Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Man får en känsla av att i den postsovjetiska verkligheten bara några få år efter murens fall och unionens upplösning är det status quo igen och allt är som vanligt: skurkarna, vare sig de bär uniform eller inte, maktfullkomliga eller maktlösa, är desamma som tidigare och berättelsens huvudpersoner har egentligen aldrig en chans. I denna version av Charkiv finns bara auktoriteter och förlorare. Vanliga medborgare som bebor staden skymtar snabbt förbi. Varje företag som gänget försöker genomföra växer till utdragna expeditioner präglade av strul och kollosal klantighet som för att understryka deras oförmåga att klara av någonting.

Under tiden dricks det kopiösa mängder sprit och det röks på en hel del. Det är ingen bildungs-roman direkt. Ingen lär sig något eller ser någon konsekvens av sina handlingar. Fyllan och galghumorn är textens hjältar. På sitt sätt är det också extremt grabbigt. En urspårad Tom Sawyers äventyr för 2000-talet där alkoholiserade tonåringar navigerar i en mental vildmark där det varken finns ordning eller hopp. Det är inte ens arga unga män, bara fulla. Den enda kvinnan som har en roll i romanen är den knappt sextonåriga nymfetten och generalsdottern Marusia som killarna vilar ut hos mellan sina eskapader.

Det är samtidigt väldigt roligt. Urflippade dialoger och sanslösa situationer varvas med längre surrealistiska utvikningar som ett radioprogram om Depeche Mode vilket verkar hämtat från ett alternativt universum där bandet är ett irländskt folkkollektiv med dubiös bakgrund. Programledaren trasslar in sig mer och mer i otidligheter över den text som ”Londonredaktionen” har sänt honom och när han till slut mitt i sändning rings upp av Kommunist-Vasia är vansinnet nära. Men berättaren som tar över luren från Vasia säger till sist som det är:

Det är liksom det vi gör, fortsätter jag. Och vet ni, jag tror inte att det här slutar så bra, för vi kör liksom fast hela tiden, förstår ni? precis hela tiden kör vi fast, djupare och djupare, jag kan inte ens ta mig upp längre, jag kör bara fast värre och värre ju mer jag försöker ta mig upp, förstår ni vad jag menar? i princip är det väl okej, vi sitter ju här och lyssnar på ert puckade radioprogram /…/ det som spelar roll är att det här inte slutar bra, jag kan faktiskt inte föreställa mig att nånting bra väntar längre fram, det är typ omöjligt att det finns nånting bra som väntar oss, för om det har varit helt kasst hittills, varför skulle det bli bra helt plötsligt, va? kan ni förklara det? ingenting är bra, vi trevar oss fram som darrockor i vattnet, utan att ens tro att vi är på väg nånstans.
- Jaha, mumlar programledaren. Vet ni, det där är faktiskt mycket intressant.

Det är med andra ord bra fart i den här svarta komedin som beskrivits som ”proletärpunk” av förlaget. Nils Håkansons översättning känns aldrig sökt. Tvärtom, trovärdighetsnivån är hög och den insatsen förtjänar extra applåder.

Redan i det första förordet (det finns originellt nog 4 förord och 4 epiloger och också en insprängd manual från ukrainska kommunistpartiet för hur man tillverkar sprängämnen, riktad till barn på mellan- och högstadiet) får vi veta hur det har gått för berättaren. På de femton åren efter berättelsens händelser verkar inte mycket ha hänt. Han är fortfarande en outsider som inte intresserar sig för något. Han lever enligt egen utsago bekymmerslöst utan att delta i samhället, och vad det verkar, utan att egentligen delta i livet överhuvudtaget. Och det är okej för honom. Några vänner har försvunnit för alltid och några har tillkommit.

Från Camus Främlingen och Colin Wilsons Outsider till Richard Hells The Blank Generation och vidare till berättaren i Depeche Mode återkommer samma gestalt: den unge mannen som vägrar livet utan att för den skull frivilligt lämna det. Och tro inte annat än att det finns ett slags sorg i detta, bakom den skenbart likgiltiga fasad som visas upp.

Similar Posts:

• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet

Visst finns det en problematik med jurygrupper av experter som dikterar vad som är bra och dålig litteratur men just dessa två instanser har en bra historik av nominerade författare tycker jag. Framför allt för att de lyfter författare som inte är så kända. Sen kommer jag säkerligen rasa mot valet av vinnare men det hör ju liksom till.

Och de eventuellt nominerade till framtida priser den här veckan är…

Idag skriver Cecilia om Petra Hulovas För medborgarnas bästa. En svart satir, med omvända perspektiv, om sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien. Högt betyg!

På tisdag skriver Tone om Thomas Bernhards Frost. En knepig roman med fantastiskt språk som är omöjlig att överblicka.

På onsdag skriver Joel om Lars Gustafsson Tre Korta Klassiker - Tre korta romaner av Gustafsson, väldigt olika historier men med en klart igenkännbar röst som går igen i alla böckerna. Joel gillade verkligen berättarglädjen och språket.

På torsdag skriver Annika Åström om Tove Folkessons Kalmars Jägarinnor, en livfullt och nästan poetiskt skriven roman om tonårstillvaron för en grupp tjejer i en småstad under sent 90-tal.

På fredag skriver Daniel Mårs om Ester Roxbergs Min pappa Ann-Christine. När Esters pappa Åke berättar att han vill leva som kvinna får hon själv en identitetskris. Roxberg förskönar aldrig och väjer inte för att beskriva hur hon satt sina egna behov framför pappans. En utlämnande och vacker bok om relationen mellan far och dotter. Högt betyg!

På söndag skriver Tomas Eklund om Depeche Mode av Serhij Zjadan som skildrar ungdomar på drift i en storstad i Ukraina några sommardagar -93. En svart komedi med mer sprit och knark än sex och rock´n´roll. Romanen har även ett lätt surrealistiskt drag med avsevärd sälta i botten och säkert driv i språket.

Similar Posts:

• Vecka 8 på dagensbok.com: Nya och gamla debutanter
• Fantastiska noveller
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Övningsstycke för soloinstrument
• Nomineringarna inför Borås tidnings debutantpris 2013

I sommar ska vi på Dagensbok ladda för en spännande höst och tar redan nu sikte på bokmässan i Göteborg som i år har nordiskt tema. Ett utmärkt tillfälle att upptäcka litteratur från våra grannländer. Men innan vi smakar på höstens utgivning ska vi plöja sommarens skörd av böcker. Sommar betyder också tid att läsa gamla favoriter och böcker man har suktat efter länge. Om ni behöver inspiration kan ni alltid kolla in våra sommartips.

Vi hoppas att ni får en fin sommar med många lästimmar och semesterväskor tunga av böcker.

Alice Thorburn:

Mot fyren av Virginia Woolf
Min favoritbok av Woolf, och den mest somriga. Somrig för platsen och rollistan: några dagar på landet, familj och vänner, ledighet och förväntan. Favorit för stämningen och stilen: vemodet, den melankoliska insikten om hur tiden går, Woolfs sätt att skildra människors tankar och hur hon låter dem flyta in i varandra.

Among others av Jo Walton
En ovanlig bok – den utlovar fantasyinslag på baksidan, men är till stor del en berättelse om att växa upp, att komma över en förlust, att hitta ett sammanhang. Romanen handlar om 16-åriga Morwenna som efter sin systers död lämnar sin familj och sin hemtama miljö för en okänd far och en tråkig internatskola. Hon skriver übersmart dagbok om sin vardag, och mycket utrymme ägnas åt att berätta om alla böcker hon läser – science fiction framför allt, så som läsare får man många bonustips. Älvorna finns där, men väldigt jordnära, prosaiska, mer lika växter än djur. Och magin, men också den vardaglig och odramatisk. Uppfriskande så.

Anna Carlén:

Det man har och det man drömmer om av Cecilia Davidsson
En av förra sommarens filtupplevelser var det första jag kom att tänka på när vi började prata om sommartips. Cecilia Davidssons roman är en samtida rödluvehistoria med utmärkt sommartempo, där flugorna surrar mot fönstren i lillstugan och saft dricks på verandan med mormors röst ekande i bakgrunden. Med andra ord utmärkt även denna sommar.

Azorno av Inger Christensen
Under senhösten och vintern 2011/2012 fanns den här boken med mig i handväskan, huvudet och minnet hela tiden. Jag läste den, bit för bit, närmade mig den först som om vore den en mycket komplicerad manual till språklek och samtid. Sedan, någonstans under tiden, vecklade den ut sig för mig – detta kan lika gärna ha varit under läsningen som utanför den. Inger Christensens roman är en roman att bära med sig en vinter eller sommar. Att brottas med, bli förtvivlad, förvirrad och förhäxad av. En bok att läsa i långsamhet och låta vidga sig i vägar, platser, röster och inte minst i våldsamt växande rosor.

Industriminnen av Birgitta Lillpers
”Och reste jag/var det mindre för se nya platser/än för att se/vad som hände med längtan”, skriver Birgitta Lillpers i sin Industriminnen, vars omslag är ett tyg med sydda blommor. ”Hon måste ha suttit i det starkast möjliga ljuset/ och sytt med sitt hårdaste sinne för skönhet”, skriver hon vidare. Och det räcker väl egentligen så? I Industriminnen skriver Birgitta Lillpers fram ömheten över livet och låter det blandas med arbetets bitterhet och minnen över något lika närvarande som förgånget.

Anna Liv Lidström:

Det borde finnas regler av Lina Arvidsson
Fjortisen i mig jublar och hjular när jag läser denna debut. Språket sprudlar och huvudpersonen kämpar med osäkerhet och andra tonårsattribut. Hjärtan spränger av tonårskärlek och unga lustar paras med sviktande självkänsla. Klockrent. Häng i hängmattan med denna bok. Drick sockerdricka och känn dig ung på nytt.

Flickan från ovan av Alice Sebold
Det handlar om 14-åriga Susie som luras ner i en underjordisk koja av en granne och våldtas, mördas och styckas. Från himlen spanar Susie på sin familj, sina vänner och sin mördare. Det är tungt och fruktansvärt men samtidigt ljust berättat. Läs denna bok under de där regniga dagarna i sällskap av varm choklad och vänners nybakta bullar.

Till offer åt Molok av Åsa Larsson
Ingen sommar utan deckare. I år ska ni läsa denna. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg. Läs den på balkongen i Grekland, gärna när det skymmer och du har vinden i håret.

Björn Waller:

Tre resmål med guide:
Besatta av Elif Batuman och Döda själar av Nikolaj Gogol
Sommaren är för att läsa om ryska klassiker, har jag sagt förr. Så varför inte börja med att läsa om ryska klassiker? Besatta är en av årets roligaste böcker, och oavsett hur sommarvädret blir finns här ett litterärt landskap att bosätta sig i med både ökenvindar och isslott. Sen plockar du upp Gogol och garvar åt en av de beskaste och fortfarande aktuella satirer som någonsin skrivits.

Ulysses av James Joyce och Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson
Erkänn, du har skjutit upp det. Och om du inte sköt upp det så läste du den någon gång för en del år sedan, på gymnasieengelska, och fattade inte hälften av allt som hände mellan raderna. Passa på nu när den finns i rykande färsk översättning och du har tid; översättaren går bredvid dig och är lika förbryllad och förundrad han. Sen kan ni ta en Jameson på varsitt håll och fundera.

Pappan och havet av Tove Jansson, som ljudbok inläst av Mark Levengood
Det är dags att återupptäcka en av 1900-talets bästa svenskspråkiga romaner nu, hörru. Spar den till framåt slutet av sommaren, när kvällarna börjar bli lite mörka, när man tar på sig en extra tröja, när funderingarna börja sätta in, när Mårran står på gräsmattan utanför och tittar in. Slut ögonen, luta dig tillbaka, och känn hur ön andas.

Camilla Hällbom:

Anarchy in the UKR av Serhij Zjadan
När Björn recenserade den här i januari i år skrev han att det var det mest livfulla han läste ifjol. Han kallar det för ukrainsk punk om uppror och anarki. Vad känns mer passande att läsa den här försommaren när Europas fotbollslag kämpar om EM-titeln i Ukraina (och Polen)? Jag läser i alla fall hellre än ser på fotboll.

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Jag är en sucker för klassiker, i synnerhet Hjalmar Söderbergs verk. Klassiker tycker jag hör sommaren till. Kärleken hör förvisso våren till men nog tycker jag att man kan läsa en klassisk kärlekshistoria även på sommaren. Den allvarsamma leken firar 100 år i år och trycktes i ny (snygg) pocketversion i Albert Bonniers klassikerserie förra året. Bara det räcker nästan som anledning att läsa den. Ett bonustips är att även leta upp Gun-Britt Sundströms För Lydia.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg
Redan i februari kallade jag Sara Stridsbergs senaste verk, en samling av hennes dramatik, för det bästa på hela våren. Så här i efterhand kan jag säga att jag har läst mycket annat bra men Sara Stridsberg lyckades nog berusa mig allra mest. Hon medverkar dessutom i det alldeles nya numret av tidskriften 10TAL med dikter skrivna till Annika von Hausswolffs bilder. Spana in det också! (Numret som för övrigt verkar väldigt intressant heter ”Ansvar”).

Ella Andrén:

Bli Björk av Mette Karlsvik
Min mest efterlängtade sommarbok är norska Mette Karlsviks roman om Island, sångerskan Björk och hennes pappa. Jag har visserligen bara kommit några sidor in i den än, men den nästan magiska nynorskan och ett isländskt landskap kryddat med Björkreferenser har redan förtrollat mig fullständigt.

Foto: Sara Moritz

Delirium av Lauren Oliver
Suzanne Collins Hungerspelen firar triumfer både på bio och i bokform, och i dess kölvatten kommer, inte helt otippat, en rad dystopiska trilogier för unga. Intressantast hittills känns Lauren Olivers Delirium. Jag gillade verkligen hennes debutroman Resten får du ta reda på själv. I Delirium tar hon sig an ett framtidssamhälle som försökt avskaffa kärleken och hon gör det, precis som Collins, nästan skamlöst spännande. Första delen kom nyligen på svenska och på engelska finns tvåan, Pandemonium, i pocket.

Emelie Novotny:

Foto: Andreas Apell

Stilla havet av Malin Nord
Den amerikanska östkusten och ett helt hav som behöver stillas är utgångspunkten i Malin Nords debutroman. Vi träffar två kvinnor som träffar varandra. Det är nätter, bilfärder, destruktivitet, brinnande skogar, tomma stränder, smuts och eftersmaken av alkohol. Precis som Sara Stridsberg skriver Malin Nord fram det poetiskt vackra i det smutsigaste och jag gläder mig åt att vi har fått ytterligare en författare med blick på världen och språk nog att skildra den. Stilla havet är en bok att läsa långsamt, en bok att låta kraften tala ur.

Klara och fölet av Pia Hagmar
Som barn kunde jag ägna hela lov åt att läsa böcker, och då främst hästböcker. Serier som Britta och Silver och böckerna om Vitnos läste jag om och om igen. Tyvärr fick jag inte chansen att läsa Pia Hagmars serie om Klara som barn eftersom de är utgivna först på 2000-talet. Däremot har jag fått uppleva dem som vuxen, och fått lika stor behållning av dem. Nu ges böckerna om Klara och hennes ponny Star ut i nytryck och vi har kommit fram till del 12 av 17. De tidigare utgåvorna går självklart att låna på biblioteket, så hela serien ska gå att få tag i för den hästboksälskande. Men det är inte bara hästar i serien om Klara, den trassliga relationen till pappan, vänskapen och kärleken får också plats.

Lina Arvidsson:

Bara någon att straffa av Kristofer Ahlström
Det är sommar, hett så att kläderna klibbar fast på kroppen, ett Gotland där marken styckas och gamla hus köps upp, inget är som det brukade vara. Och döden så närvarande: både i mamman som oväntat tagit sitt eget liv, i de djurkranium barndomskompisen Jonas samlar på och nitiskt putsar, kokar för att hålla benmärg borta, och i den bedagade Sheriffen, som mer och mer blir gårdagens maktperson. Och minst lika mycket handlar boken om barndomens lekar och den vänskap som föds då och sedan aldrig riktigt dör, hur mycket man än förändras. Ahlström är debutant men språket är inspirerande säkert, strålande. Metaforerna! En skönlitterär upplevelse som man saknar när den är över.

Korparna av Tomas Bannerhed
Det här har blivit boken jag ger till folk när de fyller år. Augustpristagaren Tomas Bannerhed målar upp ett porträtt av bonden som förlorar sig själv i sitt yrke. Av tolvåringen som hellre vill vara fågelskådare, men av tradition och ingrodd arbetsmoral tvingas ta sitt ansvar på gården. Det är lustfyllt och nästan autistiskt perfekt i litterär precision. En jäkligt bra bok, helt enkelt.

Tio små negerpojkar av Agatha Christie
Jag minns mina somrar med Agatha Christie. Uppflugen på trappan för att åtminstone få lite sol på benen, men inombords helt nerkyld av den ena intrikata mordgåtan efter den andra. Nu för tiden läser jag sällan deckare, men planerar att snart läsa om denna lilla pärla. Och så var de bara en döpte Bonniers om den till under hetsen att bli kallade rasister, vilket jag fortfarande tycker är lite skrattretande, eftersom boken stundtals har en högst antisemitisk jargong. Ön heter ju även ”Negerön”… Man får helt enkelt betänka tidsandan (utkom 1939). Denna klassiker utspelar sig på en ö utanför Englands sydkust, det är 1940-tal och tio personer har blivit inbjudna hit via mystiska brev. Snart står det klart att de alla på olika sätt stått anklagade för brott de inte blivit dömda för. Och så börjar de att dö, en efter en…

Marie Gröön:

Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg
När en vän förra året bad mig tipsa om den just då viktigaste bok som jag hade läst under sommaren sa jag utan att tveka Yarden av Kristian Lundberg. Jag står fast vid det. Jag tycker att den är ett skitviktigt samtida verk. Mitt tips för den här sommaren är den fristående fortsättningen, eller kanske snarare fördjupningen, Och allt ska vara kärlek. Det är en fragmentarisk och mer personlig berättelse om tiden innan, under och efter Yarden. Nästan underhudenpersonlig utan att för den skull förlora den där samhällskritiska blicken. Vackert, trasigt och skarpt!

Flicka möter pojke av Ali Smith
Brittiskan Ali Smiths bidrag till den ambitiösa mytserien (ett internationellt utgivningsprojekt där flera av världens mest hyllade författare tolkar varsin myt, hittills bl.a. Jeanette Wintersson, Alexander McCall Smith och Klas Östergren) är hennes egen version av Iphis-myten. Iphis uppfostrades enligt Ovidius myt som pojke av sin mor då fadern hotat att döda barnet om det var en flicka. Som vuxen förälskar hon sig i en annan kvinna och gudarna förvandlar henne slutligen till man. Smith har i sin tolkning skrivit en kärlekshistoria som ibland virvlar iväg fullständigt med mig som läsare, som är komplex, poetisk och könsöverskridande. Och som passar alldeles utmärkt att uppslukas av en regnig förmiddag i sängen.

Kolka av Bengt Ohlsson
Bengt Ohlsson är en författare som jag aldrig slutar att förvånas av, en författare som oftast helt lyckas ändra sitt språk och sin stil efter huvudkaraktärens lynne. I Kolka är berättarjaget en lettisk tonårsflicka som tillammans med sin far flyttar till hans nya fru och hennes familj (och familjeägor inte minst) i England. Trots att hon inte trivs, eller i alla fall är typiskt tonårigt avog mot hela flytten, så anstränger hon sig till det yttersta för att släppa allt hon var innan, i Lettland, och bli en ny person i det nya landet. Hon vägrar prata annat än engelska, och språket hon berättar historien för oss på är precis så brustet som man kan förvänta sig. Ohlsson skrev först romanen på sin egen inte helt flytande engelska, och översatte den sedan till svenska. Effekten är häftig, och språket spännande och ibland mer träffande just genom omskrivningar sprungna ur bristande vokabulär. Fascineras man av språk borde man gilla denna.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2013
• Sommarläsning 2015
• Som en modern ”Maken”

Ukraina, tidigt 80-tal. Serhij är sju år gammal, han är huvudperson i en film gjord av den 30-årige Serhij, nu ska vi se hur hans liv är, vart det är på väg, noga anpassat till ett samhälle som ska upphöra att existera lagom till att han blir vuxen. Se hur den unge Serhij lär sig livets läxor om kamratskap och slagsmål och skola och fotboll och flickor och alkohol och musik i en klämkäck Kusturica-aktig film som vi vet kommer att sluta med ett stort ”…jaha?” Punk, heter romanen. Uppror ska göras. Mot vad? Allt har ju precis sopats bort. Och var det inte revolutionen som tog dem hit?

Ukraina, mitten av 2000-talet. Revolution! Frihet! Demokrati! Revolution mot vad? Frihet från vad, att vad, till vad? Alla försöker skrika högst, politiker förgiftar varann som gamla romare, i utkanten står västerlänningarna och har lärt sig pruta så de får behålla sina dollar och klappa sina efterblivna kusiner i ryggen. På stationen hänger ett gammalt porträtt av Lenin, uppochner, med stora revor i där dagsljuset skiner igenom.

Efter allt som hänt står bara dessa underliga ruiner kvar, husen med de hängdas spöken, rutter för kollektiv sexturism, alla dess kulturpalats, bröllopspalats, pionjärpalats, den mundra andan i den unga socialistiska modellen som spängdes av sitt eget adrenalin likt en tidig ångmaskin och till sitt minne lämnade efter sig enstaka relikter som får forskarnas hallonröda blod att koka.

New York, 2000-tal. En ukrainsk (vad nu det är för något) författare försöker sammanfatta sitt liv för sina nya kamrater med en klichéartad lista över låtar som ska spelas på hans begravning, inget de inte hört tusen gånger förut, men skit i musiken, det handlar ju inte om det, det handlar ju om den som lyssnar på musiken. Det handlar ju om den som faktiskt måste leva i den här jävla världen och göra något av det även när alla höga ideal – inklusive bristen på dem – skramlar tomt.

Anarchy In The UKR säljer sig som punk, och som all bra punk är den sedan allt annat än bara tre ackord och skrikiga texter. Den spretar, den spelar fel, den vågar vara pinsam, den tar om saker vi redan hört, den går vilse, den flippar ibland ur och bara skriker fulheter åt publiken, den sjunger falskt ”You can’t put your arms around a memory, don’t try” samtidigt som minnena är allt den har att bygga på, den sörjer vänner som försvann åt det ena eller det andra hållet. Den romantiserar att det inte finns någon romantik. Det är långt ifrån någon perfekt roman, det ska den inte vara heller. Men ibland, när hans röst spricker och texten är precis sådär lagom ostämd är det bland det vackraste och mest livfulla jag läste i fjol.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Fulla unga män
• Nytt år på dagensbok.com
• Tjernobyl – på ukrainska namnet på en ört, malört

Den här veckan startar vi upp med Mircea Cartarescus Dagböcker från 1994 till 2003, som Bonniers ny ger ut i svensk översättning i sin Panache-serie. Richard skriver:

Mircea Cartarescus dagbok är något speciellt. Stora författares dagböcker har vi ju gott om i den västerländska litteraturen. Men den här är något annat än de stora, eleganta, intellektuella europeiska dagböckerna (…) Den här är kantig, gnällig, tjurig, bråddjup – oupphörligt fascinerande.

Imorgon skriver Björn om Serhij Zjadans Anarchy In The UKR – en uppväxtskildring från ett land som inte finns. Serhij och hans barndomskamrater är här för att Serhij ska skriva en bok. Om vad? Om anarkanismen. Vad nu det är för en ism.

Senare i veckan blir det deckardebut i form av Magnus Montelius Mannen från Albanien tillsammans med Magnus Utviks självbiografi Med Stalin som gud. Båda kretsar kring politiska kopplingar mellan Sverige och Albanien under det kalla kriget.

Jag har rivstartat årets läsning och håller på med inte mindre än tre böcker just nu: Ulrika Kärnborgs Vad är litteratur?, som Kettil skrev om i vår skrivarspecial. Tredje delen i Sofi Fahrmans serie om Elsa; Elsas hemlighet som vår gäst Anna Winberg kommer att recensera här på dagensbok.com senare i januari. Och så Aase Bergs diktsamling Liknöjd fauna.

Vad läser ni just nu?

Similar Posts:

• V. 48 på Dagensbok: Vinnare och topplistor
• Fascinerande dagböcker
• Vecka 21 på dagensbok.com
• Autencitet är bara ett litterärt grepp: Mircea Cărtărescu på Internationell Författarscen
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg