Bokomslaget till Svenska original: Sällsamma berättelser (2023) av journalisten och författaren Petter Karlsson förleder mig att tro att jag håller en publikation, som likt Dan Korns fotoböcker handlar om lantliga enstöringar som lever som på 1800-talet, i min hand.

På omslaget blir den västgötske småbonden Tor Torsson kärvänligt slickad på skulten av en ”utdöd” kossa av rasen Väneko. Det visar sig att Torsson på 1990-talet med stigande förvåning hörde ett radioprogram om dessa krullhornade, tåliga fyrbenta varelser, som enligt uppgift försvunnit redan på 1930-talet, men som icke desto mindre trängdes i hans egen ladugård. Han kontaktade Radiotjänst för att rätta till uppgiften – och blev berömd på kuppen. När jag läser om mannen med Vänekorna blir jag över måttan stärkt i tron att det är bra att vara en riktig bakåtsträvare i vissa avseenden. Med tiden kan det visa sig att man i själva verket varit framsynt! Tack vare det finns ju rasen kvar. Gissar att gårdens marker också har fått behålla en ålderdomlig prägel till båtnad för fåglar och insekter.

Innehållet i Svenska original visar i sig dock mer varierat än hos Dan Korn. Här trängs texter om allsköns svenskar från olika tider (men främst från 1800-talet till mitten av 1900-talet) med gamla och nytagna fotografier och teckningar. Författaren presenterar därtill rent häpnadsväckande mängder av förbryllande uppgifter.

Svenska original är uppföljare till Det svunna Sverige: Sällsamma berättelser, som utkom 2022. Båda böckerna är fyllda till bristningsgränsen av bondfångare, äventyrare, backstustittare, kolare, missionärer, lurendrejare, visdiktare, författare, svenskamerikanare, uppfinnare, statare med flera. Ibland inkluderas flera porträtt i ett och samma kapitel, som det med kluriga ingenjörer och uppfinnare. Dragspelet (”den fattiges piano”) och dess utövare har också fått ett eget kapitel. Ett instrument som fick den goda smakens väktare att i likhet med Musikfrågans programledare Sten Bromanspy galla.

Jag kan inte få nog av Petter Karlssons rafflande berättelser, vilka huller om buller inkluderar hårfrisörskan från Uppsala som gifte sig med en kung i Söderhavet och kom att inspirera Astrid Lindgren när hon skrev Pippi Långstrump i Söderhavet, greven som vägrade låtsas om att tiderna förändras, mannen som mätte hela 242 cm i strumplästen och försörjde sig på att visa upp sig på marknader, det äkta paret som firade jul 365 dagar om året samt fotbolls-supportern som övertalade sin fru att gravera in AIK i sin vigselring.

Vidare ryser jag när jag läser om hur Sveriges första kvinnliga pilot 1922 tragiskt omkom under ett fatalt fallskärmshopp inför publik, bara 24 år gammal och lider med Vilhelm Moberg, vars strängt religiösa mamma Ida, förebilden för Kristina från Duvemåla, ansåg romanläsning ogudaktigt och därför vägrade läsa sonens böcker (eller kanske läste hon dem ändå i all hemlighet, bakom fasaden av religiositet, undrar jag?).

Mest klappar mitt hjärta – likt författarens – för ”gubbarna vid skogsbrynet och kärringarna mot strömmen”. Därför uppskattar jag nog den första boken mest, den som tydligast har inriktning på folklivsskildring. För egen del skulle jag därtill kunna avvara bland andra Moa Martinson, Dan Andersson och Fritiof Nilsson Piraten. Dem känner jag utan och innan sen förut.

Eftersom utrymmet för vart och ett av porträtten är begränsat blir de av förklarliga skäl tämligen ytliga. Syftet är framför allt att underhålla och författaren behärskar sannerligen konsten att skriva humoristiskt. Böckerna är smockfulla av anekdoter, kuriosa och dråpliga formuleringar. Det är färgstarkt och stundtals spretigt. Möjligen kunde man önska sig en något jämnare könsfördelning, åtminstone beträffande urvalet till den andra boken.

För egen del har jag fått ammunition i form av en skattkammare av onyttigt vetande att ”plåga” min närmaste omgivning med. Tack för det!