Recension

: Törst
Törst Adam Zagajewski
2003
Norstedts
8/10

Tredje polacken i raden?

Utgiven 2003
ISBN 9113011685
Sidor 176

Om författaren

Zagajewski är född 1945 i Lwów, nuvarande Lviv i Ukraina, och växte upp i Gliwice. 1972 debuterade han som poet och har efter många års exil, i Frankrike och USA kunnat återvända till Polen.

Sök efter boken

Polen äger ett flertal poeter som gjort sig namn på den internationella scenen, Wislawa Szymborska, Tadeusz Rózewicz, Czeslaw Milosz m fl., vilket under senare år renderat landet två nobelpris i litteratur, 1980 till Milosz och 1996 var det Szymborskas tur. Bakom denna äldre generation kommer en nyare, mer politisk medveten skara, och bland dessa är Adam Zagajewski den mest kände.

På svenska har tidigare ett par diktsamlingar och två böcker med blandad prosa getts ut, och här presenteras nu ett bredare urval av hans samlade produktion. Törst (ett ord som inte finns i polskan, i stället ”pragnienie” = het önskan, åtrå) var namnet på den diktsamling som kom 1991, och där läser man i dikten Houston, sex på eftermiddagen:

Europa sover under gränsernas och
det gamla hatets sträva pläd; Frankrike ligger
tryckt mot Tyskland, Bosnien i Serbiens famn,
Sicilien ensamt i sitt azurblå hav.

Poeten sitter i (självpåtagen?) exil på andra sidan Atlanten och tänker på sin hemmakontinent som en sovande familj, där även de inre motsättningarna sover. Kan metaforen bli mer tydlig, mer precis?

Ur och mot såna träffsäkra bilder, som det finns gott om, träder också en poesi med tydligt intellektualiserande inslag där motiven hämtas ur både antik och samtida kultur. Scenen är världen, märkt av Zagajewskis kringflackande liv. Ibland kan jag tycka att denna vilja (finner inget bättre ord) att ge dikten det Stora innehållet, inkräktar litet väl mycket på hans mycket fina handlag med enklare och mer direkta anslag.

Nästan alla dikter i denna samling tar avstamp i ett landskap där han registrerar en detalj eller en större vy, för att sedan spinna vidare i filosofiska resonemang: ”Det var ett grått landskap, husen var små”. Utgångspunkten gör att man känner sig väldigt närvarande i dikten, och dikten gör sig plats i en själv.

Under läsningen tvivlar man inte på att det är en självupplevd poesi och en källa till kunskap och medvetenhet om livet; i minnen från det skitiga Krakow till tankar om döden, tankar på undergången. Det sista temat är också väldigt framträdande, det vilar en stämning av att världen håller på att tippa över ända eller förgöra sig själv i en höstlig suck. Att människorna inte förmår bärga situationen.

Poesi behöver inte vara svår, bara för att upphovsmännen har krångligt klingande namn och kommer från ett ”litet” språkområde. Första gången jag läste Szymborska slogs jag av hur ”enkel” hon var, i den meningen att jag förstod, och att hennes dikter inbjöd till en förståelse på flera plan.

Sådan är inte Zagajewski, men man ska inte låta sig avskräckas för det. Polsk poesi är vital och viktig. Det gick sexton år mellan Milosz och Szymborskas Nobelpris, så vem vet, om tio år kanske det är dags igen.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 01:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #673

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?