Så det måste han bevara – samtidigt som han måste översätta namnen till svenska. Var drar man gränsen? Om hobbitarnas lantliga engelska plötsligt låter som svenska dialekter blir det ju fel.

Som en lek översatte jag en gång ett kapitel ur dialektromanen Trainspotting av Irvine Welsh till västgötska. Det gick över all förväntan. Hele schlätta mella Måggra å Fallköping ble fuller av heroinister.

Sådär funderar och grubblar han på medan Frodo och de andra vandrar mot berget och mot alla odds klarar av sitt till synes omöjliga uppdrag… precis som deras översättare till slut gör. Och ärligt talat vete katten om det idag inte är roligare att läsa Ö.a. än att ta sig igenom Tolkiens jättebibba en gång till.

Similar Posts:

• På promenad i den språkliga trädgården.
• Den berättande varelsen
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Författaren och verkligheten
• Översättningens dubbla landskap

Bara det får mig att sluka denna snabblästa roman på 167 sidor. Den handlar om Bengt Worm som skriver böcker som få läser. Inte ens hans närmaste vänner. Med titlar som ”Ledande frågor”, ”Svidande metall” och ”En distansminut från evigheten” kan man förstå varför. De är raka motsatsen till vad Erik Andersson skulle tillåta sig att kalla en bok.

Bengt bor på Bräckö i Göteborgs norra skärgård och lever ett enstörigt författarliv i en stuga inredd med böcker från golv till tak. Med undantag för enstaka resor till närliggande bibliotek lämnar han aldrig ön. Han har bestämt sig en gång för alla att emigrera från fastlandet, få lugn och ro och skriva om sitt liv. Det har han gjort i snart 30 år. Inte särskilt spännande med andra ord.

Därför låter Andersson andra Bräcköbor vara huvudpersoner. Bengt blir som navet på ett långsamt snurrande pariserhjul i en värld som kräver tempo, effektivitet och viktighet. Krav som alla vill att Bengt ska leva upp till.

På ena sidan sitter familjen Hansson. En vanlig familj med syskonbråk, vem ska diska och får jag sova hos en kompis i natt. Då och då ringer Bengt. Han har skrivkramp och behöver prata med någon om det. Kanske befarar han att det inte längre finns något kvar att berätta? På den andra sitter Elsa Barkhorst, Gerhart Arno och Halle Timberling, bara för att nämna några (Andersson har en känsla för namn). De är vänner med familjen Hansson och blir så småningom engagerade i Bengts lilla kris.

Tillsammans beslutar de sig för att försöka liva upp honom. Han ska få ny input för att kunna skriva sin nästa roman. Bräckö behöver ha sin författare kvar. Kulturen är ju viktigt. Det börjar spekuleras och diskuteras. Man bjuder in honom på middagar och har åsikter om hans böcker. Men vem bryr sig vad de handlar om? Om de är biografiska eller inte? Huvudsaken är att de säljer. Det är väl naivt att tro något annat. Själv sitter han passiv och orkar inte ens lyssna. Av intet blir intet, som Bengt själv uttrycker det.

Trots att Bengt har tagit avstånd från det vardagliga blir han alltså ständigt involverad. Det finns inget sätt för honom att värja sig mot makrillmiddagar, kvasiintellektualitet och förståsigpåare. Man får inte vara en outsider. Inte ens om man inte har något att komma med. Inte ens om man är författare.

Med lågmäld och ironisk humor målar Andersson upp en smått absurd situation fylld av personer som tror sig vara andra än vad de egentligen är. På vägen levererar han många klokheter om litteratur och författarens situation. Bland annat låter han Bengt säga det tänkvärda:

Hur författaren än anstränger sig så kommer hans självbiografi att bli hundra procent litteratur, därom råder inget tvivel. Däremot har han gjort något väldigt viktigt utanför verket, nämligen att han har uttalat sig om läsarten. Han säger att hans fiktion inbegriper fiktionen att allt han skrivit verkligen har hänt.

Kanske det är därför som så få läser Bengt? Inte ens hans förläggare faktiskt. Men det förhindrar förstås inte dig att göra det.

Similar Posts:

• Ring, ring
• Ojämn romandebut
• På promenad i den språkliga trädgården.
• Västgötalagen ser dagens ljus igen
• Komplicerat att vara Mann

Jag har förvisso inte läst Vita tänder på originalspråk, så jag vet inte hur nära han ligger i översättningen, men det är ändå inte det centrala i sammanhanget, det centrala är att översättaren har en egen språkkänsla, ofta saknar svenska översättare det totalt och har vid otaliga tillfällen sabbat intrycket av egentligen förträffliga böcker. Därför tycker jag att det är motiverat att påpeka när en översättare lyckats bra, för det är en fundamental del i helhetsintrycket, det räcker inte med att kunna språken bra, man måste ha en egen språklig begåvning för att kunna översätta på ett bra sätt. Jag påstår inte på något sätt att Anderssons översättning är briljant, bara att den är bra och det är något alltför ovanligt vad gäller svenska översättningar.

Det är på tiden att översättning får status som en egen konstform, kanske borde man försöka få begåvade författare att komplettera sitt eget skrivande med översättning, såsom Paul Bowles översatte marockansk litteratur, exempelvis Mohammed Mrabets böcker. I vilket fall som helst, en eloge till Erik Andersson för ett väl genomfört översättningsarbete.

Vita tänder vann Whitbread First Novel Award 2000 i konkurrens med bland annat Under the Skin av Michel Faber, personligen hade jag hellre sett den senare som vinnare. Ett av de största problemen med Vita tänder är att den är ojämn, ojämn på ett sätt som jag inte är van vid vad gäller romaner, ojämn på samma sätt som en skiva eller en novellsamling kan vara. Vissa partier av boken är helt enkelt inte lika bra som vissa andra.

Boken är indelad i fyra delar. Del ett är centrerat kring karaktären Archie, en brittisk loser, men utgör även fonden till historien.

Del två i boken är centrerat kring Samad och påminner mig en hel del om filmen East is East som kom ut på video i Sverige tidigare i år. East is East lanserades som en komedi, vilket är litet konstigt eftersom den handlade om en muslimsk familj vars patriark slog såväl fru som barn och försökte tvinga på dem sina religiösa värderingar. Samad är en karaktär litet åt samma håll, fast Samad är en sorgligare karaktär som trots allt väcker en viss sympati. Hans ovilja att låta familjen bli västerländsk tar sig heller inte riktigt lika våldsamma uttryck.

Del tre är centrerad kring karaktären Irie, förmodligen baserad på författarinnan själv, hon är nämligen född samma år, har gissningsvis samma etniska bakgrund och är fräknig precis som Zadie Smith är. Dock hävdar Smith att boken inte är självbiografisk, Iries familj är inte Smiths familj och det är ingenting jag betvivlar.

Denna del är bokens största svacka, men det är absolut inte Irie som karaktär som är problemet, karaktären Irie är snarare en karaktär man skulle önskat fått mer utrymme. Problemet är istället introducerandet av den motbjudande familjen Chalfen i handlingen. En självgod medelklassfamilj som ger mig kväljningar, de är omöjliga för mig att känna sympati för och varenda parti av boken som de figurerar i får mig att sätta ett mentalt minus i protokollet. Utan familjen Chalfen i handlingen så hade betyget blivit högre. Dock skall det påpekas att familjen spelar en central och viktig roll i handlingen, men de kunde gärna fått vara mindre motbjudande.

Del fyra bjuder på historiens upplösning.

En av de saker jag gillar bäst i boken är när Smith refererar till Zenons paradoxer, jag tycker nämligen själv att de är hur roliga som helst (Zenon var en av Parmenides lärjungar som i tre paradoxer försökte bevisa att rörelse i själva verket var omöjlig) och dessutom använder hon dem på ett rätt bra sätt. Det är överhuvudtaget underskattat att referera till gamla coola filosofer i skönlitteratur. Jag gillar också de flesta karaktärerna i boken, bortsett från familjen Chalfen och också tidvis även Samad, plus någon enstaka karaktär till, som exempelvis Iries mormor.

Överlag gillar jag faktiskt det mesta i boken, även om vissa partier känns litet som transportsträckor. Det är en bra bok, som dock har blivit litet väl hypad för att kunna svara upp mot förväntningarna, vilket var en del av problemet för mig. Jag uppmuntrar dock utan tvekan till att läsa Vita tänder. Zadie Smith är en författare som kan komma skriva många bra böcker i framtiden, även om hon inte riktigt lyckats få en riktig fullträff i Vita tänder.

Similar Posts:

• Life is like a set of badminton?
• Inte så Faber men bra ändå
• Beauty Lies…
• En bagatell
• En briljant roman som överraskar