Redan titeln Och himlarna ska falla himlarna ska falla himlarna ska falla när du rör vid mig vittnar om att denna roman är en kärlekshistoria utöver det vanliga. Emma Karinsdotters debutroman är en prosalyrisk förälskelseskildring som skiljer sig från många andra berättelser med samma tematik. Den här berättelsen är intensiv, destruktiv, kompromisslös och knivskarp.

Vi möter huvudkaraktären Jonna genom ett traditionellt prosaiskt berättande, i ett stillsamt och stabilt nu vid frukostbordet mitt emot nuvarande flickvännen Elin. Men det tar ungefär tio rader av vardagsskildring för författaren att kasta Jonna tillbaka till ett då som river upp vad som känns som en hel väv av ordnat liv, och kasta läsaren in bakom det skyddande köksbordssammanhanget till ett kaotiskt och vädjande inre. Jonna ser en notis i morgontidningens kultursidor: Niki, Jonnas största och galnaste kärlek som övergav henne, har börjat turnera med sitt band igen. Nu kommer minnena av hennes tid med Niki och deras kärlekshistoria tillbaka till Jonna och hotar att förstöra allt hon har lyckats laga sedan den tiden.

Redan inledningsvis förmedlar alltså texten två parallella skeenden, som sammanvävs av huvudkaraktärens ständiga kast mellan nutid och påträngande minnen. Jonna är som skyddslös och kan inte värja sig, och läsaren följer hennes ambivalenta kast mellan då och nu, Elin och Niki, fokus och instabilitet. Det finns, trots det fantastiskt trovärdiga känslobaserade medvetandeströmsberättandet, en given kronologi i kärlekshistorien som berättas fram genom Jonnas ofrivilliga reminiscens. Den tar vid när Jonna för första gången ser och träffar Niki, under en konsert med Nikis band som Jonna är turnéledare för. Redan då, vid sidan av publikhavet, sköljer känslorna över Jonna med en våldsamhet som skakar huvudkaraktären så väl som läsaren:

Bakom sitter du och det är du som styr världen. Hör ditt hjärtas slag dina trummors andetag du kallar på mig. (…) Till och med utanför klubben hör jag dina trummors andetag högt hårt häftigt och jag vet att vi måste ses igen innan mitt bröst slits sönder av magnetiska fält.

Så fortsätter medvetandeströmmen sedan att cirkulera kring känslorna för Niki som tar över Jonna allt mer. Parallellt med den historien blir Jonna också mer och mer desorienterad i sin nuvarande tillvaro med Elin, och forceras också där in i en rörelse neråt, inåt.

Angående det prosalyriska draget, som förutom det genomträngande sätt förälskelsen skildras på är vad som gör den här romanen speciell, fungerar detta drag som ett genomarbetat nät av konnotation och upprepning som blir tematiskt i sig själv. Karinsdotter använder både konventionella fenomen som naturen, som kanske är det allra vanligaste verktyget vid metaforiskt berättande, och ovanligare mer specifika ting som sockrigt godis, discoglitter och den fotografiska proceduren som förmedlare i texten:

Vet inte vad jag ska ta mig till hur jag ska bete mig sneglar nervöst på Julietta hon ser ut som vanligt men ingenting är vanligt aldrig mer vanligt jag tror jag lyckas le men ditt skratt flyter in under huden som bubblor i vatten sötsaker i blodet hela kroppen kittlas choklad lakrits allt som är gott.

Genom detta för det mesta välfungerande och träffande poesiinspirerade berättande blir förälskelsen och det inre kaotiska skeendet porträtterat på ett rikt och innerligt sätt. Det medför att Karinsdotters roman inte blir en intrigfokuserad berättelse om kärlek , utan snarare ett utforskande av vad som kan hända med en människa som drabbas av total förälskelse och inte klarar av att värja sig. Intrigen fungerar som en oundviklig framåtdrivande kraft men fokus i texten ligger ändå på det emotionella skeendet. Just detta, att känslorna lämnas så mycket utrymme, är kanske romanens främsta styrka. Både huvudkaraktärens och själva textens ärlighet och sårbarhet är framträdande mitt i alla vitt associerande medvetandeströmmar.

Det finns mycket mer att resonera kring i den här berättelsen, men som sista poäng vill jag ändå lyfta den genomarbetade stilistiken, som blir tydlig på flera olika sätt i romanen. Ett särskilt framgångsrikt grepp är till exempel att författaren gör det tydligt att mycket av dialogen egentligen sker på engelska, men genom Jonnas kanalisering blir allt översatt till stundvis icke-idiomatisk svenska. Detta är både ett vackert poetiskt grepp och lyckat ur ett formellt perspektiv, eftersom det inte bryter den lyriska strömmen genom att infoga engelska i texten.

Karinsdotters roman är fantastisk ur flera hänseenden. Läs den om du vill läsa om kärlek, om du tycker om prosalyrik, om du är intresserad av psykologisk tematik, eller om du bara vill komma i kontakt med berättelse och språk som på riktigt berör.