dagensbok.com » Rikard Liljenskog

Patrick Süskind "Duvan"

Rikard Liljenskog — Wed, 30 Jan 2008 23:00:00 +0000

Patrick Süskinds debutroman Parfymen är en sådan man minns. Det är svårt att tänka bort huvudkaraktären Grenouille och hans makabra jakt på den slutgiltiga parfymen och de offer som kantar hans väg. En debutroman som börjar bland fiskslamsor i en naturalistisk studie äcklig nog att göra Zola stolt och slutar i en vild orgie där huvudrollskaraktären blir uppäten. Hur glömmer man det som läsare? Och vart vänder man sig som författare när uppföljaren skall skrivas?

Svaret blev en kortroman med titeln Duvan och en karaktär vid namn Jonathan Noel. En man med enda mål att låta det – livet – gå så obemärkt och händelselöst förbi som möjligt. Från ett sju kvadratmeter stort rum på sjätte våningen På Rue de la Planche i Paris skapar han sin borg mot människorna, med jobbet som vakt vid en bank på Rue de Sèvres som enda kontaktyta mot människorna. Ett jobb, en säng, en stol, en glödlampa och en klädhängare. Kistan smyckad.

Men en dag så bryts rutinen. En duva letar sig in genom ett öppet fönster och väntar plötsligt utanför tröskeln. Inte en korp med förebud om olycka, men åtminstone en duva som ”är inbegreppet av kaos och anarki, [...] som bara träckar och sprider farliga bakterier och meningitisvirus.” Där kan han inte stanna och efter en evighetslång sekund av stirrande in i duvans stela öga så lämnar han tryggheten i den friköpta lägenheten och lämnar våningen utan tanke om att någonsin återvända. Nevermore.

Flykten från Duvan blir därefter en inledningsvis ofrivillig flykt från de behagliga rutinerna – säkerheten när ingenting någonsin händer. Det stela ögat dröjer sig kvar i medvetandet och tränger bort vaktens vaksamhet och plötsligt är inte bara lägenheten besudlad. Han ifrågasätter sitt yrkesval och i ett oväntat möte med en Clochard och dennes till synes helt ogrundade livskraft så skakas hela monotoniparadigmet och dess trygghetsaxel ur kurs. Hur kan en människa berövad till och med den integritet det innebär att kunna göra sina behov bakom stängd och reglad dörr – hur kan han fortfarande njuta av livet? Vägen tillbaka till lägenheten, för även löftet om att inte återvända tvingas Noel ge upp, blir en omstörtande argumentation mot samhället och dess invånare. Apati förbyts i aggression.

I sin kompromisslöshet i sina gestalter är det möjligen intressant att dra en parallell mellan Süskind och den senare skandalförfattaren Houellebecq vars karaktärer också ofta är närmast symboliska idébärare i ett experiment utfört i skönlitterär form. Också Süskind driver sina karaktärer till ytterligheter – precis hur ointresserad kan en människa vara av sin egen existens och samtidigt välja att förlänga den. Hur låga anspråk kan man ha? Skulle Sisyfos verkligen fortsätta knuffandet om möjligheten fanns att kliva åt sidan.

Som romanexperiment är det lätt att uppskatta Duvan. Det språk som förmådde ge liv åt den i fråga om brist på eget uttryck faktiskt närbesläktade karaktären Grenouille gjuter liv också i denna minst sagt anspråkslösa historia. I slutet av historien står Jonathan Noel åter utanför sin dörr. Duvan är borta. Allt träck likaså. En möjlig återgång till det normala. Men Süskind lämnar honom och läsaren att välja. Ett val med konsekvenser.

Johanna Nilsson "Jag är Leopardpojkens dotter"

Rikard Liljenskog — Wed, 18 Jul 2007 23:00:00 +0000

Jag ser Abraham framför mig, beredd att offra sin son Isak på altaret. Han står där med svärdet höjt, redo att klyva sonen mitt itu eftersom Gud har bett honom om det.

Johanna Nilssons sjätte roman tar sin utgångspunkt i brev, berättelser, fotografier och andras minnen från tiden när hennes farmor och farfar kom som missionärer till Kongo för första gången under 1930-talet.

Hon kallar sitt verk för en dokumentärroman och romanen är ett verktyg för henne med vilket hon undersöker den egna familjens historia som kommit att präglas av det val som farmodern och farfadern gjorde när de släppte in Gud så långt in i själen att det blev trångt för de tre barnen som också tillhörde familjen. Som Conrads Marlowe sitter Johanna Nilsson omväxlande på Stockholms Kulturhus med en latte eller hos den åldrande farmodern och undrar om missionen – eller kallet – verkligen var värt det?

Och någonstans frågar sig författaren sig också om man på ålderns höst verkligen vågar ställa den frågan till sig själv: Gjorde jag rätt?

Men det här är inte farmoderns eller farfaderns berättelse, utan Johanna Nilssons. Hon ställer farföräldrarna inför vidden av deras beslut: en i många avseenden splittrad familj, med förbigångna barn som tvingats förlika sig med att stå tillbaka för den kristna missionen. Hennes dom är hård och hon tvingas nästan att själv fantisera fram farmors och farfars tårar när de oräkneliga gånger skiljs från sina barn för att bege sig till den mörka kontinenten. Att familjen faktiskt återförenades räcker inte för att rädda farföräldrarna, för ”Vad hjälpte det [...] när fadern sänkte svärdet och sa: Res dig upp min son, Gud ändrade sig, jag behöver inte offra dig. Han hade ju redan blivit offrad, sonen.”

Samtidigt finns det emellertid en försonande sida hos författaren, en sida som vill förstå hur starkt ett kall kan vara hos en människa, en sida som kan jämföra den religiösa övertygelsen med den egna övertygelsen om att det skrivna ordet kan förändra världen. Författaren möter missionären. Det som skiljer är föräldraskapet.

Det är tveksamt om det är relevant att ställa Jag är Leopardpojkens dotter mot Johanna Nilssons tidigare romaner – för detta är hennes senaste alster alltför självutlämnande och i vissa delar självupplevt. Förut har hon sökt de övergivna runt Sergels torg och på Handelshögskolan. Nu är det hennes egen familj. Och hennes alldeles egen historia, även om hennes språkliga gestaltningsförmåga gör det lätt att finna allmänmänskliga beröringspunkter, också i oerhört exotiska berättelser om en vid den tiden till stora delar okänd kontinent. Det är också en njutning att följa hennes sätt att med några få formuleringar förbinda en författartillvaro i början av 2000-talet med missionärslivet i Kongo på 1940-talet. För mig är det ytterligare tecken på ett författarskap som fortfarande gör nya landvinningar. Nästa roman kommer under hösten. Och jag längtar redan.

Johan Tell "Utrotningshotat"

Rikard Liljenskog — Sun, 10 Jun 2007 23:00:00 +0000

Jag kan se scenariot framför mig. Hembjudna för första gången till det där paret som man gärna vill, men ännu inte känner så bra. Och nu ska den brukliga presenten inhandlas. Choklad känns passé, leksaker likaså och det får absolut inte bli någon oväntad överraskning. Man ställer färden mot Designtorget och dess finurliga, väl formgivna men också undvarbara sortiment. Och där, på bokavdelningen, hittar man den: Johan Tells Utrotningshotat – en harmlös fotobok med tillhörande funderingar rörande vardagsföremål som t.ex. bidén, sopnedkastet och overheadprojektorn, som alla riskerar att försvinna ur vårt moderna samhälle. Om de inte redan gjort det.

Utrotningshotat är onekligen en perfekt presentbok. Inte bara utifrån tanken att det näppeligen finns någon som köper boken till sig själv, utan också utifrån det faktum att boken tillhandahåller ett antal (femtio för att vara specifik) ingångar till samtalsämnen som inte kommer att göra någon upprörd. Tell blandar friskt mellan egna berättelser (som skulle kunnat kallas anekdoter om de varit lite humoristiska) och korta sammanfattningar för hur exempelvis intresset för gillestugor ökat och minskat för att sedan försvinna helt under tidens lopp.

Så visst är den ändamålsanpassad. Och om det är ett viktigt kriterium så kommer säkert många att köpa och ge bort den. Vi kommer att ta emot den och använda den samma kväll för att hålla samtalet vid liv utan att får den skull råka hamna i några verkliga diskussioner. Som ett fredsprojekt kan man acceptera boken, även om den egentligen bara säger att vi inte riktigt känner varandra.

Douglas Coupland "Jpod"

Rikard Liljenskog — Thu, 03 May 2007 23:00:00 +0000

Det känns oroväckande när författaren bakom vad som ibland kallats 1990-talets stora generationsroman ger sig på projektet att skriva även nästa generations litterära levnadsteckning. Douglas Coupland gav oss Generation X och Microslavar och blev därmed en av de främsta skildrarna av ett alltmer accelererande mediesamhälle – där datorn blev en hemdator och Marshall McLuhan, om han levat, kunde ha nickat instämmande över hur rätt han hade haft. Mediet var på väg att bli själva meddelandet. I Couplands senaste roman är vi inte längre på väg dit, utan sedan länge framme. Och vi är uttråkade.

Jpod är berättelsen om en grupp spelprogrammerare och deras till synes oinspirerande vardag bestående av att skapa virtuella världar för andra och sig själva att gömma sig i för att undvika insikten om att de ”är deprimerade assemblage av populärkulturella intryck och bortträngda känslor, som drivs framåt av den fräsande motorn i den mest banala formen av kapitalism” i Vancouver någon gång under 2000-talet. De spelar Tetris, googlar sig själva och sin omgivning och undviker att söka någon mening med livet. Det behövs inte längre. De moderna berättelserna kräver det inte – dramaturgin är förändrad. Ingen början mitt och slut. Bara dekonstruktion.

I denna narrativt normlösa tillvaro är det svårt att resonera om Couplands karaktärsteckning. Något större liv gjuter han inte ens i huvudpersonen Ethan Jarlewski, som trots absurda händelser med begravda biker-killar och föräldrar i trotsåldern lyckas glida genom romanen likt Mario när man väl lyckats erövra svansen som går att flyga med. Någon förändring sker inte, men kanske är det just detta som är Couplands meddelande, hans diagnos.

I Jpod utforskar Coupland den generation som möjligen är den första att inte bry sig nämnvärt om att någon skriver deras generationsroman. Google-generationen surfar snarare än dyker och risken är överhängande att just den målgruppen, om Coupland nu betraktar dem som en målgrupp snarare än patienter, kommer att lämna romanen oläst till förmån för en än längre session i World of Warcraft. Med tanke på att en sökning med Google ger över 1070 000 träffar på namnet Douglas Coupland så kan man anta att författaren ändå har en någorlunda stabil läskrets. Men Google-generationen är nog förlorad. För om mediet är meddelandet så behövs något mer tillgängligt än en roman. Så sorgligt kan det faktiskt vara.

Raymond Khoury "Den siste tempelriddaren"

Rikard Liljenskog — Mon, 19 Mar 2007 23:00:00 +0000

Fyra ryttare utklädda till tempelriddare, anfaller Metropolitanmuseet under det högtidliga öppnandet av en utställning med skatter från Vatikanen och stjäl en medeltida chiffermaskin. Därmed kastas FBI-agenten Sean Reilly och arkeologen Tess Chaykin in i en livsfarlig katt-och-råttalek med skoningslösa mördare.

Per Johansson "Göteborg i päls"

Rikard Liljenskog — Fri, 02 Feb 2007 23:00:00 +0000

Det fina med diskjobbet [...], är att jag själv inte är där. På ett sätt. Jag är alltid den avhoppade statskunskapskillen. Jag får såklart utskällningar titt som tätt. Kockar med oflyt slår gärna vilt omkring sig. Men utskällningarna är inte svåra att ta, jag är ju inte där. Jag ska ju iväg.

Per Johanssons debutroman Göteborg i päls, för övrigt nominerad i debutkategorin för Borås Tidnings litteraturpris, är en berättelse om en ung man, ett sisyfosberg av odiskade tallrikar och om hur ett samhälle med alla dörrar öppna och inga skepp brända kan bli alldeles ohyggligt att leva i.

Berättaren heter Perry, men behåller länge sin anonymitet inför läsaren. Han jobbar som diskare på en restaurang på Göteborgs paradgata Avenyn och det är någon gång under 90-talet. Till skillnad från andra diskare är Perry egentligen statsvetare. Egentligen.

Detta ”egentligen” – denna alternativa livsberättelse – statsvetarberättelsen, blir för Perry ett svåröverstigligt hinder i arbetet med att förlika sig med hur hans tillvaro utvecklar sig. Alltmer diffusa drömmar om ett arbete som valanalytiker förbyts i en närmast apatisk skildring av en diskares vardag där den främsta yrkesförmånen är den totala avsaknaden av krav på egna initiativ och hängivenhet. Men hos Per Johansson blir denna berättelse om dagens unga arbetarklass, som ”egentligen” är menade för mer betydande sysslor, varken krasst eller cyniskt. Istället lyfter berättelsen och förmedlar värdet av även detta enkla arbete och låter faktiskt Perry finna en tillfredsställelse i att vara en del i maskineriet, även när han idoliserar vaganter som Arthur Rimbaud och drömmer bort sina dagar tillsammans med Broder Daniel.

Han kanske aldrig blir någon Luke Skywalker, kanske inte ens någon riktig statsvetare. Men han har ändå en liten, men viktig roll att spela. Som Jarvis Cocker en gång uttryckte det:

I’m not Jesus, although I have the same initials,
I’m the man who stays home and does the dishes

Upplyftande diskbänksrealism om en verklig såpahjälte.

Michel Houellebecq "Refug"

Rikard Liljenskog — Tue, 19 Dec 2006 23:00:00 +0000

Under den första delen av livet blir man inte medveten om lyckan förrän man förlorat den. Sedan inträder en ålder, en andra ålder, då man i samma stund som man börjar uppleva lycka vet att man kommer att förlora den. När jag träffade Belle förstod jag att jag nyss inträtt i denna andra ålder. Jag förstod också att jag inte uppnått den tredje åldern, den verkliga ålderdomen, då rädslan att förlora lyckan hindrar en från att leva.

I en värld som lämnat alla andra tabun bakom sig är det enda förbudet det som gäller åldrandet. Det är osunt att åldras. Osunt att förfalla. Osunt att inte längre tillhöra den generation som tillåts leva ut de frivola och ekivoka idealen i den moderna världen. Och det medkännande som detta utanförskap kan generera hos våra medmänniskor är en klen tröst kommen ur den ofrånkomliga insikten att samma väg är utstakad även för oss.

I sin senaste roman Refug återvänder och utvecklar Michel Houellebecq den tematik rörande genmanipulationens möjligheter att frälsa människan som innebar hans genombrott i och med romanen Elementarpartiklarna.

Romanen utspelar sig på två plan, där vi dels får följa en medelålders författare och komiker vid namn Daniel som i samma anda som Houellebecqs typiska manliga huvudrollsinnehavare söker tillfredsställelse i den sexuella njutningen utan att någonsin nå någon befrielse. Dels får vi följa en framtida klon av Daniel, som i en värld präglad av natur- och kärnkatastrofer, i likhet med sina övriga artsfränder lever isolerad och enbart kommunicerar virtuellt med övriga nymänniskor. Alla är eviga och bekymmerslösa i en värld där känslor och begär rationaliserats bort och där döden övervunnits. Inget att vara olycklig över, men inte heller några möjligheter att känna igen lycka.

Refug vars franska originaltitel La possibilité d’une île i direkt översättning till svenska närmast blir ”Möjligheten av en ö” är en framgångsrik prövning av John Donnes renässanstes om att ”ingen människa är en ö” och att människor blir till i samspelet med andra. Kan vi lyfta bort de så djupt mänskliga förmågorna att gråta, ångra, längta, skratta och frukta utan att inte samtidigt mista vår egentliga identitet? Kan vi ställa oss över de tvenne lagar som styr människolivet? Vad gör vi när vi inte längre begär och inte längre behöver försaka?

Paul Auster "Den röda anteckningsboken"

Rikard Liljenskog — Wed, 01 Nov 2006 23:00:00 +0000

Året är 1955. Paul Auster är åtta år gammal och besatt av baseball i allmänhet och New York Giants med legendariske Willie Mays i synnerhet. Efter en match mellan Giants och gästande Milwaukee Braves blir Paul och hans sällskap kvar på arenan långt efter att matchen tagit slut. På väg ut från arenan träder slumpen in och låter Willie Mays – nu civilklädd – möta dem utanför själva spelargången. ”Mr Mays”, sa jag, ”skulle jag kunna få er autograf?” ”Visst, grabben, visst”, sa han. ”Har du en penna?”

Men det har inte Paul. Ingen annan i sällskapet heller. Och det var så Paul Auster blev författare. För den som tidigt lär sig att ha en penna till hands ökar chansen att en dag frestas att använda den. Oavsett om det gäller att få en åtråvärd namnteckning eller att teckna ner slumpens skördar i vardagen.

Den röda anteckningsboken återfinns numer i ny svensk översättning av Kerstin Gustafsson. Originalet gavs ut redan 1992. Intressant att notera är att sedan denna samling av förment sanna berättelser ur den Austerska vardagen gavs ut för första gången, så har flera av berättelsefragmenten kommit att återanvändas i hans senare romaner. Inte minst gäller detta romaner som Orakelnatten och Illusionernas bok. Intressant åtminstone för de redan frälsta.

På ett måhända inte fullt lika uppskattande plan är det intressant att reflektera hur lite Auster känt det motiverat att utveckla sitt författarskap sedan Den röda anteckningsboken gavs ut. ”Manér eller mani?” undrar jag stundom när Auster låter sig förundras över hur en konstmecenat vem som helst råkar heta ”Sugar” i efternamn. Ibland blir det så mycket slump att man nästan får intrycket att den egna andefattiga vardagen enbart beror på att kontaktspröten inte är lika känsliga som hos författaren Paul. Och någonstans verkar det fortfarande som om felringningen i början av Stad av glas ljuder i bakgrunden till hans senare författargärning. Utvecklingen därefter är inget slumpmässigt val, utan i högsta grad strategiskt. Auster återskapar slumpen. Gång på gång. Och jag önskar bara att han ville överraska. Utvecklas. Hans senaste roman Resor i skriptoriet känns redan omsprungen av Bret Easton Ellis Lunar Park. Det skulle inte ha behövt hända.

Åsa Grennvall "Cynisk romantiker"

Rikard Liljenskog — Mon, 02 Oct 2006 23:00:00 +0000

Sök dig till kanalerna. Det gäller i Venedig och även i Åsa Grennvalls självbiografiska serieroman Cynisk romantiker. För det är främst där – kanalerna, utrymmet mellan serierutorna – som själva vardagsdramatiken äger rum. Grennvall berättar effektivt i enkla svartvita rutor om det eviga sökandet efter kärlek och bekräftelse – men begär samtidigt mycket av läsaren som medskapare till dramatiken.

Det är någon gång i början av 90-talet och i en alltför åtsittande stad någonstans i Sverige är en tjej i slutet av tonåren på väg ut i det åtminstone inledningsvis romantiska sökandet efter den rätte. Den sprudlande livsglädjen förbyts emellertid snart i osäkerhet: Var det verkligen så här min riddare skulle vara – skulle han verkligen begära allt detta av mig? Vågar man lita på att om man mister en riddare så står en tusen åter? Och hur länge klarar sig en romantisk idealist innan cynismen slår rot i själen?

Inte länge verkar Grennvall säga och berättar om frustrerande suparkvällar och berusade nätter i okända nätter. ”På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång” försöker Karin Boye, men överröstas omedelbart av Gothsyntarna Sisters of Mercy som deklarerar att ”Life is short, and love is always over in the morning”.

Men det vackra hos Grennvall är att hon tror på ett återtagande av romantiken – även om man kanske först måste nå botten för att klara att börja om igen. Kanske behöver man underkasta sig lite kognitiv samtalsterapi eller så behöver man se Sveriges Tre Kronor hämta upp ett 0-5-underläge mot Finland för att se ljuset i slutet av tunneln och inse att det fortfarande är en tid för mirakler. Efter 135 sidor lämnar vi serieromanens Åsa som då hunnit bli både serietecknare och havande. Lite upplyft känner man sig nog som läsare – men inte särskilt överraskad. Samtidigt är det väl just i serierna som vi behöver möta hjältarna och hjältinnorna. Och läsa berättelser med lyckliga slut. Där romantiken segrar.

Jeffrey Deaver "Det tolfte kortet"

Rikard Liljenskog — Wed, 13 Sep 2006 23:00:00 +0000

Som att ha läst en stafettskriven parodi på psykologiska deckare. Så känns det efter att ha läst 477 sidor av den författare som bland annat The Times, New York Times och Sunday Telegraph höjt till skyarna som en av världens främsta författare av psykologiska thrillers. ”På gränsen till det outhärdligt spännande” skriver de om den styggelse till roman som Jeffrey Deaver skrivit och gett titeln Det tolfte kortet.

Det hela börjar på ett bibliotek där unga mörkhyade Geneva Settle blir utsatt för ett brutalt mordförsök när hon sitter framför en mikroficheläsare och forskar om vad som hände en av hennes förfäder, en frigiven slav vid namn Charles Singleton som stått anklagad för stöld för över hundra år sedan. Förslagen och gatusmart som hon är nästan 13 år gammal hör hon nämligen det distinkta ljudet av en pistol som bryts isär och sätts ihop igen och lyckas medelst en kombination av böcker och en skyltdocka från en utställning i biblioteket skapa en attrapp som lurar mördaren och ger henne tillfälle att fly.

Det börjar alltså med nästan ett brutalt mordförsök. Och redan där känner jag mig på något sätt lurad på en ordentlig thriller. Så tafatt som denne Thompson Boyd har jag sällan sett någon huvudantagonist i någon påstått psykologisk thriller. Gång på gång berättar Deaver om hur duktig denne skönvisslande (ett avslöjande drag visar det sig!) Boyd är på att döda människor – men det stannar vid bedyranden. Varken hackat eller malet.

Möjligen finner någon enstaka läsare något upplyftande i det faktum att Deavers utveckling som thrillerförfattare gjort honom så omtänksam om de karaktärer han skapat att de bara tillåts att nästan bli offer för den hemska mördaren. Samtidigt är det svårt att blunda för de dramaturgiska förluster som romanen får lida för denna blödighet. Bomber briserar, giftgas sprutas in i bilar, hus rasar samman – men alla klarar sig. Närmast parodiskt på sina ställen.

Lika embarmligt långsökt är romanen rent formmässigt där den velar mellan pusseldeckarens intresse för detaljer (ett märkligt fenomen är de helt oanvändbara katalogerna av fakta kring brottsutredningen som återkommer genom romanen) och den mer hårdkokta deckarens fokusering vid själva polisarbetet och de psykologiska slitningar det leder till. Faktum är att det är hugget som stucket om man väljer att betrakta Det tolfte kortet som en deckare ur den hårdkokta traditionen eller ur den mer pusselorienterande skolan. Det är riktigt illa oavsett. Särskilt missvisande känns det psykologiska epitetet när boken i sina handlingsmässiga krumbukter helt missar att skapa annat än lövtunna personteckningar baserade på stelnade schabloner om hur man gestaltar livet i ghettot och det hårda livet inom poliskåren…

Hittills har det utkommit sex berättelser om Lincoln Rhyme och hans kompanjon Amelia Sachs. I samlarens spår, som senare skulle bli film med Denzel Washington och Angelina Jolie i huvudrollerna, innebar hans stora genombrott som thrillerförfattare. Nu ryktas det om att ännu en Lincoln Rhyme-deckare är på väg. Mildare än någonsin är min prognos om jag utgår från hans senaste verk. Och tråkigare.

Det finns så många författare som gör detta bättre. Bland dem många svenska. Läs deras böcker istället.

dagensbok.com » Rikard Liljenskog

Patrick Süskind "Duvan"

Similar Posts:

Johanna Nilsson "Jag är Leopardpojkens dotter"

Similar Posts:

Johan Tell "Utrotningshotat"

Similar Posts:

Douglas Coupland "Jpod"

Similar Posts:

Raymond Khoury "Den siste tempelriddaren"

Similar Posts:

Per Johansson "Göteborg i päls"

Similar Posts:

Michel Houellebecq "Refug"

Similar Posts:

Paul Auster "Den röda anteckningsboken"

Similar Posts:

Åsa Grennvall "Cynisk romantiker"

Similar Posts:

Jeffrey Deaver "Det tolfte kortet"

Similar Posts: