Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.

Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.

I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.

Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.

Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.

Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.

Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.

En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.

Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?

Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.

Édouard Louis är en viktig samtida röst.

Similar Posts:

• Mannen, det otäcka könet
• Familj i kras
• Med ömhet inför varandet
• Den sista tiden
• Vem är inte ätstörd?

Min herre! Får jag erbjuda mina tjänster? Men jag vill inte tränga mig på! Jag är rädd att ni inte kan göra er förstådd av den ärade gorillan som råder över det här ställets öden. Han talar ju bara holländska. Om ni inte bemyndigar mig att föra er talan fattar han inte att ni vill ha ha genever.

Så inleds Fallet av Albert Camus. Han som uttalar orden ovan är Jean-Baptiste Clamence och han sitter i baren Mexico City som är belägen i Amsterdam, Holland. 

Clamence är advokat och bitvis självkritisk men mest självförhärligande där han sitter och delar sina reflektioner över sitt liv. Han är domare och botgörare för sitt leverne och berättar för barens besökare om händelser från sitt yrkesliv och om sin livsåskådning. Han proklamerar dessutom att de som kommer till baren Mexico City är hans gäster och han agerar även juridisk rådgivare till personerna som cirkulerar på baren, de flesta av tvivelaktig karaktär. 

Boken är en enda lång monolog där Clamence bjuder in till omständiga berättelser från sin verklighet. Från att ha varit en respekterat advokat i Paris har han lämnat Frankrike för Holland. Han bor i de judiska kvarteren som han tycker har fått ett föredömligt rejält uppsving efter nazityskarnas framfart. Han konstaterar dock att han bor på platsen för ett av historiens största brott så någon typ av insikt måste det finnas bakom den raljerande tonen om etnisk rensning. 

Både religion och filosofi är återkommande ämnen och Clamence utforskar akten att hjälpa andra. Vad ger det och varför gör vi detta? Han är på det klara för sin del -  det är hans tillfredsställelse av att njuta av sin egen eminenta natur.

Ibland låtsades jag visserligen ta livet på allvar. Men mycket snart såg jag det frivola i själva allvaret och fortsatte bara att spela min roll så bra jag kunde. Jag spelade effektiv, intelligent, dygdig, medborgare med samhällsansvar, upprörd, fördragsam, solidarisk, uppbygglig… jag stannar där, ni har redan förstått att jag var som mina holländare som är på plats utan att vara närvarande; jag var frånvarande just när jag tog som mest plats.

Clamence är genomgående väldigt osympatiskt och ett praktexempel på en person med ett stort ego som tar upp ett helt rum med sina svador. Kvinnor förekommer endast i periferin och ofta som objekt i Clamence dysfunktionella relationer. Hans syn på kärlek är minst sagt cynisk och till detta ämne återkommer han flera gånger. Utgångspunkten är densamma, alla relationer och handlingar syftar till att förstärka honom själv och hans egenskaper.

Språknyanserna är rika och ibland krävs omläsningen för att helt kunna ta till sig alla detaljer i texten. Fallet gavs första gången ut i Paris 1956 efter att Camus hade haft skrivsvårigheter i flera år. Upplagan som nu getts ut är nyöversatt men ger trots detta mig som läsare en utmanande men mycket intressant lässtund.

Similar Posts:

• Djupdykning i Paris förflutna
• En detaljrik vandring
• Spår efter en familj
• Minnen från 1960-talets Paris
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Och det med rätta. Igenkänningen är stor, inte minst vad gäller människors olika sätt att svara upp mot hotet. En smitta, osynlig och omänsklig som den är, har en förmåga att blixtbelysa samhällsmedborgarnas svagheter, men även deras styrkor.

Romanen utspelar sig på 1940-talet. Den algeriska staden Oran drabbas av en plötsligt uppblossande massdöd av råttor. Doktor Bernard Rieux gör de sedvanliga ronderna bland sina patienter och inser snart vad som håller på att hända. Staden har fått ett utbrott av pesten, den klassiska med mörka bölder i armhålor och ljumskar och en mycket hög dödlighet.

Den franska prefekten beordrar karantän. Stadsportarna stängs och människorna i Oran finner sig helt plötsligt isolerade, ensamma med Döden.

Eller är de i själva verket tillsammans? Ja, mycket tyder på det. Samhället mobiliserar. Rieux och hans läkarkolleger försöker kraftsamla sjukvårdens skrala resurser, dimensionerade som de är utifrån ett normalläge. De gör om fotbollsstadion till tältläger för de friska som just fått en anhörig diagnostiserad med pesten – ett slag karantän inom karantänen. Sjukvården rekvirerar stadens offentliga byggnader. Frivilliga strömmar till.

Men från stadsportarna hörs emellanåt skottlossning. Det finns människor som är beredda att döda för att komma loss ur pestens grepp. Journalisten Raymond Rambert, som råkade befinna sig på tjänsteresa i staden då karantänen infördes, är en av dem som börjar planera för flykt. Han längtar hem till sin unga fästmö och känner ingen samhörighet med människorna i Oran.

En annan främling i staden, Jean Tarrou, företer en helt annan reaktion inför ödet att stängas in med sjukdomen. Han blir den pådrivande kraften bakom de frivilligt upprättade sanitetsgrupperna. Det är ett initiativ som föregriper stadsledningens tvångsåtgärder och därmed sannolikt ger bättre effekt.

Pesten är en kollektivroman. Doktor Rieuxs omfattande kontaktnät av patienter, myndighetspersoner och andra medborgare bildar ett helt galleri av karaktärer som uppvisar mänsklighetens brokiga reaktionsmönster i en kris.

Pestmikrobens kaosartade härjningar är verkligen skakande och Camus är inte den som vänder bort blicken. Ett exempel är episoden då domare Othons lilla son Jacques kämpar för sitt liv i en sjukhussal fylld av plågade patienter på sitt yttersta. Det handlar här om en smitta som på 1940-talet var uppemot 40 gånger dödligare än vad covid-19 är nu. I effektfull kontrast står den milda berättarrösten som lidelsefritt redogör för det dramatiska händelseförloppet.

Oran var Albert Camus födelsestad. Men såvitt jag kunnat finna har den i modern tid aldrig drabbats av pesten. Kanske har författaren i stället inspirerats av den stora pesten i Marseille 1720? I romanen finns en referens till epidemin som skördade omkring 100 000 människoliv.

Pesten kan läsas bokstavligt, eller den kan läsas som en allegori. Orans befolkning kan stå för mänskligheten, sjukdomen för en ond ockuperande ideologi. Men smittan kan även vara en tidlös ondska som ligger på lur.

Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.

Pesten utkom några år efter andra världskrigets slut. Miljontals stod inför en gigantisk återuppbyggnad av de sönderslagna samhällena. Jean-Paul Sartre hade nyss förkunnat att ”existensen föregår essensen”. Människorna var fria, vilka handlingar de valde skulle komma att definiera dem. I ljuset av den vid tiden mycket populära existentialismen är det intressant att Camus väljer att göra alla i sin kollektivroman ofria. Han försätter dem i karantän. Han tvingar dem att förhålla sig till en mycket smittsam och dödlig sjukdom. Utifrån dessa stränga premisser har de sedan att välja sina handlingar.

Trots sitt mörka tema är Pesten en försiktigt optimistisk roman. Camus väljer att främst uppehålla sig vid de karaktärer som sluter upp i den gemensamma kampen för överlevnad. Han hade kunnat göra huvudsak av exempelvis ett våldsamt utbrytningsförsök, men lägger i stället tyngdpunkten på det positiva arbetet inom sjukvården och sanitetsgrupperna. Den samvetsgranna skildringen av en smittokatastrof är trösterik: det har hänt förut och samhället bestod! Därmed är Pesten en uppbygglig roman för en nutida läsare.

Similar Posts:

• En bok att älska eller hata
• Poänglös patafysik
• Tidlöst motstånd
• Mardrömslik sömnsjuka
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten

När jag först läste Sartre och Heidegger tyckte jag inte att detaljerna i en filosofs personlighet och biografi var viktiga. Detta var den gängse meningen inom fältet på den tiden, men den hade också att göra med att jag var alltför ung för att ha en utvecklad känsla för historia. [---] Levnadshistorien kunde lämnas därhän, ideérna var grejen. Trettio år senare har jag kommit fram till den motsatta slutsatsen. Idéer är intressanta men människor är oerhört mycket mer intressanta.

Sarah Bakewell skriver som om hon kände alla personligen. Vi får veta vad de åt och drack, hur de bodde, vad de grälade om och vad som förenade dem. Existentialisterna kretsar huvudsakligen kring Martin Heidegger, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir men vi får också möta ett myller av andra människor som på olika sätt hamnar i deras väg. Ur den detaljrika, engagerade och roliga beskrivningen av deras liv växer också bit för bit den existentialistiska filosofins historia fram.

Genom hela boken löper också som ett pärlband anekdoterna om relationen mellan Sartre och Beauvoir. Förhållandet pågick i 51 år – från 1929 till Sartres död 1980. Sarah Bakewell skildrar det berömda paret ömsint, men ibland blir hennes antaganden lite väl självsäkra och bilden av förhållandet schablonartat idealiserande, som i exemplet nedan.

Jag tror att relationen gav henne precis vad hon behövde. Om hon och Sartre hade försökt sig på ett vanligt äktenskap hade de skilt sig eller blivit sexuellt frustrerade. Hon hade i stället ett fantastiskt sexliv – uppenbarligen bättre än Sartres, på grund av hans upphängningar.

Det är en svår konst att skriva om människor som blivit ikoner utan att vare sig förminska deras idéer och insatser eller tvärtom göra dem större eller bättre än vad de i själva verket var. Sarah Bakewell lyckas ändå ofta över förväntan med att förena filosofiska resonemang, historiska skeenden och glimtar av vardagliga bestyr. Här finns en pedagogisk beskrivning av de fenomenologiska rottrådar genom vilka Sartres existentialism hämtar sin näring och en mångfacetterad redogörelse över Heideggers vacklande hållning till nazismen. Sarah Bakewell drar också flyhänt upp skiljelinjerna mellan Sartre och Camus och skildrar Sartres med tiden alltmer problematiska relationer till kommunismen. Ett helt kapitel ägnas åt Maurice Merleau-Ponty, den dansande filosofen och Beauvoirs ungdomsvän, som av Sarah Bakewell utnämns till ”den mest revolutionära tänkaren av de alla”.

De aspekter av vår tillvaro som begränsar oss är, säger Merleau-Ponty, precis desamma som de som binder oss till världen och medger utrymme för handlande och varseblivning. De gör oss till det vi är.

Den existentialistiska cocktailen av frihet och fräckhet kanske verkade lockande för en ung kvinna i slutet av 70-talet. Men varför ska du idag läsa en bok på 493 sidor, inklusive personförteckningar och noter, om en filosofisk inriktning som författaren själv hävdar blivit omodern?

En utmärkt anledning är att du via Sarah Bakewells beskrivning av nyckelpersonernas livsöden och verk får en djupare förståelse för hur 1900-talets historia av krig och totalitära ideologier format existentialismens idéer, och hur dessa i sin tur skapat en mylla för starka motståndsrörelser som feminism, hbtq-rättigheter, antirasism och antikolonialism.

En annan anledning att läsa Existentialisterna är att de texter som existentialisterna skrev – om människans inneboende frihet, ångesten som följer av denna frihet och ansvaret att genom handlingar forma det egna livet och världen – i allra högsta grad är aktuella idag. Exempelvis kan det existentialistiska slagordet ”existensen föregår essensen” erbjuda intressanta möjligheter till reflektion kring såväl Sverigedemokraternas begrepp ”nedärvd essens” som identitetspolitisk retorik. Sarah Bakewells kulturhistoriska berättelse innehåller inte enbart svar. Den ställer också uppfordrande frågor: Hur mycket i ditt liv kan du själv påverka? Vad är du beredd att göra?

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Söta, kultförklarade – och de är existentiella också
• Sartre och kriget i Irak
• Filosof värdig namnet

Min tanke var att slippa hamna i att behöva redovisa samma gamla gegga av dagspolitisk idédebatt som vi sett och läst tusen gånger förut: är det möjligt att förena islam med västerländsk demokrati, välfärdssamhället och jämställdheten? Har islamistisk terror inget alls med islam att göra eller i själva verket allt med islam att göra? Är Muslimska brödraskapet ”moderata” eller bara förtryckets förlängda men maskerade arm? Och så vidare.

Huvudpersonen Francois, professor i litteratur vid Sorbonne, är en i raden av Houellebecqs olika inkarnationer av Camus Främling. Vår antihjälte bryr sig som sin berömda föregångare inte nämnvärt om att hans mor dör under romanens gång, inte heller att fadern också passar på att gå vidare. Francois bryr sig något mer om hur mycket han får användning för sitt könsorgan, men innerst inne verkar han tämligen likgiltig vad gäller den saken också. Han har dock inga problem med att få ligga (det brukar inte Houellebecqs huvudpersoner ha), han verkar i princip kunna välja och vraka mellan kvinnor i olika åldrar.

Det enda av något som helst värde Francois har åstadkommit här i livet är en 800-sidig studie av Joris-Karl Huysmans, författaren bakom ”dekadensens bibel” Mot strömmen (À rebours). Han speglar sig i Huysmans liv och tvingas till slut ställa sig själv frågan: vad är kostnaden för att gå emot strömmen?

Francois är nämligen något mer intresserad av att följa de politiska förändringarna i Frankrike som sker under några veckor i romanens nutid 2022 – även om han gör det på ett tämligen förstrött och likgiltigt sätt. Och det är dramatiska saker som händer: det franska folket röstar fram en president från Muslimska brödraskapet vilket blivit möjligt genom att socialisterna bildat allians med brödraskapet för att blockera Nationella fronten (man måste han en del insikter i det franska röstningssystemets teknikaliteter för att hänga med i svängarna här).

Under den nye presidenten Mohammed Ben Abbes styre blåser nya vindar. Jämställdhet mellan män och kvinnor är bara att glömma, månggifte tillåts och bara muslimer får undervisa vid det privatiserade Sorbonne-universitet som nu sålts ut till saudiarabiska intressen. Francois får i gengäld en rikt tilltagen pension och behöver i ännu mindre grad bekymra sig om någonting. Men till och med Francois visar sig kunna lockas av pengar och nya förmåner – bara han underkastar sig den nya ordningen.

Underkastelse är en plågsam bok att läsa eftersom den blottlägger mänsklig svaghet på ett övertygande sätt. Den är inte riktad så mycket mot islamisering i sig som mot kappvändande opportunister vilka lockade av pengar och möjligheten att utöka sitt frubestånd med femtonåringar raskt kastar alla eventuella principer rörande rättvisa, kultur och bildning, vetenskap och humanism över bord.

Houellebecq beskriver ett sluttande plan som inte är särskilt svårt att föreställa sig. För handen på hjärtat, sitter inte de här principerna löst redan idag? Och när både kapitalismen och kommunismen har misslyckats med att skänka mening åt de breda människolagrens liv kanske det inte är förvånande att en monoteistisk religion vars företrädare säger sig sitta inne med alla svaren på sociala och politiska problem vädrar morgonluft.

Jag förstod ändå, och det sedan flera år tillbaka, att det växande gapet som nu blivit avgrundslikt mellan befolkningen och dem som talade i dess namn, politiker och  journalister, oundvikligen måste leda till någonting kaotiskt, våldsamt och oförutsägbart.

När ideologin sedan understöds med hjälp av en aldrig sinande ström oljepengar från arabiska halvön är inte steget långt till att byta sida. Det Houllebecq visar i Underkastelse är att för en del blir livet under den nya regimen knappast sämre: politiker, journalister och intellektuella utan integritet kan lätt hoppa på det islamistiska tåget och bli rikligt belönade.

Men hur är Underkastelse betraktad som litteratur då? Jag tvingas inse att frågan åtminstone delvis är felställd. Det är först och främst en idéroman och Houellebecq lägger föga omsorg vid att måla några djupare personporträtt eller att beskriva någon psykologisk utveckling att tala om hos karaktärerna om nu det skulle vara kriterier för litterär kvalitet. Det är inte heller textens syfte. Man skulle lätt kunna tänka sig texten omarbetad till en essä men då skulle den förlora den dramaturgiska spets det ändå innebär att Francois till slut måste göra sitt val: att följa strömmen eller inte.

Similar Posts:

• Ge folk vad folk vill ha
• Ondskans och svindelns poet
• Kapitalism utan mening
• Tankar om islam och terrorism
• Självömkan hos den som har allt

För några år sedan var det Marguerite Duras De små hästarna i Tarquinia som blev min sommarförälskelse. I somras blev det Stål av Silvia Avallone (som jag tipsar om längre ner). Jag läste Stål på den grekiska stranden. Jag läste den i skuggan på en barstol. Jag läste den på en båt med det klorgröna Medelhavet runt mig. Efter ett tag började bokens papper att släppa från sina pärmar och sidorna lossnade. När min semester var slut var också Stål slut. Några salta sidor fick följa med tillbaka i väskan. Där de blev liggande länge; skrynkliga och gulnötta. Alla klarade det inte hela vägen. Några spred sig i vinden, landade i vågorna och löstes upp. Men alla hade blivit lästa.

Vi önskar er en fin lässommar med många litterära upplevelser – oavsett hur ni tillbringar den.

/ Redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin
Min läsning i år har blivit lite tematisk, utan egentlig avsikt. Ett tema har varit föräldrar och barn, och där passar den här sydkoreanska boken in, där en mor försvinner och hennes man och barn tänker tillbaka på det liv de delat och vad de egentligen visste om henne. Sällsamt, sinnligt, men också krasst: Mycket har förändrats på bara en generation i Korea, och där modern växte upp med jordgolv och sådde ris för hand lever barnen i storstaden Seoul med tidsbrist och, om man så vill, förfrämligande. En väldigt klok bok, men poetisk, vemodig och mångtydig. (Bonustips på temat: Johannes Anyurus En storm kom från paradiset och Athena Farrokhzads Vitsvit).

Glaskupan av Sylvia Plath
Det har också blivit några böcker om psykisk sjukdom. Så levande beskrivet som det är i Glaskupan har jag dock aldrig läst om det tidigare. När inte huvudpersonen vill leva längre förstår jag precis varför – det beror på känslan av meningslöshet som Plath så väl skriver fram. Om det ändå ska fortsätta vara så här tråkigt, likgiltigt, ja, blekt, resten av livet – då kan man väl ändå lika gärna lägga ner? Förvånansvärt känslolös och rationell är psykosen här. Men boken är också rolig och har en iakttagelseförmåga utöver det vanliga. (Bonustips på temat: Barbro Lindgrens Jättehemligt och Justine Levys Inget allvarligt).

Trollvinter av Tove Jansson
Tema tre är jubilarer. Många är det som skulle fyllt hundra eller något annat i år, inte bara författare utan också krig som bekant. Men min favvo är Tove Jansson och när jag läste hennes Trollvinter fick jag en ny favorit bland muminböckerna – en perfekt blandning av rak berättelse och undertext, passande för precis alla åldrar. Mumintrollet vaknar upp en vinter när de andra trollen sover och tvingas klara sig själv i den nya, snötäckta världen. Och man kan läsa in teman som döden, vuxenblivande, separation – eller så läser man bara på. (Bonustips på temat: William S. Burroughs Slumpens spöke och William Shakespeares Rikard III).

Anna Carlén:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
Den perfekta sommarläsningen, inte bara på grund av titeln. Halv elva en sommarkväll rymmer, förutom Duras filmiska tecknande av den spanska staden som reser sig ur fälten i gryningen, mänskliga liv i sin allra mest förtätade form. Det behövs inte mer än så här. Läs Halv elva en sommarkväll under en tågresa. Världen kommer inte att vara tydligare efteråt, men den kommer att ha fler nyanser.

Stål av Silvia Avallone
Jag läste Stål på en grekisk strand förra året och blev genast förälskad. Till tonerna av 90-talets mest repetitiva eurodisco får vi följa 13-åriga Anna och Franscesca och deras liv i den italienska stålstaden Piombino. Stål har visserligen sina svagheter, kan jag inse såhär i efterhand, men den är ändå en fin arbetarklasskildring och en feministisk styrketår. Och Avallone skriver om havet, den sömniga staden och den erotiska nyfikenheten som få andra.

Hennes ansikte av Kristin Berget
En av årets bästa diktsamlingar hittills, om du frågar mig (recension kommer snart). Här har vi ett diktjag som tillsammans med ett gevär befinner i sig mitt i en jakt i en skog där allting är levande. ”Vet inte om skillnaden mellan död och död/är tydligare än den mellan liv och död” skriver Berget och löser upp fasta uppfattningar om skillnaden mellan död och levande, djur och människa, offer och förövare.

Björn Waller:

På sommaren ska man resa, sägs det. Då behöver man ju böcker, oavsett vilken slags resa man gör.

Resa till solen:
Imperium av Christian Kracht
Kracht berättar en galen historia om en galen tysk som trodde att han kunde göra världen bättre. Läs innan du bestämmer dig för att lägga dig på en tropisk strand.

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky
Schalansky föddes i DDR och vande sig att resa i världsatlasen i brist på annat. En bok som ger svindel; den slutgiltiga staycationen.

Resa i tiden:
Life After Life av Kate Atkinson
Gör om, gör rätt. Atkinson låter en människa göra precis det med hela sin tid; födas i det gamla England, dö, födas om, dö, födas om tills det blir … rätt? Vad är det?

The Adjacent av Christopher Priest
Samma idé, helt annorlunda gjord. Samma historia i flera olika tider, från första världskriget till ett framtida England förstört av global uppvärmning, men genom allt går tanken att den mest ikoniska krigsmaskinen, Spitfire, har en motor som heter Merlin.

Stanna hemma:
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson
Fina, härliga folkhemmet där alla är välkomna som är välkomna.

Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström
Borde vara årets klassikerläsning, så här i pratet om ”det uråldriga Sverige”. Så att vi minns att lyxbostadsrätterna på Söder var ”organiserat tiggeri” för fem generationer sedan.

Cecilia Bergman:

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Har du ännu inte läst Julie Otsuka så är det hög tid! Bokens lilla format är perfekt för strandväskan men innehållet är allt annat än litet. Julie Otsuka lyckas ge röst åt både ett kollektiv och individer på samma gång i denna roman som handlar om de japanska kvinnor som kom över havet för att gifta sig med japanska män redan på plats i USA.

På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust
Har du en längre ledighet att fylla med litteratur så kan det passa bra att slänga sig över en klassiker. Om du inte orkar igenom hela serien så är i alla fall första delen väl värd att läsa! Låt dig inte avskräckas av myten om hur långrandig den är, ge den ett försök. Den är fantastisk!

Sorgesång av Siri Hustvedt
I det normala romanomfånget väljer jag att tipsa om Siri Hustvedts romaner, vilken som helst går bra. Men kanske är denna alldeles särskilt bra, denna roman som handlar om immigrantsorg i den amerikanska folksjälen.

Daniel Mårs:

Kvinnodramerna av Federico García Lorca
Dramatik behöver inte nödvändigtvis upplevas på en scen utan fungerar även utmärkt att läsas som ren litteratur. En personlig favorit är den spanska dramatikern Federico García Lorca och hans så kallade Kvinnodramer. De tre pjäserna, ”Blodsbröllop”, ”Yerma” och ”Bernardas hus”, är fyllda av tragedi, poetisk dialog, natur och karaktärer som Månen och Döden som tiggerska. Läs och njut!

Stål av Silvia Avallone
Förra sommaren sträckläste jag Silvia Avallones debutroman liggandes på en stekhet altan. Precis så känns berättelsen om de trettonåriga vännerna Anna och Francesca som längtar bort från det slitna bostadskomplexet där de växt upp. Bort från pojkarnas och männens blickar. Gassande hett, svettigt och kroppsligt, men framförallt en stark skildring av flickornas frigörelse.

Mellan himmel och jord av Niccolò Ammaniti
Niccolò Ammaniti är hittills den enda som kan skriva om italienska machomän och ändå få tårarna att rinna på mig. Här är det relationen mellan trettonårige Christiano och hans pappa, den arbetslöse och halvkriminelle skinnskallen Rino, som gestaltas så vackert och ärligt att mitt hjärta inte kan annat än brista. Dessutom är det överhuvudtaget en spännande, fantasifull och rolig berättelse. Om ni inte läst Ammaniti tidigare är Mellan himmel och jord en perfekt start, och en bra upptrappning inför romanen Du och jag som släpps på svenska i september.

Ella Andrén:

Den gamla byn av Peter Nilson
En av mina sommartraditioner är sedan länge att läsa något av Vilhelm Moberg (Min svenska historia, Raskens och Förrädarland har hamnat på dagensbok.com så, liksom Jens Liljestrands Mobergland), men i höstas flyttade jag faktiskt till Mobergs gamla hemtrakter, så i sommar är planen att trappa upp Smålandstemat. Har samlat böcker under året och Peter Nilsons bok om barndomsbyn Möcklehult är nog den jag ser mest fram emot. Inte för att jag egentligen har någon relation till just Möcklehult, men för att Nilson, som jag annars bara läst om rymden av, är en författare utöver det vanliga.

Reinfeldteffekten av Aron Etzler
Sommaren är ju inte bara avslappning – den är också upptrappning inför valet i september, vilket gör att politiken tar ett kliv framåt också i bokutgivningen. Recension av Aron Etzlers skarpsynta och spännande Reinfeldteffekten kommer i Almedalsveckan, men av redan recenserade politiska böcker skulle jag särskilt varmt rekommendera hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds. Även om den svenska titeln låter väl melodramatisk är det precis vad det handlar om: den ekonomiska ideologins och politikens faktiskt dödliga följder.

Mitt dåliga samvete av Stina Hjelm
Tecknade serier har i decennier flyttat och testat gränser för vad mediet kan vara, från putslustiga enrutingar till drabbande grafiska epos. För mig blev Stina Hjelms roliga seriedagbok Mitt dåliga samvete på något märkligt sätt en aha-upplevelse: jag hade irrat runt i de så kallade självbiografiska seriernas ganska begränsade estetik ett tag och glömt bort att serier – även självbiografiska – kan vara så här snygga och mångfacetterade.

Joel Bergling:

Jorden runt på 8 dagar av Torsten Ehrenmark
I välsorterade sommarstugor brukar det finnas en och annan Torsten Ehrenmark-bok i bokhyllan. Han var en av Sveriges populäraste kåsörer (i DN) under många år. Jorden runt på 8 dagar är en reseskildring där han och illustratören Björn Berg följer i Phileas Foggs fotspår och reser jorden runt – fast med moderna kommunikationsmedel gör de det på 8 istället för 80 dagar. Finns inte just den så duger vilken annan Ehrenmark som helst.

En självbiografi av Agatha Christie
Agatha Christie brukar också finnas i äldre sommarstugor med bokhylla. Har man lite tur så finns där också självbiografin. En mycket sympatisk bok, av en (verkar det som) mycket sympatisk kvinna. Mycket självironi och intressanta detaljer. Är man nyfiken på hur hon kunde veta så mycket om Mellanöstern eller giftmord så finns svaren här.

Öletikett av Olika bryggerier
Läsning finns överallt, behöver du koppla av hjärnan en stund i sommar så rekommenderar jag en solstol och en kondensfuktig etikett.

Kari Kapla:

Niceville av Kathryn Stockett
Jag har alltså inte läst den än. När jag såg den först blev jag helt glad och köpte den genast. Sedan blev den film och den kunde jag ju inte se innan jag läst boken. Men i sommar skall det banne mig bli av. Jag tänker mig hängmatta, en karaff med lemonad och sträckläsning.

I en människa av John Irving
Ännu en bok som jag köpte direkt men inte hunnit läsa. Dessutom gillar jag John Irving så mycket att jag tycker att det är respektlöst mot karaktärerna i hans böcker att inte avsätta tid för att lära känna dem och umgås med dem i lugn och ro. Det planerar jag att göra i sommar. Extra bonus för min del är att jag heller inte har läst Sista natten i Twisted River. Dubbel Irving i sommar alltså!

Stallo av Stefan Spjut
En kär familjemedlem läste Stallo för ett tag sedan och hade underliga drömmar om troll och annat oknytt efter det. Hon gav mig ett exemplar i present och det kan bli hur spännande som helst att läsa den. Skandinavisk mystik, skräck och andra farligheter i en skön blandning. Den skall läsas på natten när det regnar har jag tänkt.

Lina Arvidsson:

Loranga Del 1 & 2 av Barbro Lindgren
Sommaren är en tid för deckare, brukar det heta. Det tror jag inte på. Svenska folket läser på tok för mycket deckare, det kan inte vara nyttigt med all ond bråd död och alla överviktiga polismän och skändade kvinnokroppar. Nej, jag tror ni behöver lite Barbro Lindgren. Passar allra bäst som högläsning för frågvisa ungar, men har du inga ungar passar den bra ändå. Loranga är en pappa som inte vill jobba. ”Ta ett arbete och förstöra sina bästa år!” Masarin ligger under soffan och äter kanelbullar och Dartanjang är mest sjuk hela tiden, men när han inte är sjuk är han bra på att föra tabeller. Ibland badar de, för ladan har det regnat in i så den har blivit en bassäng. Ibland kommer det tigrar och hälsar på. Och i skogen på en gren sitter Dartanjangs morfar och säger ”koko!” och slokar med sina vingar.

Het av Åsa Anderberg Strollo, m.fl.
Nej, jag tror inte ni behöver lösa några brott. Jag tror ni behöver erotik. Vem vill inte sväva iväg en eftermiddag i oändlig kåthet? Ta på sig själv lite så där i smyg. Lämpligt att läsa är då Het, en antologi som Gilla böcker gav ut 2012. Den vimlar av olika sexualiteter, oväntade vändningar, möten serverade av olika berättarröster. Skriven för unga sägs det, men jag är trettiotvå och nog kände jag mig inspirerad.

Människohamn av John Ajvide Lindqvist
Wallander i all ära, men jag tror ni behöver bli skrämda på riktigt. På ett sånt där in i märgen sätt som inte går att rädda via lagen. Människohamn är Ajvide Lindqvists bästa enligt mig. Den börjar med att barnet Maja försvinner spårlöst på Domarön. Eller gör hon det? Några år senare återvänder pappa Anders till ön, sorgsen och nersupen. Det kommer plötsligt indikationer på att Maja trots allt lever. När jag läste Människohamn kunde jag inte sova. Hela stämningen som skapas, obehaget, spökena… Dessutom är den välskriven.

Marie Gröön:

Halv elva en sommarkväll av Marguerite Duras
På sommaren tycker jag man ska unna sig. Unna sig att läsa de där böckerna man verkligen verkligen vill läsa, men inte hittar tid för under året. Jag har påbörjat en tradition att läsa Marguerite Duras varje sommar, och i år blir det De små hästarna i Tarquinia. Tipsar dock om hennes roman Halv elva en sommarkväll här – en pärla som pulserar av sommarvärme, åska och avgörande livsval, allt koncentrerat till en enda natt i en liten ovädersdrabbad spansk stad. Duras är en mästerlig berättare!

Maken av Gun-Britt Sundström
Jag tipsades själv om Gun-Britt Sundströms författarskap så sent som i vintras, och hur jag lyckats missa denna författare är mig en smula oförståeligt. Ja, varför inte fler pratar om henne och då kanske framförallt om hennes roman Maken är en gåta. Själv uppslukades jag fullständigt av hennes humoristiska och rappa språk, och hennes feministiska grubblerier kring hur man egentligen ska bära sig åt för att kunna leva tillsammans i en kärleksrelation.

Jag vill varken vara gift eller ogift eller skild, men det finns inget civilstånd noll och det som är gjort kan inte göras ogjort. Hela vårt liv måste vi alltså gå omkring så här och vara inte-längre-tillsammans. Varandras frånskilda. Varandras föredetta – vilken jävla relation att ha.

Hatet av Maria Sveland
Maria Svelands bok om antifeminism och kvinnohat finns på pocket, tar inte lång stund att läsa och väcker ofrånkomligen en kraftfull vrede. Kraftfull på så sätt att den inte är nedslående, utan Sveland lyckas mitt i all hopplöshet och frustration faktiskt förmedla både kraft och vilja att stå emot. För att få koll på läget, och för att få ork att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle – läs Hatet i sommar.

Nina Ahlzén:

Främlingen av Albert Camus
En klassiker att läsa varje sommar. Jag slutar aldrig fascineras av berättelsen om ”den vanliga människan”, Meursault. Han döms till döden för mord, men det som upprör omgivningen alltmer är hans likgiltighet och brist på förmågan att följa sociala koder. Öppningsmeningarna är lika genialiska som oförglömliga: ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.”

Grand Mal av Linda Boström Knausgård
Med tjugo korta noveller glimrar Linda Boström Knausgård i sin säregna stil. Spoilervarning: bokens sista novell hugger och bländar ända in i veka livet. Kraftfullt, elektriskt och: skört. Längtar efter mer gör man.

Antigones ansikte. Niobes labyrint av Eva Kristina Olsson
Ur dessa ”två mytopoetiska dramer”, växer ett hisnande, förbluffande språklandskap, där man bara kan låta sig dras ned och förundras.

Följ raden av krossade andungar
de vet
men visste inget när de ringlade ut i vattnet

Läs och låt det sjunga i dig!

Tomas Eklund:

Blommande vin av Ray Bradbury
Följ med 12-årige Douglas Spalding under sommaren 1928 i det fiktiva Green Town, Illinois. Det är den sommaren han upptäcker att han lever och därför en dag också måste dö. Som de flesta av Bradburys romaner är den baserad på ett antal från början fristående noveller som han sedan i efterhand vävt ihop med en ramhistoria. Stundtals magisk och ibland skamlöst sentimental, påminner den dig om din viktigaste sommar i livet.

Livet efter gud av Douglas Coupland
Också uppbyggd av ett antal noveller men med den lilla egenheten att varje avsnitt är försedd med en av Couplands pennteckningar. Om ensamhet och längtan efter att finna en mening med livet i det existentiella vakuum som uppstått efter sekulariseringen. ”Du tillhör den första generationen som uppfostrats utan religion” som det står på omslaget. Förvånade kritikerna genom sitt hjärtknipande allvar – de trodde att allt Coupland skrev var ironiskt.

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman
Berättaren återvänder till sin barndoms hus och återupplever de skrämmande upplevelser som inträffade när han var sju år. Framför allt så minns han hur världen var och vad den betydde för honom när han var barn och inser det allra mest skrämmande faktumet: att han har glömt hur det var och kommer att glömma det igen. Neil Gaiman är när han är som bäst en stor berättare som berör alla som minns var hjärtat sitter.

Tone Sundberg Brorsson:

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
Om du tidigare inte läst något av Dostojevskij så tycker jag att du kan börja nu i sommar. Bröderna Karamazov har allt: ond bråd död, en mordgåta, komplexa karaktärer, filosofiska diskussioner, samovarer… Det är den absolut bästa bok jag någonsin läst. Hett sommartips!

Tre böcker av Primo Levi
När högermakterna mobiliserar i Europa och öppet nazistiska partier släppts in i Europaparlamentet tycker jag att den vackra samlingsutgåvan av Primo Levis lägerskildringar är viktig att läsa. Vi har en historia. Den är viktig att minnas.

Vitsvit av Athena Farrokhzad
Om du inte hunnit läsa denna lyrikpärla än, gör det! På litet utrymme får Farrokhzad så mycket sagt. En fantastisk diktsamling!

Similar Posts:

• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• En storslagen sorti
• Det vilda skrivandet

Man får en känsla av att i den postsovjetiska verkligheten bara några få år efter murens fall och unionens upplösning är det status quo igen och allt är som vanligt: skurkarna, vare sig de bär uniform eller inte, maktfullkomliga eller maktlösa, är desamma som tidigare och berättelsens huvudpersoner har egentligen aldrig en chans. I denna version av Charkiv finns bara auktoriteter och förlorare. Vanliga medborgare som bebor staden skymtar snabbt förbi. Varje företag som gänget försöker genomföra växer till utdragna expeditioner präglade av strul och kollosal klantighet som för att understryka deras oförmåga att klara av någonting.

Under tiden dricks det kopiösa mängder sprit och det röks på en hel del. Det är ingen bildungs-roman direkt. Ingen lär sig något eller ser någon konsekvens av sina handlingar. Fyllan och galghumorn är textens hjältar. På sitt sätt är det också extremt grabbigt. En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla. Den enda kvinnan som har en roll i romanen är den knappt sextonåriga nymfetten och generalsdottern Marusia som killarna vilar ut hos mellan sina eskapader.

Det är samtidigt väldigt roligt. Urflippade dialoger och sanslösa situationer varvas med längre surrealistiska utvikningar som ett radioprogram om Depeche Mode vilket verkar hämtat från ett alternativt universum där bandet är ett irländskt folkkollektiv med dubiös bakgrund. Programledaren trasslar in sig mer och mer i otidligheter över den text som ”Londonredaktionen” har sänt honom och när han till slut mitt i sändning rings upp av Kommunist-Vasia är vansinnet nära. Men berättaren som tar över luren från Vasia säger till sist som det är:

Det är liksom det vi gör, fortsätter jag. Och vet ni, jag tror inte att det här slutar så bra, för vi kör liksom fast hela tiden, förstår ni? precis hela tiden kör vi fast, djupare och djupare, jag kan inte ens ta mig upp längre, jag kör bara fast värre och värre ju mer jag försöker ta mig upp, förstår ni vad jag menar? i princip är det väl okej, vi sitter ju här och lyssnar på ert puckade radioprogram /…/ det som spelar roll är att det här inte slutar bra, jag kan faktiskt inte föreställa mig att nånting bra väntar längre fram, det är typ omöjligt att det finns nånting bra som väntar oss, för om det har varit helt kasst hittills, varför skulle det bli bra helt plötsligt, va? kan ni förklara det? ingenting är bra, vi trevar oss fram som darrockor i vattnet, utan att ens tro att vi är på väg nånstans.
- Jaha, mumlar programledaren. Vet ni, det där är faktiskt mycket intressant.

Det är med andra ord bra fart i den här svarta komedin som beskrivits som ”proletärpunk” av förlaget. Nils Håkansons översättning känns aldrig sökt. Tvärtom, trovärdighetsnivån är hög och den insatsen förtjänar extra applåder.

Redan i det första förordet (det finns originellt nog 4 förord och 4 epiloger och också en insprängd manual från ukrainska kommunistpartiet för hur man tillverkar sprängämnen, riktad till barn på mellan- och högstadiet) får vi veta hur det har gått för berättaren. På de femton åren efter berättelsens händelser verkar inte mycket ha hänt. Han är fortfarande en outsider som inte intresserar sig för något. Han lever enligt egen utsago bekymmerslöst utan att delta i samhället, och vad det verkar, utan att egentligen delta i livet överhuvudtaget. Och det är okej för honom. Några vänner har försvunnit för alltid och några har tillkommit.

Från Camus Främlingen och Colin Wilsons Outsider till Richard Hells The Blank Generation och vidare till berättaren i Depeche Mode återkommer samma gestalt: den unge mannen som vägrar livet utan att för den skull frivilligt lämna det. Och tro inte annat än att det finns ett slags sorg i detta, bakom den skenbart likgiltiga fasad som visas upp.

Similar Posts:

• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet

Mandarinerna handlar om några intellektuella i Paris mot slutet av Andra världskriget. När romanen tar sin början har Paris precis blivit befriat från tyskarnas ockupation. Året är 1944. Hur skall den vidare motståndskampen under slutet av Andra världskriget föras? Hur skall dessa människors liv återgå till det ”vanliga”? Eller finns det något att återgå till; är inte frågan hur de skall kämpa för att skapa något nytt ur allt raserat? Så gott som alla är vänsterintellektuella, och många av diskussionerna rör sig kring hur politiken skall organiseras. Flera av romanens gestalter är medlemmar i det franska kommunistpartiet.

Man har ofta läst Mandarinerna som en nyckelroman om de Beauvoir, Sartre och Albert Camus. Simone de Beauvoir skulle då vara Anne Dubreuilh, gift med Robert Dubreuilh – dvs. Jean-Paul Sartre, och tidningsredaktören Henri Perron skulle vara Camus. Anne förekommer romanen igenom med avsnitt i första person. Här för hon sin egen talan. Oavsett hur mycket biografi man kan läsa in i romanintrigen och dess huvudpersoner, kan man tänka sig att de Beauvoir här utnyttjade första persons berättarperspektiv för att själv få föra talan framför sin livskamrat som alltid stod i centrum i verkliga livet. I sin egen roman stod hon själv i centrum. Men lika mycket som en enskild person, eller flera personer, står i centrum, står omvärlden och politiken i centrum. Vad som är fascinerande är att det aldrig blir långrandigt eller tröttsamt att följa huvudpersonernas diskussioner. På det sättet påminner den om Peter Weiss monumentala verk Motståndets estetik, vilken också utspelar sig i motståndskretsar under Andra världskriget. Huvudpersonerna i Mandarinerna ägnar sig också åt en ”motståndets estetik” när de diskuterar politikens, kärlekens, konstens, litteraturens och livets möjlighet i en trasig värld.

Mandarinerna är en som en bred fresk över en tid som redan, för oss 2000-tals-människor, är ganska avlägsen. Trots att den är så tydligt tidsbunden känns innehållet och huvudpersonernas liv tidlösa och tidlöst skildrade. De frågeställningar som berör dem på djupet är eviga. Och därtill lever dessa litterära karaktärer på ett sätt som är få romaner förunnat. Vem vill läsa Sartres viktigaste roman, Äcklet, kanske en av 1900-talets tråkigaste, när man kan läsa Mandarinerna? Äcklet är tyvärr en genuint tråkig bok, inget annat än schematisk illustration av Sartres existentialistiska filosofi. Mandarinerna, däremot, är levande litteratur. Läs denna bok, läs Simone de Beauvoir!

Similar Posts:

• Existentialistisk mosaik av levnadsöden och idéer
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur
• Sartre och kriget i Irak

Men vad hjälpte det? Jag ville ju läsa Vi på Saltkråkan, ville vara i den världen, ville känna det där märkliga som hände när mina ögon mötte texten på tummade bladen. Mamma fick ge med sig.

Nåja. Hon fick snart sin vilja igenom. Jag upptäckte ganska snart alla de där andra böckerna: det fanns andra röster att lyssna till, andra äventyr att uppleva, andra uppdrag att utföra.

Jag bröt med Tjorven och Båtsman och såg den nya dagen gry. Oändligt var mitt stora äventyr!

Dock kan jag inte låta bli att undra: hur väcktes egentligen min lust att läsa? Jag minns det som något som liksom skedde av sig självt. Visst, jag har haft föräldrar som alltid har påpekat vikten av, men framför allt hur roligt och spännande det är, att läsa. Och visst, skolfröknar och magistrar har läst högt och gått med oss till ortens bibliotek och lånat det som kallades för ‘bänkböcker’. Men relationen mellan mig och litteraturen uppstod någon annanstans, i ett annat sammanhang.

Kanske skulle jag ha önskat att det hade varit som på film. Tänk att ha den där fantastiska läraren – en litterär ciceron à la Mr Keating – som öppnade dörren (inte bara på glänt utan på vid gavel) till skattkammaren litteraturen. Ok, allt är inte guld som glimmar… Det finns diamanter och så finns det makadam…

Men så blev det inte. Vilken tur då att jag fick antologin Läsandets lust och magi i min hand! Här finns nitton texter om litteraturens roll skolan; om relationen mellan lärare och elev och om hur passionen till ordet väcks. Visst andas det didaktik och pedagogik mellan raderna, men inte så att det stör. Snarare formuleras ett tydligt syfte: att visa på vikten av att göra litteraturen till en självklar del i skolundervisningen. Och härligt att upptäcka att Mr Keating har sina skönlitterära motsvarigheter! (Varför har jag inte tänkt på det förut!?)

I Läsandets lust och magi finns texter från världens alla hörn och från skilda tider. Här finns den litterära parnassen: Albert Camus, Lars Ahlin och Moa Martinson. Självklara val som Maria Gripe och Roald Dahl. Ständigt nobelprisaktuella Assia Djebar finns också med, liksom Augustpris-belönade Susanna Alakoski. Och så wildcards som Johanna Lindbäck, Katerina Kieri och Leif GW Persson.

Jag har egentligen inga invändningar gällande urvalet. Spännande, bra, intressanta och blandade texter som verkligen problematiserar lusten och magin kring själva läsandet. Men jag saknar ett mer utförligt förord. Varför just dessa texter, varför inte andra? Vem vänder sig antologin till och hur ska den fungera? Och vem är egentligen redaktör? Allt detta är petitesser, för jag har verkligen förälskat mig i den här boken. En litterär godispåse!

Ja, detta är sannerligen blandad kompott, både till form och innehåll: brinnande passion som i Kieris Ingen grekisk gud, precis, där den 15-åriga Laura kärar ner sig i matteläraren; självklar, knivskarp men ack ändå, så ödmjuk, briljans som i Roald Dahls Matilda och nyfiken iver i Moa Martinsons Krykbröllop. Det som texterna har gemensamt är litteraturens kraft och makt – det där mötet med ett språk som väsentligt skiljer sig från det vardagliga.

Då bidragen är utdrag ur längre texter väcks såklart ett sug efter mer; efter att få läsa fortsättningen. Därför blir det i längden lite enformigt och avhugget – känslan av att läsa litteratur övergår till ett intryck av att läsa exempel på litteratur. Detta är texter om barn, för barn ibland berättade ur barnets perspektiv. Men de nitton texterna är inte renodlad barnlitteratur! Hur som helst, de vänder sig lika mycket till både stor och liten. I just det här fallet ser jag detta snarare som en bok på en litteraturlista för en kurs om barnlitteratur. Alternativt fungerar detta som en diskussionsbok för blivande lärare. Men att sätta i händerna kidsen, bokslukare or not och säga: Var så god och läs! Mja… Kalla det paradoxalt, men en antologi av det här slaget får en renodlat praktiskt aspekt. Fokus ligger inte längre på vad litteratur är och betyder utan hur den faktiskt kan användas.

Similar Posts:

• Rendez-vous på biblioteket
• Litterära genvägar
• Det skrivna ordets laissez faire
• Ingen kommer undan Baudelaire
• Ditt liv som litteratur

Tunneln, först utgiven 1948, tidigare översatt till svenska, men nu nyöversatt och utgiven i Lind & Co:s förträffliga klassikerserie, är en destillerad betraktelse över dessa frågor. Eller ja, betraktelse är kanske fel ord. Kanske stormvind är ett bättre ord. Den svenska utgåvan rymmer knappt 120 sidor, men på dessa sidor ryms en historia som många andra författare skulle tagit betydligt längre tid på sig att skildra. Det gör också att historien blir komprimerad – även om jag inte upplever att den på samma sätt är koncentrerad. Det är inte någon fullständig historia, utan mer brottstycken av upplevelser. Det gör också att man kommer huvudpersonens karaktär mycket nära. Den i viss mån omvända kronologin – att man redan från första sidan vet hur romanen kommer sluta, stör inte på något sätt utan bidrar snarare till att skapa mer spänning åt händelseförloppet.

Det handlar om konstnären Juan Pablo Castel som ställer ut sin konst på ett galleri. En dag märker han att en av besökarna (vi får senare veta hennes namn: Maria Iribarne) betraktar en detalj på en tavla som alla andra förbisett. Hon verkar vara den enda som helt förstår hans konst, och i förlängningen honom själv. När hon gått kan han inte sluta tänka på henne. Efter en tid möts de igen av en slump och inleder ett lätt surrealistiskt förhållande, som snabbt från Juan Pablos sida utvecklas till en besatthet och ett kontrollbehov som vida överstiger den lycka och glädje han kan få ut av sin kärlek till Maria. Det kan bara sluta på ett sätt. Det mest fascinerande med händelseförloppet är hur Juan Pablo blir allt mer kontrollerande och hur skickligt detta registreras av Sabato. Det är psykologisk karaktärsteckning på hög nivå.

Peter Landelius har översatt Tunneln och även skrivit ett efterord. Det är kanske lite ofokuserat, men gör en del intressanta jämförelser med andra samtida författare – bland dem Albert Camus. Uppenbarligen var Camus imponerad av Tunneln. Och det finns någon likhet mellan huvudpersonen i Tunneln, Juan Pablo, och huvudpersonen i en av Camus främsta romaner, Främlingen, Mersault. Båda är på ett påtagligt sätt alienerade inför sin omgivning; de förstår inte sammanhanget och känner inget samband mellan sina egna liv och andras. För Juan Pablo blir detta ju tydligt i hur han upplever sin relation med kvinnan han träffat, Iribarne. Han blir snabbt besatt av henne, förföljer henne, misstänker henne för otrohet, överanalyserar vartenda ord hon säger, vartenda steg hon tar. På detta sätt saknar hans relation till henne, och i förlängningen till omvärlden, alla proportioner. Men skillnaden mellan Juan Pablo och huvudpersonen i Främligen, Mersault, är den att Mersault är fullständigt likgiltig inför sin omgivning. Inte ens det mord som är romanens peripeti och som han helt likgiltig begår får honom att ändra sig. Juan Pablo i Tunneln beter sig på precis motsatt sätt: varje steg som Iribarne tar och varje andetag som hon drar angår honom intill vansinnets gräns. På detta sätt är han som en hyperaktiv datacentral som inte kan sortera all information utan suger in allt som ett svart hål och till slut riskerar att implodera av alla känslor.

Men implosionen uteblir. Istället kommer explosionen. Juan Pablo kan inte leva med en kvinna som han inte har fullständig kontroll över. Att han inte kan ha denna fullständiga kontroll säger sig självt – då vore de ju inte två enskilda individer med olika viljor, utan en och samma person. Slutet blir våldsamt. Hur våldsamt skall jag dock inte avslöja här. Läs själva.

Similar Posts:

• Raljerande barmonolog
• En bok att älska eller hata
• ”Min bror är död”
• Varför inte?
• Svårlagt argentinskt pussel