Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

Vi börjar med Erik. Erik är inte så gammal, men gammal nog att följa med att följa med morsan (Erik är ett av alla barn som har en morsa och en farsa men inte längre ett mammaåpappa) på semester till ett ställe med vit sand, blått vatten, gamla ruiner och slitna hotell. Och han är gammal nog att ha fått en egen kamera; en liten billig digital historia som alltid tar någon sekund på sig att ta en bild när man trycker på knappen, men som sedan direkt visar en liten platt och inte särskilt högupplöst bild av vad man sett på den lilla skärmen. Ett ögonblick fångat för evigt, ryckt ur sitt sammanhang. Där går han omkring, fortfarande hängande i morsans kjolar, och klickar. Klick, den nästan tomma matsalen på hotellet. Klick, en papegoja i en bur. Klick, morsan som pratar med en annan farsa och skrattar. Klick, morsan som röker, det gör hon inte hemma. Klick, en trött hund långt borta med något rött på sig. Det är varmt och han vill inte gå. Klick. Sandalerna skaver, han låter havet ta dem och går barfota. Klick.

Sedan slutar det klicka, för sedan händer Något. Något fasansfullt, något alldeles för stort för att fånga i den lilla kameran utan vidvinkelobjektiv. Och sedan har vi Erik igen, fortfarande inte gammal men mycket äldre, hemma hos farsan i den svenska staden. Han bläddrar i kameran och i minnet, han försöker förstå, han försöker känna, han gömmer sig under täcket när farsan försöker vara hurtig om morgonen, han smiter från skolan där de andra barnen kallar honom psyko, vandrar runt på stan och ser på fåglar i bur, jagar falkar över taken.

Det har varit en liten udda trend de senaste åren, historien om den förment upplyste och förstående svensken och mötet med… om inte det apokalyptiska så i alla fall det kataklysmiska, den där tragedin så stor att den lika gärna kunde betyda jordens undergång. Lotta Lundbergs Ön, Per Ole Perssons Jaco, Susanna Lundins Hindenburg, Carolina Fredrikssons Flod, till och med Mikael Niemis nya vad jag förstår… alla kretsar de kring liknande tankegångar, självbilden som sviker, fördämningen som brister, de krossade bitarna som måste fiskas upp och sättas ihop igen. Om detta ska skyllas ekonomiska kristider, thailändska tsunamis, ett sätt för romankonsten att slå sig ut ur en återvändsgränd må de lärde debattera, men fan vet om inte Vit vit ändå slår hårdast av dem.

Och jag säger ”fan vet” därför att jag ärligt talat inte vet. På många sätt är det en frustrerande roman, med en berättare så ung och så förkrossad av sorg att historien lika ofta ligger i vad han inte förstår, vad han inte kan se i det han skickar vidare till oss. Den slår luften ur mig trots att den är nästan kliniskt fri från känslor; vi får ett gäng korta, lösryckta intryck, bilder där bildtexten bara kan beskriva exakt det som finns på bilden. Norin, poet till vardags, har ett språk som fångar varenda detalj men vägrar ge dem en tolkning, tvingar oss in i Eriks lilla ruta där orden är tomma, där lungorna svider, där han svarar nej tack på frågor om han vill ha något att dricka fast han är törstig, där han stirrar på det lilla fönstret i kameran. ”Detta är en bild av en morsa.” ”Detta är en bild av en död fisk.” ”Detta är en bild av en jeep.” När skräcken kommer, när katastrofen slår till, kan den inte beskrivas. I en värld där allt kan fångas på bild är den inte längre förståelig. När du ser alla färger samtidigt blir spektrat bara vitt.

Det fina med digitalkameror är ju att de ger oss omedelbar feedback, du ser direkt vad du sett, klick klick klick. Blev bilden inte bra? Ta en till, ta tjugo. Är du på plats? Skicka bilder till Aftonbladet nu! Stor bildspecial från undergången. Vi har bilder av allt, och en bild säger mer än en bild säger mer än en bild säger mer än…

Den världen har Erik spolats upp i. Och någonstans utanför ramen sitter han nu på ett tak högt över staden, med huvudet fullt av bilder, och har tappat sitt ord och sin papperslapp.

Similar Posts:

• RECENSION
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Stirrar du eller väjer du undan med blicken?
• God träsmak
• Poesi für alle

När skönheten kom till Bro utspelar sig på Gotland och Anna Jansson bygger historien kring en okänd dubbelgrav från medeltiden där en ung kvinna och en äldre man ligger. De har blivit brutalt mördade och bägges skallar saknas. Den graven finns alltså på riktigt och fascinerade författaren mycket.

Medeltidsveckan pågår för fullt i Visby och i en gammal klosterruin har ett hemligt teatersällskap träffar om nätterna. Där spelas det en slags vampyrlajv, och här har dubbelgraven en stor roll för de medverkande. I centrum står osteologistuderande Botel Hellsten som om dagarna skriver D-uppsats om skelettfynden i ruinen. Dessvärre har han totalt snöat in på mordgåtan och ligger långt, långt efter med uppsatsskrivandet. Botel lever ett tämligen torftigt, undanskymt liv. Men om nätterna förvandlas han till Atsur, som han kallar mannen i dubbelgraven för. Det betyder ”han som ger svar”. Som Atsur har han makt och vågar bruka den. När undersköna och blott 16-åriga Malva dyker upp hos teatersällskapet ger han henne rollen som den unga Dorotea i dubbelgraven.

Lajvet var slut. Gryningen var nära. Atsur gick hem genom folktomma gator och tänkte på Doroteas vita hals. Den svaga doften av hennes parfym dröjde sig kvar i hans näsborrar. Ros och något mer, en intim doft av söta bär och kvinna. Linneklänningen hade glidit ner över ena axeln när hon lutade huvudet åt sidan. Hon hade erbjudit honom blod direkt från källan.

Polisen Maria Wern går på fest och träffar en tjejtjusande brandman som slår undan fötterna på henne. Han spelar också med i teatersällskapet, där han är en munk som lovat att leva i kyskhet och fattigdom. Plötsligt försvinner den unga Malva. Hennes pappa är utom sig av oro och kontaktar Maria Wern. Samtidigt hittas en kvinna ihjälslagen på stranden. Det är många människor som vill se henne död…

Jag vill rekommendera Anna Janssons Maria Wern-deckare till alla er som anser att deckargenren är lägre stående. Ni som tror att kriminalromaner är hafsverk borde verkligen läsa När skönheten kom till Bro och upptäcka omsorgen om historien, vården av språket och naturligtvis en väldigt spännande roman där historia paras fint med spänning och ond bråd död. Och hur allting knyts ihop med ett vemodigt sidenband mot slutet. För när det förflutna sprungit ikapp en står tiden stilla och andas andfått för en stund.

Similar Posts:

• Tro, hopp och ond bråd död
• Denna evinnerliga längtan om att verkligen bli sedd
• Vecka 24 på Dagensbok – bleka kungar och sommartips!
• Främmande fågel flyger förträffligt
• Om att inte komma undan

Jämfört med detta är Ninni Schulman en färsking. Hon debuterade 2010 och är nu aktuell med sin andra bok Pojken som slutade gråta. I Lesjöfors där Ninni kommer ifrån är författare inget jobb. Där ska en helst bli lite svettig för att det ska räknas som arbete. Trots detta berättade Ninni att från 21 års ålder hade hon varje år ett nyårslöfte, att hon just i år skulle ta och skriva den där boken. När hon var 35 bestämde hon sig för att sluta lova det hon ändå aldrig fick till. Redan i januari kom bokens huvudkaraktär till henne. När hon skrivit 60 sidor och det blivit april kraschade hårddisken. Det gick ett och ett halvt år innan hon kom sig för att börja om. Men det var en viktig process även om det var svårt. Temat på den nya boken är att växa upp på liten ort.

Anna Janssons När skönheten kom till Bro är en slags parafras på en Nils Ferlin-dikt. Och det är faktiskt så att en Ferlin-dikt inleder varje Maria Wärn-deckare. I denna roman har Anna fascinerats av en dubbelgrav och fantiserat vidare från denna historia. Hon totalt fängslar publiken med att inlevelsefullt återberätta romanen fram till det första mordet. ”Och resten får ni läsa själva”, avslutar hon.

Därefter kliver Arne Dahl på scenen. Eller egentligen heter han ju Jan Arnald. För att göra en lång historia kortare så handlade det om att författaren Jan Arnald tappade skrivlusten. Han behövde helt enkelt något nytt. Från att ha varit en smal och introvert författare började han intressera sig för yttervärlden. Man kan säga att han snodde Sjöwall-Wahlöös idé. Efter att ha skrivit elva böcker om A-gruppen kommer han nu med sin andra bok i en ny serie. Brottsligheten har ändrat karaktär och blivit mer gränsöverskidande. Den nya kriminalromanen heter Hela havet stormar och temat är hämnd.

Det blir Åsa Larsson som får knyta ihop säcken. Hon berättar att denna femte bok om Rebecka Martinsson inte alls ville komma till henne. Hon gick och funderade över två skilda bilder men fick inte alls ihop det. Men plötsligt. Hon var i simhallen med en bångstyrig son på simträning. Då ramlade hela historien ner ifrån simhallstaket. Och på de resterande 40 minuter som återstod av simträningen hann Åsa skriva ner hela historien med både sidospår och familjeband.

Därefter får publiken köpa signerade exemplar av alla deckarna och den ålderstigna publiken kastar sig över Jan Mårtenson. Jag passar på att prata med Anna Jansson som berättar att hon deltog i ett antal vampyrlajv för att göra research för den senaste romanen. Sen diskuterade jag deckargenrens något undanskymda tillvaro med Åsa Larsson och Arne Dahl/Jan Arland. Jag brukar alltid hävda att deckare är mer än vanliga romaner. Det är något som tillförs till historien. Oftast ond bråd död och sen en uppföljning och lösning på gåtan. Åsa Larsson håller med mig om att genren är undanskuffad. Utomlands är vi kända för alla våra deckare fast samtidigt har vi endast ett enda deckarpris. Vi pratar också skrivarkurser och Åsa Larsson och jag har båda gått på Skrivarakademin. Då jag skrev lyrik, gick hon på deckarakademin hos Sören Bondeson. Arne Dahl/Jan Arland berättar att han hållit i skrivarkurser men numera inte har tid.

Vi på Dagensbok kommer att recenserar de flesta av dessa deckare. Så klart.

Similar Posts:

• Deckarförfattaren Åsa Larsson pratar hundar, vardagssex och återbruk på Kulturhusets scen
• Gediget, genialt och omfattande om hur du skriver en kriminalroman
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Att rädda världen
• Fröjdefullt uppfriskande om ond bråd död

Sverige styrs från en ö. Riksdagen är isolerad, rent fysiskt. I fästningen bakom vallgrav och huggen granit barrikaderar sig de folkvalda.

Den beskrivningen kommer inte ur Därför vann dom utan ur (eller åtminstone ur förlagsinformationen om) Torbjörn Nilssons De omänskliga. Berättelser om politik. Andemeningen är nu densamma, när samme Nilsson är redaktör för en samling reportage om valrörelsen 2006-2010, ursprungligen publicerade i tidskriften Fokus.

Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval är berättelsen om när det som ingen riktigt trodde kunde hända hände, om när högern gick till val i regeringsställning och satt kvar. Och det handlar framför allt om toppolitikerna och deras rådgivare. Det handlar om strategier och marknadsföring, om allianser, maktspel och opinionsmätningar. Om att sälja in sin politik. Vad politiken sedan går ut på verkar ofta sekundärt.

På det sättet är det en minst sagt desillusionerande samling artiklar, som Fokus politiske redaktör valt ut ur tidskriften. Nog finns det andra sidor av en valrörelse som man hade kunnat granska och fått andra typer av bilder. Svaret på frågan, titelns ”Därför” som redan i förordet omvandlas till ett betydligt öppnare ”varför”, måste ju i slutänden finnas hos väljarna? De finns representerade bara som de opinionsmätningar som toppar varje boksida och som kronologiskt följer artiklarnas första publiceringsdatum.

Mest intressant blir det också när Nilsson och de andra Fokus-skribenterna försöker fånga just vad som hänt bland väljarkåren. Som i ”Epokskiftet”, där svenska samhällsforskare och utländska journalister två dagar före valet 2010 kan konstatera att svenska folket tänker i nya banor. Välfärd tror vi fortfarande på. Kopplingen till höga skatter som finansierar den tycks emellertid i upplösning. Bidrag uppfattas som någonting grannen fuskar till sig, inte som något man själv behöver under vissa perioder. Arbetslösa och sjukskrivna borde ta sig i kragen.

Med den ovanligt breda definition av valrörelse som Därför vann dom gör – som något som inleds så fort valet innan är avgjort – var resultatet ändå långt ifrån självklart. Länge ledde oppositionen i mätningarna. Ändå är Fokus-skribenterna knappast förvånade. De bevakar en rödgrön röra av havererade oppositionssamarbeten. De lyssnar till intern kritik från anonyma socialdemokrater (”Därför hatar de Sahlin” är betecknande nog titeln på en av artiklarna) och konstaterar att Mona Sahlin aldrig haft det mandat från partiet att peka med hela handen som Göran Persson hade innan henne. De följer en Maria Wetterstrand som förhåller sig till socialdemokratin som Tove Janssons muminpappa inför det stora, obegripliga havet, och de lyssnar framför allt in ”nya moderaternas” spinndoktorer med sina ordlistor och strategier för att ta kontrollen över den politiska dagordningen.

Det är en konst att berätta en historia spännande trots att läsaren sitter inne med facit – och inte minst att göra det utifrån ett nu-perspektiv vars bäst-före-datum redan passerat. Ändå lyckas Därför vann dom ofta med just detta.

Rent stilistiskt kan det ibland bli lite tårta på tårta när texter som skrivits för att stå på egna ben buntas ihop. Inte minst inledningar med snabbt etablerad miljö blir ibland nästan komiskt lika, trots att de var för sig är skickligt gjorda. Väl drastiskt övertydliga ordval eller vändningar kan gå mig på nerverna, som när en text om Sahlin interfolieras av strofer ur Nils Ferlins ”Du har tappat ditt ord” eller när Maud Olofssons stackars strategier mot flygrädsla får symbolisera hela hennes politiska ledarstil. Dessutom är alla dessa elaka anonyma uttalanden oroväckande ur ett större perspektiv – hur sluten, lismande och skitsnackande är egentligen den svenska politiska kulturen?

Nej, man blir väl inte precis glad av Därför vann dom. Inte särskilt sugen på att engagera sig politiskt heller. Däremot är det ett lättläst och ofta spännande stycke nutidshistoria – kanske inte minst för oss som fortfarande undrar vad som egentligen hände.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Ett sekel av demokrati
• Skandalen som blev större än den var
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Farväl till folkhemmet

Allra flest röster fick Beppe Wolgers låttext Sakta vi gå genom stan. Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite typiskt att det är en sång som vinner ett berättarpis. Visst, en sång är ju också en typ av berättande, men jag hade så gärna sett en bok som vinnare. För att det känns som att det finns miljoner tillställningar, priser och sätt att uppmärksamma musik, men så få för att uppmärksamma litteratur.

Bästa roman blev självklart Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad. Själv läste jag och förtrollades av de böckerna när jag var i fjortonårsåldern och gick på högstadiet på Sofia skola på Södermalm. De säger inte så mycket om mitt Stockholm idag, men om ett Stockholm som var. Vill man läsa om ett mer nutida Stockholm är vinnarna av deckar- och seriekategorierna: Stieg Larssons Milleniumtriologi och Martin Kellermans Rocky, ett bättre val.

Barn och ungdomskategorin vanns av Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Och Nils Ferlin tog hem priset inom kategori dikter för sin Från Klara kyrkogård.

Bland mina egna Stockholmsfavoriter finns Denise Rudbergs chic lits om framgångsrika kvinnor som rör sig i Stockholms nattliv, främst tycker jag om hennes tidigare böcker Vänninan, Storlek 37 och O.s.a. Yesim Bilgic skriver också stilsäkra romaner (Pause/Play och Defekt) om manliga psykopater i nutidsstockholm, de är hemska och totalt utan empati men innhåller samtidigt humor och distans.

Similar Posts:

• Stockholm ska läsa von Born
• Stockholm, singlar, böcker
• Poesi für alle
• Världens längsta bokbord fyller 20
• God träsmak

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul…) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux O-zonen, och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). Orkanpartyt kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från Gentlemen – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå… Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

Similar Posts:

• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gud är död – här är hans barn

Första gången jag kom över samlingen, i samband med utgivningen, slog jag upp en sida på måfå:

Sov nu pappa ångern stillad
Allt är sonat vyssjan sov nu
Att du inte plågas mer

Denna lilla dikt på tre rader överraskade mig, både emotionellt och intellektuellt. Detta är, tänkte jag, litterär kvalitet: Precis rätt ord, valda för att säga någonting så exakt som möjligt, på ett självklart, men nytt, sätt. När jag sedan fortsatte läsa bekräftades det första intrycket, gång på gång. Sedan ett år är detta den bok jag återkommit till flest gånger och varje läsning har varit givande.

Du är den ende mitt hjärta har velat är, för att vara skriven av en ung, samtida poet, en förvånansvärt konsekvent diktsamling. Dikterna är alla mycket korta, aldrig längre än sex rader, de handlar alla om diktjagets saknad av en död fader. Den spänning som uppstår i och med att diktjaget och den tilltalade är förevigt åtskilda Diktjaget pendlar i sin saknad mellan sorg, ilska och uppgivenhet. Jag har svårt att tänka mig att någon som upplevt sorgen efter en närstående inte känner igen sig i dikterna:

Jag har vridit mig sönder och samman
Av saknad och väntan på dig. Jag ska
aldrig mer sakna aldrig mer kränga
jag ska aldrig mer sönder och samman

Stilen är lätt naivistisk, med en aningen sönderbruten meningsbyggnad som skapar ”luckor” i texten som läsaren själv får fylla i, med hjälp av diktjagets antydningar. Många av dikterna gränsar till det patetiska utan att, mer än vid några få tillfällen, falla över på fel sida. Detta är en balansgång som Ribich behärskar imponerande skickligt.

Som all bra dikt är Du är den ende mitt hjärta har velat inte det minsta svårbegriplig. Bättre än de flesta lyckas Ribich uppnå Nils Ferlins ideal som, med ett aktuellt ordval, var att blanda direktheten i en låt av Joakim Hellström med djupet i en pjäs av Lars Norén.

Similar Posts:

• Bländande, vibrerande och tvåhövdat
• Kriget som urscen
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Lättillgängligt oåtkomligt
• Vems verkliga historia?

Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande i snålblåsten från St. Eriksplan.

Jag har varit i Jurells verkstad på Rörstrandsgatan ett par gånger. En kompis till mig bor i samma hus. Historisk mark. Ett stenkast från Rörstrands gamla porslinsfabrik, som bara finns kvar som en stor hög skärvor och slagg nere under bron. Palme har bott i huset. Lenin, Sture Dahlström och Nils Ferlin tvärs över gatan. Går man förbi här kan man höra klubbslagens knackningar från källaren. Tonk, tonk, tonk… Jurell brottas med stockar och plank av trä som är nästan lika hårt som verktygen. Pendeltåget rasslar förbi utanför fönstret.

Han berättar och gestikulerar. Presenterar sina verk som om de vore gamla vänner han vill att man ska lära känna.

Det finns sidor av att jobba i trä som överväger nackdelarna. Det håller, de flesta av de här verken kommer att finnas här länge efter att det du och jag är borta. Reliker för framtiden. Trä åldras med stil. Det blir bara vackrare med åren. Träet har en fysisk tyngd som är svår att efterlikna med färg och pannå. Ytorna fulla av liv, konkava och konvexa, en del blankpolerade med träets ådring blottad, andra rått huggna och målade i klara färger. verktygsspår, penslarna av stål som plöjt fåror och linjer, stickor och kvistar skymtar under färgen. Sprickor som leder in i konstverkens inre. Något för ljuset att leka med.

Trä är levande, det har personlighet och karaktär. Det andas och rör på sig. Vrider sig fram och tillbaka med årstider och luftfuktighet. Spricker och svettas kåda.

Jurell hugger och hugger som en besatt. Han slår in sitt eget liv i träet, materialiserar sina inre bilder och drömmar i den här världen. Träflisorna regnar runt hela verkstaden och lägger sig som ett lager nyfallen snö över golvet och de gamla alstren som står tysta och ser på begravs under spill och måste skyfflas fram igen.

Nästan bara porträtt, mänskliga ansikten och kroppar. Mest kvinnor förstås. Klara färger, stora uttrycksfulla ögon och munnar som för mina tankar till Picasso eller Francesco Clemente, men samtidigt är någonting helt eget.

Det brinner är en liten bok i eldig orange, med färgbilder av skulpturer och reliefer. Några målningar. Texter av Jan Myrdal och Lars Andrée, som känner konstnären och har författat var sitt porträtt av honom och hans verk.

Den är mycket fin som utställningsguide. Man får ett hum om hur verken ser ut, men tyvärr blir det som det ofta blir med målningar och skulpturer på bild, det blir inte på riktigt. Djupet blir inte så djupt och färgerna blir inte lika klara. Ljuset är fixerat och rörelserna i ljus och skuggspelet när man rör sig försvinner.

Jag gillar verkligen Jurells reliefer, jag tycker att alla ska gå och titta på dem på riktigt och sedan köpa boken som man köper ett vykort där man varit på semester, för att minnas.

Similar Posts:

• Best of Banksy
• Att skapa ett verk ur perfektionens aska
• Kom igen, det svänger ju!
• Tatueringar förr och nu
• Dylan tecknar det han ser och inget mer

Majgull Axelssons tredje fiktionsroman Slumpvandring är en brett upplagd berättelse som spänner över hundra år och fem generationer i en släkt. Som geografisk knutpunkt fungerar en liten bruksort i Roslagen, dit Augusta kommer i början av 1900-talet, ensam med sin nyfödda dotter, för att tjäna som piga. Vi får följa henne i hennes kamp för självständighet, som går via frikyrkor och socialdemokratisk klasskamp. Hon finner sitt livs kärlek i en halvalkoholiserad man, som av byborna betraktas som byfåne. Han arbetar i gruvan, Augusta uppfostrar deras barn och engagerar sig politiskt. De skaffar ett alldeles eget hem, en frihet.

På femtiotalet blir Augustas sextonåriga barnbarn Alice gravid av misstag. För att undvika att familjen blir utskämd, skickas Alice till sin farmor för att föda och adoptera bort barnet. Alice far har gjort en klassresa och skäms för sin enkla bakgrund. Augustas klasskamp, som möjliggjort hans framgångar, har förbytts i klasskramp. Alice, som var en prydlig medelklassflicka, blir i sina föräldrars ögon en sköka. Bittert får hon erfara att en ung kvinna inte begår ett misstag ostraffad. Tiden hos Augusta blir trots allt en tröst för Alice. Hon hjälper sin farmor med hushållet och på kvällarna får Alice kamma Augustas underbara hår (som Alice haft turen att ärva), medans Augusta berättar sagan om sig själv och ett ungt sekel.

1996 är Augustas barnbarns barnbarn Angelica sexton år. Angelicas mamma bor med en före detta narkoman, som bestämt sig för att skaffa sig ett liv. Hans dröm är en ”normal” familj, där han bestämmer. Angelica hatar honom. På kvällarna delar hon ut reklam för att kunna köpa en liten lägenhet när hon fyller arton. I sin desperata längtan efter närhet ligger hon med alldeleds för många killar. Det enda som får henne lugn är att kamma sitt underbara hår, som är det enda på sin kropp hon är nöjd med. Hon har delvis växt upp med sin mormor Siri, vars mor var Augustas första barn, i Augustas hus, som senare blir Angelicas gömställe i flykten från sin familj och livets jävligheter.

Slumpvandring är en imponerande historia om det tjugonde århundradet. Trots alla ansträngningar av personer som Augusta är samhället lika orättvist. Orättvisan är bara mer komplex och svåråtkomlig. I samma familj finns nyrika och nyfattiga, klasskamp har förvandlats till klasskramp. Men det är inte bara ämnet som engagerar i Slumpvandring; Majgull Axelssons prosa, hennes stil, är tilltalande, för att inte säga personlig. Berättarrösten utmärks av ett pendlande mellan saga och existensialistisk desillusion.

Majgull Axelsson tilldelades, vid bokmässan i Örebro, priset för årets författare. Varför? Därför att hon förtjänade det.

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Ett samtal om sexualitet med Majgull Axelsson
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Tyst i klassen?
• När Moa träffade Harry