Livet suger. Lösningen: Sov i ett år, se hur livet är när du vaknar.

Det är inte som att vår namnlösa berätterska har så mycket att förlora, tänker hon. När man är ung, vit, modellsnygg och rik (arv efter döda föräldrar som aldrig brydde sig) i New York år 2000 kommer man undan med mycket. Hon har fått sparken från ett meningslöst jobb på ett skitnödigt konstgalleri, hennes off-on-pojkvän är helt off, och hon hatar nog sin bästa vän. Sagt och gjort: Kontakta en skriande inkompetent psykiatriker, få recept på alla lugnande piller som finns, dopa upp dig och… Sov.

Oh, sleep. Nothing else could ever bring me such pleasure, such freedom, the power to feel and move and think and imagine, safe from the miseries of my waking consciousness. I was not a narcoleptic – I never fell asleep when I didn’t want to. I was more of a somniac. A somnophile.

Det funkar ju bra, till en början. Varje dag vaknar hon till lite kort, snubblar till bodegan på hörnet, köper kaffe och lite mat, sväljer nästa laddning piller och dåsar framför sina favoritfilmer tills världen försvinner i 20 timmar till. Men sen börjar blackouterna; hon hittar bevis i lägenheten på att hon uppenbarligen varit någonstans, gjort någonting i sömnen, men inte har en aning om vad. Och den där jävla vännen som tror att de lever i Sex and the City vägrar ju lämna henne i fred. Vad är det hon håller på med egentligen, och varför?

Jag älskar hur smart och samtidigt enkel My Year of Rest and Relaxation är. Moshfegh drar direkt in mig i det där sömngångartillståndet och håller fast mig tills jag kommer upp fyra timmar senare och har läst hela boken. Det är en roman som får en att vilja göra jämförelser men gör dem meningslösa. Visst är det på många sätt en typisk New York-roman, visst finns här existensiella funderingar som man kan tillämpa både Perec och Auster på, visst finns här beskrivningar av vilsen ungdom och depression som liknar både Ellis och Wurtzel, men Moshfegh skriver inte som om hon läst någon av dem. Boken följer inga (nå, nästan inga) av alla de där trötta klichéerna som alla amerikanska författare verkar få inbankade i sig på skrivarkurser på college, gräver inte ner sig i psykiatrin, försöker inte göra några sensmoraler eller allegorier, utan trampar bara på i cyniska betofflade fotspår med en schvung, frispråkighet och kolsvart humor som är omöjlig att inte sugas in i. Moshfegh låter sin halvt medvetslösa berätterska plocka isär hela sin värld av mer eller mindre trasiga, mer eller mindre pretentiösa Manhattan- och Long Island-bor, men i flimret av en gammal VHS-kassett i en mörk lägenhet måste hon hitta nya sätt att sätta ihop dem igen. Eller låta bli; ingen sade att livet alltid följer en handling, och vissa saker bör man kanske försova sig från.

”Konst är en protest mot verkligheten. Den ska inte lära dig någonting,” sade Moshfegh nyligen i en intervju. Jag har i alla fall lärt mig att det fortfarande finns saker att säga om världen utifrån uttråkade New York-20somethings. Det räcker fint så. Det här är en roman som väcker en.