Det kan inte ha varit lätt. Säkerligen insåg Zadie Smith tidigt att hon, genom sin prisbelönta debutroman, hade försatt sig i en ganska mödosam situation. Att tvingas skriva en uppföljare som antagligen skulle bli sämre än debuten.

Jag hoppas att en anledning till att hon skrev just berättelsen om autografjägaren Alex Li-Tandem var att hon insåg att just denna, den andra romanen, var dömd på förhand. Att det inte var värt att offra en mer originell berättelse på kritikernas altare. Hon offrade Autografjägaren. Den var ändå inte särskilt livskraftig.

Romanen kretsar alltså kring Alex Li-Tandem, en halvkinesisk och icke-religiös jude som har till yrke att köpa och sälja mer eller mindre äkta autografer. Han har en samling lite halvtokiga kompisar. Han är besatt av en nästan bortglömd filmaktris från 40-talet vid namn Kitty Alexander. Till slut bestämmer han sig för att söka upp denna Garbogestalt som i över ett decennium avstått från att besvara hans beundrarbrev. Han träffar henne. Hon visar sig vara en människa märkt av sin svunna berömmelse. Alex Li-Tandem förstår något om sin egen och andra människors bedrägliga jakt efter rampljus och berömmelse. Förgängligheten. Katharsis.

Där har ni den – den inte helt oväntade handlingen i Autografjägaren.

Autografjägaren skulle kunna vara en vass satir över vår tids besatthet vid berömmelsen och vår rädsla över att bli bortglömda. Över vårt sökande efter bekräftelse som leder till att livsstilen blir viktigare än själva livet. Och till viss del är Autografjägaren just det. Zadie Smith har onekligen en oerhörd berättarförmåga och språkkänsla, vilket inte minst gör sig påmint i romanens talrika dialoger.

Men just i mötet mellan själva berättelsen och författarinnans berättarstil uppstår det problem.

Berättelsen handlar om en förtingligad värld där människor desperat jagar efter att få vara del av något beständigt. En ganska hemsk verklighet kan man tycka. Inte romanens berättare dock, som utan att reflektera över relationen mellan form och innehåll skapar en slags neurotisk fars av berättelsen. Temat om den postmoderna människans jakt på sammanhang bluddras helt enkelt bort av en berättare som inte kan avstå från att skriva in ett förlåtande skimmer över romanens karaktärer. Ingen insikt framkommer. Ingen själslig rening. Bara en gäspning.

Men vi har fortfarande anledning att sätta vår tilltro till Zadie Smith. Jag hoppas och tror att mer mustiga och allvarliga romaner väntar i framtiden. Bara hon inte offrar sin talang på patetiska karaktärer som Alex Li-Tandem. För då riskerar såväl läsare som författarinnan själv att förlora intresset.