Det finns olika sätt för en romanförfattare att låta sina karaktärer möta omvärlden på. Ett kan vara att placera protagonisterna i en laddad, realistisk miljö och få dem att attackera eller åtminstone gestalta samtiden. Ett annat sätt kan vara att sätta dem i en surrealistisk, mer orimlig natur eller situation, bara låta den verkliga världen anas i konturerna som en pockande påminnelse för läsaren att ta till när ett mönster ska skönjas. Redan på de första sidorna i Hindenburg står det klart att Susanna Lundin sysslar med det senare.
Prickly Pear är ett hittebarn vars mamma dog när hon var liten. När mamman dog fick Prickly Pear ärva hennes skinn, varpå blixten slog ner och hon blev till på riktigt. Sen är det Bertil som är född under en trapp till ett torp kallat Hindenburg, efter luftskeppet med samma namn. Bertil har en löst öga hängande i en tråd, en loggbok, en barometer och en lögndetektor. Det handlar om att kunna känna dofter. Om lava som rinner i trädgården, om luktpioner och övergivna järnvägsspår. Om att gå på lina, trilla ner och dö och återuppstå igen. Om att tala sanning.
Jag slutar ganska snabbt att läsa Hindenburg som en roman. Surrealismen, det drömska och märkliga blir för mycket. Jag blir tvungen att stänga av. Hindenburg förvillar. I tonen och känslan finns en ambition om intrig och historia som ska nystas upp. Jag tycker mig se spår av barnlitteratur. Jag hör en Astrid Lindgren-röst som tar sats och vill berätta om en fantastisk men samtidigt sorglig plats som inte finns i verkligheten men som alla ändå kan komma till. Men Susanna Lundins debutroman bär på allt för mycket undertext och bildspråk för att kunna tangera barnboken. Den kränger för mycket, leder mig in på allt för många spår. Därför läser jag snarare Hindenburg på samma sätt som jag skulle läsa en diktsamling. Det blir ett tolkande och fritt associerande utifrån bokens skeva textrader. Inte utifrån det som skulle kunna ses som handling, utan från språkliga fragment utspridda över sidorna:
För att vara en riktig människa, säger Bertil när regnet upphör och solen kommer fram en förmiddag, måste du göra det du är allra mest rädd för.
[…]
Ja, jag är av en annan sort än de andra människorna. Det handlar om mina gener, en genförändring, en skillnad…Jag föddes utan ett skinn, länge var jag omöjlig för andra att se.
[…]
Jag föddes ärlig, säger Bertil. Han har hennes huvud i sitt knä. Jag föddes med en förmåga att avgöra vem jag kan lita på och vem jag ska ge uppmärksamhet. Jag har alltid bara kunnat älska äkta, ärliga människor. Jag har aldrig misstagit mig en enda gång.
[…]
Homo Sapiens sapiens
Vanlig människa. Upprättgående däggdjur, vanligt förekommande på alla kontinenterna utom Arktis och Antarktis. Utvecklades under jordens undergång.
Experimenten och orimligheterna svävar fritt. Prickly Pear och Bertil gör olika äventyr i skogen och underjorden. Detta varvas med scener från då Prickly Pear levde i Los Angeles och från Bertils tidigare liv. Då och då får vi läsa en vackert utmejslad fantasiflora, där det redogörs för olika blommors (och människors) tillkomst. Samtidigt håller jorden på att gå under. Samtidigt får Prickly Pear lära sig allt om hur man bygger och blir en människa, med Bertils undervisande stämma färsk i minnet.
Och fortfarande är det just det här som tillvaron kretsar kring så mycket för så många – att synas, räcka till, orka, vara och bli. Om rädslorna för desamma. Att inte kunna vara och bli, eller förbli ofullständiga. Susanna Lundin visar att vi inte kommer undan det, inte ens om vi befinner oss långt bort från den vardagliga världen. Inte ens i Hindenburg.
Publicerad: 2012-08-23 00:00 / Uppdaterad: 2012-08-23 11:38
3 kommentarer
Hur LÄSAREN liksom vrider sin bok, och hur det även gör LÄSAREN till en del av verket. Hur en annan LÄSNING skulle göra något helt annat av denna recension. Åh.
#
Ja, den öppnar ju definitivt upp för allt möjligt:)
#
[...] “Det finns olika sätt för en romanförfattare att låta sina karaktärer möta omvärlden på. Ett kan vara att placera protagonisterna i en laddad, realistisk miljö och få dem att attackera eller åtminstone gestalta samtiden. Ett annat sätt kan vara att sätta dem i en surrealistiskmer orimlig natur eller situation…” Läs mer [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).