Vår handlar dels om Richard Lease som är en filmregissör, vars mest betydande verk visades på tv under 70- och 80-talet. Hans favoritperson i hela världen dör. Hon hette Paddy, och var Richards vän, kärlek (?) och hon som brukade skriva manusen som han regisserade. Han blir ensam och kvarlämnad med ett filmprojekt om Katherine Mansfield och Rilke. Det ska bli ett kostymdrama om dessa två författare som egentligen aldrig träffades, men den nya manusförfattaren Richard skriver istället ett fiktivt manus där författarna har en kärleksrelation.

Richard verkar trött på att vi alltid vill ha mer och mer av historierna, att vi alltid vill ha det extrema och aldrig det sanna. Eller så är det Ali Smith själv som är trött på det, för vissa delar av boken är mer som krönikor eller dagboksanteckningar som inte verkar tillhöra karaktärerna utan snarare författaren själv. Även i dialogerna kommenteras samtiden ofta:

Mamma, lugna ner dig, sa tvillingen. Richard. Snälla. Uppmuntra henne inte till att prata om Donald Trump.
Vi pratar inte om Trump, sa Richard.
Fan heller att vi gör, sa Paddy. Låt oss aldrig göra något som en narcissistisk demagog vill att vi ska göra.
Snälla Richard, låt bli, sa tvillingen. Och prata inte om klimatförändringarna eller den växande högerpopulismen eller migrationskrisen eller brexit eller Windrush eller Greenfell eller den irländska gränsfrågan.
Driver du med mig? sa Richard. Då finns det ju inget kvar att hetsa upp henne med.

Den andra huvudkaraktären i boken är Brittany, hon jobbar på ett förvar för flyktingar i Storbritannien. Därför blir den här historien också en reflektion över de människoöden som tragiskt nog hamnar där. De är den enda gruppen i det brittiska samhället som får sitta frihetsberövade i mer än tre dygn utan att häktas, många blir kvar i månader, ibland år. Det blir en berättelse om de hemska förhållandena på förvaret, hur fångvaktarna skrattar åt dem som hungerstrejkar, om hur Brittany en dag kommer på sig själv med att muttra om hur flyktingarna kan ha mage att be om en filt.

Men det är också en berättelse om en flicka. En tolvårig flicka som kan gå in på flyktingförvaret, genom alla säkerhetskontroller, rakt in på chefens kontor. Och få honom att betala för städhjälp som kommer och rengör alla toaletter som förut var täckta av ingrott smuts. Det är en flicka som även gått in på en lägenhetsbordell, fått männen att skämmas och hjälpt kvinnorna att fly. En flicka som påverkar sin omgivning på ett oerhört vis.

Sedan träffas de alla, historierna flätas samma när de åker runt i en kaffe-buss i Skottlands högland. Nu efteråt, när jag tänker tillbaka på boken kan jag inte riktigt förstå hur allting fick plats på trehundra sidor. Hur jag förutom att följa karaktärerna och samhällskritiken även hann lära mig om skotsk historia och litteraturhistoria. För på något vis så är det dåtid, nutid, fiktion, fakta och åsikter om vart annat i boken. Men jag ska erkänna att jag ibland tappade bort mig, läste utan att tänka på vad jag läste, för att sedan behöva bläddra tillbaka. Då kunde jag inse att det jag läste handlade om Katherine Mansfields tuberkulos under 1920, fast jag trodde det fortfarande handlade om Richards sorg över att ha förlorat kontakten med sin dotter. Det är en bok som ska läsas långsamt, då tror jag att man hinner uppleva allt bättre. Det känns som att jag förlorade lite av innehållet när jag sträckläste den och inte hann reflektera kring innehållet.

Just nu sitter barn i trasiga Hello Kitty-kläder i slavskjul och bankar på gamla döda batterier med hammare för att få ut metaller som förgiftar dem i samma ögonblick som de rör vid dem.

Jag tyckte om boken, men jag känner långtifrån den upprymdhet jag kände första gången jag läste Ali Smith, då läste jag Flicka möter pojke. Den boken hade en mer intensiv handling, även om Smith även då inkluderade en stor dos samhällskritik, och det är en bok jag rekommenderar alla att läsa! Men den här boken däremot, Vår, rekommenderar jag dem med tid att läsa.

Similar Posts:

• Stillsamt överskridande noveller
• Lögner, lager och livet liksom
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Unsere Papiere, bitte
• Kort och koncist om kapitalismen

Vissa noveller sys ihop, som den om en person vars sambo är så besatt av sekelskiftesförfattaren Katherine Mansfield att det riskerar att rasera deras förhållande. I en senare historia stöter huvudkaraktären ihop med Mansfields filosoferande spöke på en parkbänk. De korta berättelserna kittas samman av instick av insamlade upplevelser och tankar från Ali Smiths bekanta, där de beskriver bibliotekens betydelse för dem själva och lokalsamhället. Här varvas politiskt frustrerad indignation över nedskärningar med guldkantade minnen från barndomar men alla enas i en grundläggande gemensam ståndpunkt att biblioteken utgör en livsviktighet och borde ha en självklar plats i samhället.

I samma ovan nämnda intervju säger Smith att noveller ligger ganska nära i poesin i sina krav på läsaren. ”Det enklaste i världen är att läsa en blockbuster-roman – man kan hoppa över och skumma på ett sätt som är omöjligt i en text där varje ord räknas.” Nu är hennes prosa inte på något vis svårgenomtränglig men poängen är ändå tydlig. Vid ofokuserad läsning kan man till exempel råka missa en avgörande mening, som att någon deltagande i en konversation i själva verket är död sedan flera år. Samtidigt är sådana gränsöverskridande inslag inget som det görs en stor affär av i den här novellsamlingen. Det blir en obesvärat självklar del av framåtflytandet i texten.

På baksidan av boken lyfts bibliotekstemat till att vara något betydligt centralare än vad det i själva verket är. Det som förenar historierna är snarare en aningen lösare tematik i återkommande referenser till olika författarskap från litteraturhistorien och filosofiska tankar om ords betydelse. Denna Ali Smiths tredje utgåva på svenska är en fin och säreget mångfasetterad bekantskap, som förtjänar sina närläsare.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Den rätta julkänslan
• Många sätt att gå vilse på

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

I min bokhylla står böckerna i genreordning, och de rör sällan på sig. De böcker jag läser för tillfället eller planerar att läsa snart står inte här. Här finns sånt som jag läst och vill ha kvar, men också en del olästa böcker i kategorin ”sånt jag tror jag kommer att läsa någon gång i framtiden”. Med jämna mellanrum (= när utrymmesbrist uppstår) förändras statusen på några av de böckerna till ”sånt jag aldrig kommer att läsa”, och då åker de till Stadsmissionen. Fackböcker, kurslitteratur, en del på nåder kvarlämnade CD-skivor samt några Nintendo DS-spel står också här. Och så gillar jag böcker på andra språk. Lite oavsett om jag kan dem eller inte tycker jag att det är kul att ha dem, så i hyllan finns böcker på danska, norska, engelska, tyska, italienska, spanska, tjeckiska och japanska.

P:s hylla har fina avdelningar som en halv hylla H P Lovecraft och en hel sektion gamla Deltaböcker. För att inte tala om en samling William Burroughs, eller världens bästa manga: Nausicaa of the Valley of the Wind av Hayao Miyazaki. Här finns också min för tillfället hopträngda ugglesamling, och ett litet tittskåp bredvid några av samlingens snyggare böcker: Jaromir av Alexander Ahndoril och Den förälskade djävulen av Jacques Cazotte.

I sovrummet finns en pockethylla med mitt i särklass snyggaste bokstöd: motivet är stadsbiblioteket i Stockholm.

I sovrummet ligger också högarna med recensionsex, nyligen införskaffade böcker, och låneböcker, tillsammans med alla tidskrifter som jag aldrig hinner med.

Och ovanpå öppna spisen ligger en hög med böcker jag för ungeför två år sedan utsett till de jag helst vill läsa av alla jag har. Sedan dess har några lästs och andra tillkommit i högen, och nu står där dessutom det stolta beviset på mitt lags tredjeplats i Bibliotek Plattans litteraturquiz i våras!

Favoritböcker – tja, när jag försökte plocka ut ett antal lite snabbt så blev det nästan bara ungdomsböcker. Det är de som har betytt mest för mig och de jag fortfarande har starkast läsupplevelseminnen av, så är det bara. Här ett urval (Förvandlingen av Margaret Mahy, Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder, Den fjortonde bruden av Meredith Anne Pierce, Den oändliga historien av Michael Ende och Jackaroo av Cynthia Voigt) tillsammans med några andra finingar: Tim Burtons The melancholy death of Oyster boy and other stories och en japansk pekbok, samt den livsomdanande Under det rosa täcket av Nina Björk. Mina favoritromaner de senaste åren har varit Jag är allt du drömt av Ali Smith och Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, men just nu hittar jag ingen av dem: ett gott teckan tror jag och räknar kallt med att de är utlånade och att någon annan just nu också älskar dem.

Similar Posts:

• Tema: Bokhyllor
• Vecka 42 på dagensbok.com Nya tag på redaktionen!
• Marias bokhylla
• Ingrids bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla

Alltså, min personliga tio-i-topp för 00-talet ser ut som följer (berätta gärna vad ni tyckt om dessa böcker, och vilka era favoriter från 00-talet är):

Jag är allt du drömt av Ali Smith
En i det lilla formatet verkligt omstörtande roman. Rolig, smart, amoralisk och språkligt briljant. En bok jag verkligen önskar att jag själv hade skrivit.

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Mytiskt och magiskt om barns, speciellt flickors, tolkning av världen och uppväxten genom lek. Uppbyggnad som ett pussel, språk som en pop- och sagofontän.

Pölsan av Torgny Lindgren
Metalitteratur och humor, meningen med allt och inget. Rik på det mesta, frodiga beskrivningar av himmelsk pölsa inte minst.

Coraline av Neil Gaiman
Nyinflyttade Coraline upptäcker en dörr som leder till en parallell verklighet där hennes mamma är utbytt mot en annan, likadan men med knappögon och onda avsikter. Läskig och rolig högläsning om en tuff tjej, en smart katt och ett gäng knäppa grannar som talar i gåtor men också kan hjälpa till.

Onåd av JM Coetzee
Kristallklar nobelpristagarprosa (inte ett ord för mycket), en osympatisk men ömkansvärd huvudperson, och dessutom centrala frågeställningar om vad det innebär att vara människa och ta ställning till rasism, feminism, våld, föräldraskap och hur man konstruerar ett samhälle.

Vintergata av Kjell Espmark
Fantastiskt gripande, vacker och melankolisk diktsamling där varje dikt berättar om en människas liv och död på cirka tio rader. Sparsmakad men oändlig.

Brorsan är mätt av Mirja Unge
Novellsamling där språket liknar talspråk och huvudpersonerna ofta är unga. Väldigt stark närvarokänsla som visar hur vardagssituationer rymmer livsavgörande val.

Kartor för vilsna älskande av Nadeem Aslam
Stor roman om muslimsk invandrarfamilj i Storbritannien som försöker kombinera de gamla traditionerna och de religiösa föreskrifterna med det nya landets levnadsstil och tänkesätt. Med tragiska och oerhört sorgliga följder, beskrivna på ett språk där varje mening kunde vara inledningen till en naturlyrisk dikt.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Har alla ingredienser en klassisk roman bör ha: krig och fred, kärlek och vänskap, familjehistoria och samhällsskildring. Mycket starka karaktärer och välbeskrivna relationer, dessutom en bild av ett Afrika (i det här fallet Nigeria) vi sällan ser.

Till vår ära av Alejandro Leiva Wenger
Nyskapande novellsamling om ungdomar i förorten som leker med berättarteknik och klassiska förväntningar på hur historier bör utvecklas.

Similar Posts:

• En modig tjej
• Representant för mänskligheten
• 00-talets 10 bästa böcker
• Värdet av misstag och andra kreativa råd
• Vad nöden kräver

Det är svårt, nästintill omöjligt att plocka fram tio guldkorn ur det som är tio års bokutgivning, det är ännu svårare att göra det tillsammans. Men vi ville ändå ge er tio böcker som har betytt massor för oss, som kommer att betyda massor för oss. Vilka böcker är det man minns och när är det man uppskattar en bok, innan, under eller efter läsandet av den?

Här är våra tio bästa böcker från 00-talet, vilka är dina?

1. Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm
Att läsa Monika Fagerholms böcker är som att kliva in i en annan världsbild. En som rör sig bland fantasier, lekar och illusioner som till slut ebbar ut och blir till en verklighet som är ond och tragisk och som aldrig har ett enda svar utan flera. Det handlar om flickor, tonårstjejer, kvinnor, mammor och systrar. Det är en berättelse som alltid kommer att handla om den som läser boken. Därför är det en berättelse att försvinna i, att gå vilse i, för det gör man, men det går att hela tiden lita på Monika Fagerholm, på hennes författarskap, på att hon har kontroll och att hon kommer att leda läsaren till slutet. Därför har vi röstat fram Den amerikanska flickan till decenniets bästa bok. Har du inte läst den så gör det, har du läst den så se fram mot uppföljaren Glitterscenen, har du gjort det så börja om, läs igen, sluta aldrig. Det är som en förtrollning som gör att jag tror på vartenda ord och som gör att jag inte kan släppa den där världen utan vill vara där jämt.

2. Vägen av Cormac Mc Cartey
En så jävla obehaglig och otäck bokjävel. En bok som visar människans allra sämsta sidor, det värsta och mest obehagliga som vi inte vill tro finns inuti. Den gör ont att läsa och det gör ont efteråt men det är en skön smärta. McCarthy har skrivit flera andra stora romaner som All The Pretty Horses, Suttree och Blood Meridian men i Vägen är det som att alla delar i hans komplexa författarskap samarbetar och gör sitt yttersta. Det är en bok om en döende civilisation i en död värld och den talar med all önskvärd tydlighet om för oss exakt hur tunn och bräcklig den mänskliga fernissan är. Lägg till det McCarthys fantastiskt karga språk och en historia som bara måste få berättas. Det är en jävla resa, helt enkelt. Den största och svåraste under 00-talet.

3. Montecore. en unik tiger av Jonas Hassen Khemiri
Så mycket motstånd som jag upplevde när jag började läsa Montecore tror jag inte att jag har upplevt med någon bok som jag har läst klart och sen kommit att tycka väldigt mycket om. Egentligen är den lite för smart, lite för lekfull och lite för påläst på samma gång. Men det är få böcker som skänker så mycket glädje så snyggt.

4. Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Det här är en bok om kärlek. Och om svek. Men framför allt om den styrka som bara villkorslös kärlek kan ge. När jag läser om kortet pappan skickar till dotterns disputation, disputationen han inte bjudits in till, rinner tårarna nedför kinderna. Det finns ingen chans att stoppa dem. Den scenen är så oerhört stark, så gripande och så talande. Det är en ovanlig debut, en helt otroligt mogen och intelligent debut som kommer ge eko både i den litterära och politiska världen länge.

5. Drömfakulteten av Sara Stridsberg
Det är få böcker som har påverkat mig som läsare som Drömfakulteten gjorde när jag började läsa den. Det var en ögonblicklig förälskelse, en känsla av att få se en del av en värld jag inte visste fanns. Jag kom på mig själv med att hela tiden tappa bort mig för att ha en anledning att börja om från början, få läsa igen, för att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Därför tror jag inte att det finns någon bok som jag har läst inledningen på så många gånger som just Drömfakulteten. Och den blir inte sämre. Det finns egentligen inget dåligt alls med Drömfakulteten, precis så som det ska vara när en bok placerar sig på en topplista. Den är mörk och hemsk och outhärdlig, ligger lite för nära, är sentimental, naiv och hatisk på samma gång. Därför är det en bok att älska.

6. Pölsan av Torgny Lindgren
Västerbotten, det är som ett svenskt Eldorado. En mytomspunnen plats där gatorna är lagda med guldstenar och mjölken rinner längs gatorna (eller snarare smält västerbottensost). Hos Torgny Lindgren blir Västerbotten mer mytiskt än någonsin, och kanske finns det guld i bergen och överjordisk pölsa i stugorna, men frågan är om inte personerna är det mest fantastiska i boken. Den gamle notisskrivaren har överlevt sin hundraårsdag och blir nu yngre och yngre, och han börjar återigen skriva på den historia om sin (förra) ungdoms Avabäck som han tvingats avbryta efter anklagelser om att ha hittat på alltihop. Där reser två män runt på jakt efter den perfekta pölsan, det är skolläraren som överlevt tuberkulosen och det är tyghandlaren som möjligen är en nazistisk krigsförbrytare på rymmen. På sin resa träffar de bland andra den unge gossen Torgny Lindgren, och de hinner fundera mycket på meningen med livet och på skillnaden mellan den bästa pölsan och den som inte är riktigt lika bra – det handlar om inget mindre än liv och död. Och det handlar om skrivande – på vilket sätt är det som händer verkligare än det som skrivs? Eller – har egentligen någonting hänt om ingen har skrivit ner det?

7. Blonde av Joyce Carol Oates
Redan under sin livstid var Marilyn Monroe Marilyn Monroe: en av 1900-talets stora ikoner, en symbol för allt det glamorösa och tragiska Hollywood försökt sälja till oss både före och efter. Och som alla ikoner – inte minst kvinnliga sådana – måste hon givetvis dö ung, på det att hon må leva i evighet. I Blonde ställer Joyce Carol Oates upp ikonen mot människan, brunetten Norma Jean Baker mot den fejkade blondinen Marilyn, kvinnan mot Qvinnan, och spårar dem bägge genom ett relationsdrama där vi tror att vi redan vet slutet. Och hur sant (eller kvalificerat gissat) mycket av det än är så blir det någonstans raka motsatsen till en Based On A True Story – för i drömfabriken är det ju den påhittade, den vackra, den tragiska historien som alla vill höra, och den går aldrig att leva upp till förrän efter döden. Oates har sagt att hon egentligen ville sluta boken där Norma Jean blir Marilyn, inte behöva följa henne in i det ofrånkomliga kändis- och martyrskapet, men precis som sina läsare kunde hon inte lägga ifrån sig den här 900 sidor långa historien utan bara måste fortsätta berätta. Blonde är både en lazarusbesvärjelse och en motmyt – en påminnelse att för varje ikon som lever för evigt och därmed aldrig var på riktigt finns människor som måste få leva och dö.

8. Jag är allt du drömt av Ali Smith
Det finns böcker som gör motstånd. Som inte är som böcker brukar vara. Det är de böckerna som är allra bäst. Riktigt bra böcker gör mig också ofta väldigt imponerad. Liksom, hur fick författaren ihop alla de här trådarna så himla snyggt? Jag är allt du drömt passar in på båda ovanstående beskrivningar. Det är en slags utvecklingshistoria eller coming-of-age fast inte bara om tonårssonen (à la amerikansk indiefilm) utan om en hel familj. In i deras liv kommer den undflyende men högst konkreta Amber, en föränderlig varelse som är allt som var och en i familjen drömt om, men också allt det de fruktar mest. Hon rör om i deras hjärnor och liv, och hon rör om i läsaren också. Aldrig har man läst något liknande, ändå är Jag är allt du drömt självklarare än de flesta böcker. Den är übersmart, men aldrig så att man blir arg på den utan bara så att man ler nöjt. Den är samhällskritisk (som i konsumtion och krig) och normkritisk (som i kärnfamilj och könsroller) men fri från pekpinnar. Den gör sin läsare upplyft och avspänd, får en att fråga sig vad som egentligen hände, och om det spelar någon roll. Den flyter som en sprittande vårflod, men är full av tunga tankar. Den är rolig och oväntad, ömsint och knivskarp, förlåtande och stenhård.

9. Harry Potter och Fenixorden av J K Rowling
Jag vet. Ni tänker lite att hur tänkte vi nu? Harry Potter, är det ett av decenniets stora litterära mästerverk? Tänk inte så, är du snäll. Tänk istället tillbaka till hur det var innan Harry Potter fanns. Minns du hur det var? Minns du hur tråkigt det var och hur lite magi det var i barn- och ungdomsböckerna? Minns du hur det var innan Hogwarths fanns, innan du kände till begreppet plattform 9 3/4 och ibland funderade på om det inte kunde vara så att det kanske fanns på riktigt ändå? Tänk sedan på hur det är nu. J.K. Rowling har skapat inte bara en av de mest fascinerande sagovärldarna någonsin utan också ett exceptionellt lukrativt koncept som förändrat vår syn på ungdomsböcker. Plötsligt var det OK för alla, även väldigt vuxna personer, att förlora sig i timtal bland trollkarlar och fantastiska fabeldjur. Därför förtjänar Harry en plats på vår lista.

10. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
I en av novellerna i Pappersväggar beskriver John Ajvide Lindqvist hur en man plötsligt upptäcker att 10-våningshusen i miljonprojektet inte längre är helt lodräta. De lutar. Geometrin ljuger. Något är jävligt kajko med verkligheten. Det är ur samma känsla som han hämtar ”Låt den rätte komma in”; en självbiografisk skräckroman som inte behöver röra sig långt bort från 1900-talets tunnelbanor och betongförorter där alla bor strax utanför. Ajvide Lindqvists storhet ligger inte i att hitta på nya, skrämmande monster; som vampyr är Eli minnesvärd, men herregud, vampyrer kan vi ju redan. Det fantastiska ligger i sättet han gör det övernaturliga till en självklar del av vardagsångesten – skrapa lite på vilken diskbänksrealistisk skildring av folkhemmets sista decennium som helst, och där finns monstren. Och givetvis i personporträtten, vänskapen och beroendet, där jag fortfarande inte lyckats besluta mig för vem som är den hemskaste varelsen. Slutligen i känslan som sätter in 20 minuter efter att man läst ut den. ”Åh herregud … Var tog han vägen sen?”

Similar Posts:

• Alice topp-tio över 00-talet
• Skogen som fiende
• Jultips 2010
• Alices bokhyllor
• Årets bästsäljare i pocket belönade

(Bokens första mening är fantastisk och lyder: ”Nu ska jag berätta om när jag var flicka, säger farfar.” Jag blir jätteglad bara av att läsa den. Men ingen mening efteråt klarar riktigt av att leva upp till dess kvalitet.)

Flicka möter pojke vill ställa gammal befrielsekamp (mot överklassen) mot ny befrielsekamp (mot storföretagen), den vill låta språket stå i frihetens tjänst istället för i reklamarnas och den vill ge en känga åt en inskränkt och könsdiskriminerande arbetssituation på det stora företaget. Och så bygger den på en grekisk myt om flickan Iphis som uppfostras som pojke och sedan förälskar sig i en flicka. Och så talar den om könsroller. Och så agiterar den mot industrin kring vatten på flaska. Och så är den bara 150 sidor lång.

(tänk att hon fått in allt detta, och att det ändå är så pass bra som det är)

Jag håller med boken i alla dess ställningstaganden, men läser den också med en irriterande känsla av att bli skriven på näsan. Framför allt när det gäller beskrivningen av företaget Pure, där bokens huvudpersoner systrarna Midge och Anthea arbetar. Det är ett skräckexempel på reklamfloskler och jobbiga hierarkier, men beskrivningen känns mer karikatyr än liv. Att homosexualitet betraktas som något så otroligt chockerande av så många av bokens karaktärer känns också främmande. I kontrast mot denna (över)tydlighet finns en önskan om att vara smart som också irriterar mig lite. Titeln syftar till exempel dels på det faktiska mötet mellan en flicka och en pojke, dels på mötet av olika identiteter i en individ. Och så handlar det om vatten, som ju flyter och är ett väldigt föränderligt (läs queer) element. Som blir fångat på flaska.

(men det finns stunder när jag älskar boken, när språket är roligt och flödande och när idéerna och lusten liksom bara bubblar upp och det blir starkare mot slutet, det blir det)

Det finns ett mycket bra avsnitt där ett av paren i boken gifter sig och alla möjliga människor – döda och levande, nära vänner och grekiska gudar – kommer till bröllopet, och det blir både en midsommarnattsdröm och ett statement. Då är det drömskt och lekfullt och lättsinnigt, och ja, så som hela boken borde vara. Som den faktiskt till stora delar är. Det språkliga greppet med en slags dialogform mellan förnuft och känsla (inom parantes) inom samma individ gillar jag också.

(det är så många trådar utslängda och jag vacklar mellan att tycka att det är roligt och att det är påfrestande. Kunde hon inte bara ha skrivit en ordentlig bok om en eller max två av de där trådarna eller bara gjort boken lite längre eller bara något annat? Eller är den där irritationen något bra och jag skrattar åt mig själv för att jag irriterar mig och det är nog avsikten tänker jag)

(och ibland när jag tänker att det är bara för enkelt alltihop att de får varandra på slutet och att man kan förändra världen så ändrar jag mig och tycker istället att det är väl alldeles lysande att det är så enkelt. Varför skulle det vara svårt?)

Similar Posts:

• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt
• Romanen som är allt du drömt
• Kärleksepos i antik skrud
• 00-talets 10 bästa böcker
• Alices bokhyllor

Astrid är tolv: brådmogen, trilsk, överintelligent. Hon är den enda som tillstår att det hela är skittråkigt, men hon har knappast någon lösning på problemet. Hon filmar allt med sin nya kamera, hon undviker noggrant att röra vid någonting i det gamla, äckliga huset. Hennes storebror Magnus går aldrig utanför sitt rum. Han talar inte med någon, instängd i det egna privata helvete som ingen av de andra vet något om, orsakat av en skolkamrats självmord.

In i dessa människors liv kliver Amber. Hon är en ung kvinna, vacker men ganska risigt klädd, med en trasig bil och en enorm karisma. Hon är en möjlighet och en utmaning, en dröm och en bister realitet. Var hon kommer ifrån och vart hon ska är oklart, men att hon är där just nu är omöjligt att förneka. För Amber är så lysande verklig att de alla känner sig bleka i hennes närvaro, samtidigt som de kanske för första gången blir sedda. Amber är obarmhärtig och otrevlig, livgivande och charmig. I hennes händer blir alla hjälplösa, samtidigt som de kanske för första gången upplever handlingskraft.

Det här är en rakt igenom modern roman. Inte bara för att språket är så fantastiskt nytt, utan också för att den placerar sig så stadigt men ändå subtilt mitt i samtiden. Irakkriget utspelar sig i bakgrunden, sakerna vi äger styr oss och övervakningskameror spelar in varje Ambers och Astrids rörelse i köpcentret. Men att hävda att romanen säger det är också att ta något ifrån den, att förminska den. För det storslagna är att den påminner om allt detta i förbifarten, utan att någonsin bli programmatisk. Den ställer frågor till oss som Amber ställer dem till familjen, den både svarar och inte svarar på dem på samma gång. Vad det egentligen handlar om är fyra individer som förändras. Det är inte självförverkligande det handlar om så mycket som att helt enkelt förflytta sig till en plats där man inte varit förut, se på livet ur en annan synvinkel. Det är inte särskilt dramatiskt, men det finns heller inget mer dramatiskt i ett människoliv.

Det är svårt att hitta fler superlativer att beskriva språket med än de som redan finns i citat och baksidestext på boken. Sprudlande, hänförande, svindlande, lekfullt: alla är de korrekta. Stilistiskt är det är en blandning av flow of consciousness och lättläst vardagsprosa. En hel del fantastiska replikskiften, mycket saklighet. Många korta meningar, men också många långa. Någon gång saknas interpunktion, för det mesta finns den. Historien berättas växelvis ur alla familjemedlemmars perspektiv där det mesta är individuella upplevelser men vissa händelser är gemensamma. Det är fyra helt olika temperament och sätt att tänka vi får följa, och det är så uppfriskande banalt och poetiskt på en gång att det är mycket svårt att motstå. Faktiskt omöjligt.

Similar Posts:

• Herregud, den här boken är gay!
• 00-talets 10 bästa böcker
• Stillsamt överskridande noveller
• Alice topp-tio över 00-talet
• En experimentell blandning av samhällsdebatt och skönlitterärt