Min förhoppning när jag bar hem hans bok från biblioteket var att få lite pepp inför ålderdomen. Fast Ekerwalds definition av gammal visade sig inte vara samma som min egen på 65+, utan snarare 80+. Inte så förvånande kanske om man betänker att hans egna barn vid det här laget hunnit bli pensionärer.

Att Ekerwald i texten omnämner sig själv med ordet ”Gammal” är möjligen en litterär referens som jag inte förmår placera, men som jag tycker stör läsningen, ger ett konstlat intryck och blir en smula tjatigt i längden. Jag hade hellre sett att han använt sig av första person. Men det är sannnerligen inte någon gammal grinig gubbe som tar till orda och det är heller inte hans stil att snöa in på krämpor och sjukdomar. Författaren nämner som hastigast att han har cancer (kräfta), men att i hans höga ålder kommer lyckligtvis inte någon behandling på fråga.

Carl-Göran Ekerwalds bok är lättläst, stillsam, anspråkslös och sympatisk, samt består av korta fristående kapitel. En blandning av högt och lågt samsas på sidorna och citaten haglar. I min biblioteksbok har en tidigare låntagare på var och varannan sida strukit för långa stycken i marginalen. I ena stunden åberopar han persiska poeter eller Goethe, för att i nästa beskriva vad han ätit till frukost, erinra sig hur det kändes att vara barn eller återberätta en anekdot från något sjukhusbesök.

Enligt Ekerwalds beräkning tillbringar han 80% av sin vakna tid med näsan i en bok. Jag bestämmer mig på stående fot att bli som han och läsa dagarna i ända, ifall jag får förmånen att bli riktigt gammal med sinnena i behåll. Skälet till att Ekerwald blev storläsare är att han mobbades i skolan. Sedan dess har Bibeln varit en ständig följeslagare, även om han skyggar för att kalla sig kristen. Hans favoritförfattare Vilhelm Ekelund och Eric Hermelin läser han dagligen. Nuförtiden blir det också dagböcker av åldrande författare (Tolstoj, Norén med flera) i syfte att jämföra sin tillvaro med deras. Däremellan slinker Philip Larkins brev och dikter, Samuel Butlers dagböcker samt van Goghs brev till sin bror Theo också ner.

Man ska dock inte förledas tro att Ekerwald isolerar sig. Jag undrar hur många andra hundraåringar som ägnar sig åt att hålla föredrag. Det skulle väl vara Dagny Carlsson i så fall. Fast hon gick förstås bort 2022. Ekerwald är fortfarande nyfiken och följer nyheterna via BBC och arabiska Aljazeera. Samtidens fixering vid ytlig underhållning anser han fördummande. I egenskap av djurvän är han stenhård i sin dom vad beträffar den moderna djurhållningen. Även den tekniska utvecklingen får sina slängar med sleven.

Inte utan ett stänk av vemod konstaterar författaren att vi lever i en tid då ingen lyssnar på gamla människor och deras tillägnade visdom. När någon ur den yngre generationen knackar på hans dörr är det för att erbjuda honom undervisning i att hantera en mobiltelefon eller en dator. Ekerwalds övertygelse är att världen skulle må bra av att ha gamla som håller i rodret. Han har onekligen en poäng och får mig osökt att tänka på ordspråket ”gammal är äldst”. Fast åsikten är inte helt okomplicerad om man betänker den galna valkampen som försiggår i USA för närvarande.

Författaren rankar vänlighet högt och anser vanligt hyfs angeläget i umgänget människor emellan. Även om jag kan tycka att exemplen han räknar upp känns lite omoderna. Att man inte ska inte spotta på golvet, utan begagna sig av spottkopp, inte snyta sig i handen, inte gäspa med öppet gap utan skyla sig med handen, etc. När sedan Ekerwald klagar på att han inte kan ta till sig allvarliga budskap av hårt sminkade kvinnor på tv samt noterar att det är angenämt att se naket hull hos de kvinnliga musikerna i en symfoniorkester tycker jag nog att det blir snudd på gubbvarning.

Vad är då ”fördelen med att bli gammal”? Det är, enligt Ekerwald, att uppnå sinnesro. Att äntligen känna sig tillfreds med livet, inte längre störas av framtidsplaner, önskningar eller avundsjuka. Ekerwald trivs som fisken i vattnet med ensamheten, som han ser som ett idealiskt tillstånd, trots att han är begåvad med en ansenlig familj. Han lever ett inrutat liv: ”Dag på dag, vecka på vecka samma underbara enformighet och frid”.

Döden ser Ekerwald fram emot med tillförsikt och odelad glädje. Men tills dess fortsätter han att dansa solo, läsa Bibeln och persisk poesi (i original) samt unna sig en halvliter rött boxvin till middagen.

Medan vi andra får glädja oss åt en fin och tänkvärd liten bok med ett gyllene omslag.

Similar Posts:

• På jakt efter bildning
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• En bekantskap för alla tider och humör
• Den evige provokatören
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

Read Hour är en sorts analogi till Earth Hour (när vi släcker lamporna en timme för att uppmärksamma klimatet) och startade i Finland 2019. I Sverige drivs initiativet av Läsrörelsen. (Mer info finns på Read Hour Sverige.) Syftet är att uppmärksamma läsningen, inte minst högläsning, och allt den kan erbjuda såväl små som stora.

Så vad läser du på torsdag kl 19? Läser du själv eller för någon annan?

Hjälp till att uppmärksamma läsningen med oss genom att dela din läsning i sociala medier och tagga #ReadHourSverige, #ReadHour och #dagensbokcom.

Similar Posts:

• Läsningen och platsen
• Du säger att du läst?
• Säg mig vad du läser och jag ska säga vem du är
• Att läsa i offentliga rum
• Omläsningen ett sätt att minnas

Berättelsen är baserad på Edita Kraus verkliga upplevelser under Andra världskriget.

Edita, som kallas Dita, är en nioårig flicka när stridsvagnarna rullar in i Prag 1939. Efter den dagen förändras hela hennes familjs liv. Sakta men säkert kapar nazisterna delar av deras liv som de tidigare tagit för givet – arbeta, gå på café, handla samtidigt som de icke-judiska medborgarna, gå i skola och utöva sin religion.

Familjen flyttas runt i Prag till olika boenden och förs 1942 först till Terezínghetto (Theresienstadt) och sedan vidare till dödsfabriken Auschwitz-Birkenau, där massavrättningarna sker dagligen i gaskamrarna.

Ödets lott falla onekligen olika. Dita är fjorton år och borde vara på en helt annan plats i livet men har turen (även om det känns svårt att använda ett positivt ord i någon text om ett koncentrationsläger) att hamna i den del av Auschwitz-Birkenau som ska visas upp vid externa kontroller – Block 31, det så kallade barnblocket. 

I barnblocket sker undervisning i den enklaste form. Det är ett träskjul med få läromedel, ingen svart tavla, inga pennor och inget papper. Men undervisningen har eldsjälar som mannen Fredy Hirsch. Han gör allt han kan för att förmedla någon typ av normal vardag till barnen genom lektionerna. 

Det finns även ett minimalt bibliotek bestående av åtta böcker. Bland dessa finns bland annat en bok om geometri och en kartbok. Gruppen har även tillgång till en bok om världens historia, en rysk grammatikbok och sist men inte minst boken om Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget.

Eftersom böcker inte får finnas i koncentrationslägret är det förknippat med avrättning om någon av vakterna skulle hitta dem. Ingen skonas, oavsett ålder, och det är därför med både stolthet och rädsla Dita tar över ansvaret för hanteringen av böckerna. Hon blir bibliotekarien i Block 31.

Biblioteket har även något som de kallar levande böcker. Det är ett antal av lärarna som kan flera böcker utantill och som berättar för skolbarnen med inlevelse och känsla – nästan som teater. 

Det är svårt att använda ord som tur, lycka och glädje i något sammanhang här, men det finns ljusglimtar i bokens totala elände. Den dagliga kamp Dita och hennes vänner och familj genomlever för att skapa en normalitet i det kaos de lever i är oerhörd. Ständig hunger, smuts, sjukdomar och skräcken för att bli den som nästa gång först blir bortsorterad och sedan bortförd för att aldrig mer återvända. Ett enda felsteg, en sjukdag eller ett stapplande steg vid kontrollerna räcker för att skickas till den grupp som går vidare till gaskamrarna. 

Auschwitz-Birkenau är även en del av den fruktade Doktor Mengeles skräckvälde. Han spatserar lugnt omkring i lägret för att hitta personer att göra experiment på. Att bli utpekad av honom kan leda till att man aldrig kommer tillbaka. Att han får syn på Dita lägger en extra dimension av stress och obehag till berättelsen.

Döden och rädslan svävar ständigt över lägret. Folk i barackerna dör i mängder av sjukdomar som tyfus och svält och varje morgon får några boende i samma barack uppdraget att städa ut de som dött under natten.

Det är sorgligt, det är rått och det är besvärande smärtsamt att läsa många av delarna i boken. Samtidigt finns det ofta ljusglimtar. Dita, hennes familj och vänner blir experter på att se hoppet i vardagen. 

Boken berör bitvis mycket, och gör mig sorgsen. Att detta kunde hända är fortfarande oerhört och den bruna sörjan vi ser flyta i vissa delar av politiken idag gör mig illa till mods.

Vi får inte glömma förintelsen, för kampen är aldrig över.

Det är dags att lämna över berättelserna till den yngre generationen. Den här boken skulle vara bra läsning för gymnasieelever och jag kommer att lämna över boken till min kloka brorsdotter för läsning.

Similar Posts:

• Minnena av det fruktansvärda
• Auschwitz och Södertälje
• Får man skämta om Förintelsen?
• Ögonvittne vid slutstationen
• Att läsa om ondskan

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Det är en liten, nätt bok med ett grått omslag med en suddig fågel. Jag gissar att det är en kråka? Den suddiga bilden är passande, eftersom Knausgård ägnar en stor del av essän till att jobba sig fram till svaret på frågan varför han egentligen skriver. Det är till en början inte alldeles enkelt att säga.

Knausgård berättar ganska ingående om sin egen strävan att bli författare. Hur han länge och väl arbetade hårt för att skriva, utan att bli publicerad. Hur han kom in på skrivutbildningar och ibland trodde att nu, nu skulle det gå vägen. Hur frustrerande det var när hans vänner blev utgivna, men inte han själv. Hur tvivlet alltid fanns där. Hur insikten växte att han saknade den rätta talangen, den rätta förmågan. Hur det till slut handlade mer om att rädda ansiktet än om något annat.

Men ännu mer än om skrivandet berättar han om läsandet, det blir en läsbiografi. För Knausgård började läsandet som en tillflykt, ett sätt att dra sig undan den här verkligheten genom att ta sig in i en annan. Först var det serietidningarna som han glupskt satte i sig, tills hans mamma upptäckte vad det var för något hennes nioåriga son läste och satte stopp för det. I stället tog hon honom med till biblioteket varje vecka.

Det var också genom mamman som han upptäckte sin första riktigt stora läsupplevelse, när hon gav honom Ursula K. Le Guins Trollkarlen från Övärlden. Därefter är det många titlar och författarnamn som rinner förbi, vissa mer ingående och andra är bara just namn som rabblas upp. Det är 1900-talets stora modernistiska författarnamn som präglat Knausgård mest.

Tydligast blir kanske ändå att mer än vikten av enskilda författare så är det framför allt ett både brett och djupt läsande som betytt mycket för Knausgårds eget författarskap. Han för också ett intressant resonemang om betydelsen av tänkandet respektive kännandet i relation till läsandet. Att litteraturen, den litteratur som betyder mest för oss, inte bara hjälper oss att tänka, utan låter oss känna.

Bitvis är det många författarnamn, som inte alltid förklaras. En del resonemang och meningar är kanske mer kryptiska än tydliggörande. Jag är övertygad om att de är tydliga för Knausgård, kanske behövde han formulera dem precis just så för att fånga det han ville fånga. Samtidigt är texten inte den mest tillgängliga, åtminstone inte för den som inte redan är väl bevandrad i de senaste hundra årens litteraturhistoria. Å andra sidan är essän inte alltför lång och känns någon del alltför svår att ta sig igenom så är det bara att läsa på då det hela tiden kommer nya ingångar till texten. Dessutom, om du hellre vill lyssna på talet direkt i stället för att gå via boken så finns föreläsningen tillgänglig här.

Similar Posts:

• He not busy dying is busy being born
• Den store Knausgård
• Brev till en ofödd dotter
• I det vardagliga stjärnfallet
• Cirkeln sluts?

Äntligen! Jag vill lära mig allt här i världen!

eller

Hjälp! Jag vill inte.

Några i den ryggsäcksbärande barnklungan har redan knäckt läskoden. Andra har många år av tragglande innan läsningen går smidigt. Finns det fortfarande ABC-böcker, undrar jag nyfiket? Jag föreställer mig att sådana tillhör en tid när människorna i Norden försörjde sig genom jordbruksarbete. Någon gång har jag sett dem i bokantikvariat, en sorts färggranna böcker där sidorna illustrerats med tuppar, kor, får, katter och traditionella familjeuppsättningar med far, mor, syster och bror.

En dag år 2019, står jag och håller i en bilderbok som innehåller en riktig bokstavsresa, och som faktiskt liknar den gamla tidens läroböcker i läsning. Den har ett rosa omslag och på framsidan står en fundersam anka och staplar bokstäverna A, B och C på en låg trävagn som går att dra med snöre.

Ankan är huvudpersonen och träffar ett nytt barn på varje bokuppslag. Barnets namn ger inspiration till en egen kärnfull vers, som konstrueras av ord med en och samma begynnelsebokstav. Enkelheten i språket är slående. Så här korthugget är också språket i den isländska berättartraditionen, kommenterar hjärndelen i mig som samlar på litterära referenser.

Men snabbt känner jag att eventuella jämförelser med annan litterär tradition är onödig. Jag fnissar i stället. Det är bildernas förtjänst.

Dessutom tilltalas jag av den röda tråden. Varje bokuppslag innehåller en liten detalj som hittas på nästa sida. Läsningen får inslag av detektivlekande och … VA? Är jag helt blind nu, för jag hittar inte någon av sakerna från det förra bokuppslaget? Men den röda tråden kommer tillbaka. Jag pustar ut och känner mig trygg igen.

De barn som Aster anka möter är var och en unika i sitt slag. De har namn som Billie, Cecil och Nino. Av klädstilen eller frisyren går inte att utläsa om barnet känner sig som pojke, flicka eller mittemellan. Frihetskänslan är ljuvligt formad i bilderna.

Absolut innehåller livet även farligheter. En groda vill flyga och har satt på sig ett par pappersvingar. Grodan sitter högt uppe i trädet. Hur ett sådant experiment slutar ska inte en recensent avslöja.

Mitt bildsinne – inte vet jag om det finns ett sådant sinne – men i alla fall. Teckningarna flörtar med mig vilt och jag är FÖRFÖRD.

De lekfulla bilderna, som ibland har något drömskt över sig, gör att jag nästan glömmer bort att här finns också en textförfattare. Utan texten skulle bilderna inte uppstått, begrundar jag och reflekterar vidare kring den filosofiska frågan: Vad kom först – hönan eller ägget? Jag är häpen när jag kommer till sista sidans bild, där ett ägg skymtar. Sällan har jag samspelat så här nära med en bilderbok!

Boken kan läsas långt innan barnen börjat i årskurs 1 och den kan läsas många år efteråt, långt upp i medelåldern. Tveka alltså inte att skaffa hem den för en stund med bildhumor – att dela i barns samvaro eller njuta av helt själv där du gillar att vara.

Similar Posts:

• Räven av bären är blå, bara han slapp så ensam där gå
• Rör inte mitt gräs!
• Den magiska bondgården
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Livslistor som styr

Frans G gillade det äkta, det som var gjort med möda och eftertanke, det som hade något att säga. Han kunde rasa rätt häftigt mot det som väl kunde kallas ”slarvlitteratur” –

…modern i varje givet ögonblick, epokgörande under en dag eller två, psykologisk i hittills oanad grad, påklistrad någon ny namnetikett enligt de för ögonblicket gängse grillerna, mer eller mindre skandalkryddad, intrigant, slarvigt skriven, originell och värdelös. Denna sist nämnda sort alstras av och vänder sig till sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…

Frans G´s tes är bland annat att böcker som anses vara klassiker eller som kan beskrivas med ordet litterära, har fått en air omkring sig av att vara otillgängliga för den allmänne läsaren. Istället har det skrivits litteraturvetenskapliga avhandlingar och analyser OM böckerna, som Frans G skriver: ”Vi kunna endast nalkas dem genom ett moln av lärt svammel.” Och att Shakespeare nog skulle ha blivit sur om han fått veta att man i eftervärlden ansett att han hade uttryckt sig så språkligt uselt att det skulle behövas hela bibliotek med böcker som uttolkar hans verk.

Ett exempel jag själv kan ta är Thomas Mann, som levde här i Lübeck där jag bor. På Mengstrasse finns ett Thomas-Mann-museum där det i bottenvåningen finns en museibutik. Och ja, Frans G har rätt – det finns en uppsjö av böcker som handlar OM Thomas Manns böcker och jag frågar mig varför de behövs. När en läsare bara behöver börja på sidan 1 i Buddenbrooks och läsa vidare, boken är inte ett dugg svårtillgänglig för en normalbegåvad person.

Frans G vänder sig som sagt också mot att litteratur ska vara nyttig på något sätt. Jag förstår vad han menar för jag har ofta tänkt över det här med att det finns något outtalat om att läsande av böcker förädlar människor, gör dem till moraliskt bättre individer. Vilket är nonsens när man tänker på att åtskilliga diktatorer och övriga skitstövlar, en del kan ha upphöjda positioner i kulturvärlden, läser böcker och att det som motsats finns moraliskt högtstående människor som aldrig öppnat en bok.

Så är det någon nytta med böcker? Självklart är det så att läsande av böcker bidrar till språkutveckling, svenska barn som läser svenska böcker blir bättre på svenska språket. Sedan kan man förstås också lära sig något av böcker. Om andra tider, andra kulturer och andra människors jag som man kan spegla sig i. Men att kalla det nytta … jag skulle hellre kalla läsande en kombination av verklighetsflykt och av att få glömma sig själv, gå utanför sitt eget jag, flyga upp en bit i luften och få sitta där i upphöjd betraktande ro innan man måste landa igen (när boken är slut). Men då när boken är slut, om det är en god bok, stannar det ändå kvar en känsla i läsaren som passar med uttrycket ”greater than life”, större än livet. Det passar också in i vad som menas med ordet katharsis som enligt Wikipedia definieras:

Katharsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga klimax eller sammanbrott bestående av en överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Begreppet ‘katharsiseffekt’ används också ofta för att sätta prägel på de samlade känslorna efter en emotionell upplevelse.

Det är, tänker jag mig, samma sak som att se solen gå ner i havet en vacker sommarkväll eller som att böja näsan mot en bebis huvud och känna den där speciella doften som bebisar har, en blandning av puder och söt mjölk – och andra liknande saker som kunde beskrivas med ordet lycka som väl är en upphöjd känsla av att vara fri från vardagens bekymmer kombinerat med en insikt att nu, just i detta ögonblick, konvergerar allt och det får en mening, om än svårfångad och obeskrivbar, av att man har svar på frågorna Varifrån? Varthän? och Varför? Egentligen är det väl ett limbo-tillstånd, en bubbla, men det märkliga blir att i denna bubbla vars innehåll inte kan beskrivas med ord, är det just där man hamnar efter läsningen av en god bok.

Denna känslas eventuella nytta går förstås att diskutera. Producerar man bättre på jobbet om man får uppleva den? Alltså att den går att omvandla i ekonomiska termer? Mot det kan ställas argumentet att får man denna känsla är det kanske inte längre så viktigt att konsumera prylar och då sjunker BNP…

Det är lite som med kunskap, att också där finns ett nyttighetsmotiv som framsägs mer eller mindre outtalat. Att lära sig något måste vara bra för något, resultera i något, och gärna då något som kan räknas i kronor. Även här är jag väl en anarkist, för jag kan tycka att det är underbart att som jag nu gör, gå på gudstjänster varje lördag kväll där predikan utgår från olika grekiska kyrkofäder. Jag lär mig om dessa döda tänkare men kommer aldrig att kunna profitera på det. Det blir ”le savoir pour le savoir”, kunskap för kunskapens skull. Som att ha roligt för att det är roligt att ha roligt.

Åter till böckerna. Det talas om kvalitetslitteratur och vad är då det? Frans G kan svara på det – något som håller genom tid och rum och är mänskligt och universellt. Min förklaring är ungefär densamma, litteratur som handlar om vad det är att vara människa. Människan som gör det hon inte vill och vill det hon inte gör som Paulus säger, hon som jagar efter mening, strävar efter förståelse i kaos. Var kommer hon från? Vart är hon på väg? Varför? Och ja, förutom solnedgången och bebisdoften som kan ge ögonblickskort insikt att man har svar på dessa frågor så inställer sig också samma svar, eller icke-svar eftersom det inte går att fånga med ord, när man avslutat en god bok. Greater-than-life-känslan.

Vem som helst kan skriva trehundra sidor snårig obegriplighet men bara en konstnär kan skriva lättläst om vad det att vara människa handlar om. Och här ska jag ta ett exempel. Boken Ett helt liv av Robert Seethaler. En bok på bara 150 sidor. Den handlar om en mans liv från vaggan till graven. Andreas Eggers lycka och olycka, hans längtan och hans plats i världen. Inte märkvärdigare än så. På ytan så enkelt, så lättläst. Men när jag läst sista sidan infinner sig denna renande bubbla inom mig, jag har läst något där helheten är större än summan av delarna, jag har inga ord för det, kan inte fånga det, det enkla är omöjligt att förklara, det blir ett ting i sig, en glimt av något bortom ord och förståndet.

Det är Bokförlaget Thorén och Lindskog som har gett ut Seethalers Ett helt liv och även hans bok Tobakshandlaren som utspelar sig i Wien 1938 där en ung pojke inleder en ovanlig vänskap med Sigmund Freud. I förlagets utgivning finns andra greater-than-life-böcker. Marlen Haushofers Väggen som handlar om en kvinna som blir enda överlevande människan i ett bergigt landskap innanför en vägg, utanför är allt liv dött, och hur hon med sina djur kämpar för att överleva. Också Astrid Rosenfelds Adams arv hör dit, enligt en kritiker: ”Den här boken är farlig, vansinnigt rolig och sann. Den binder samman Berlin och Warszawa, 1989 och 1933, kriminella och helgon. Adams arv är underbar.” En annan underbar bok som förlaget ger ut är Benedict Wells Ensamhetens slut.

Det är en bok om att låta tiden förgå av rädsla för att än en gång bli bestulen på lyckan, om kärlek, vänskap och syskonsammanhållning som allt fördrager, allt tror och allt uthärdar. Boken ställer frågan om livet är ett nollsummespel mellan det goda och det dåliga som sker. Det handlar om ångesten att mista, hoppet som alltid glöder och om oförmågan att våga vara lycklig innan man fått döden till följeslagare. Boken är en mans färd mot insikt och försoning, en bok som är som en lång, vacker, stundtals mödosam resa mot ett trösterikt slut.

Så – behöver ni som läser detta sommarläsning rekommenderas närmsta bibliotek, bokhandel eller internetbokhandel – för även sommaren i sig är greater-than-life och vad är en sommar utan böcker? Att läsa för att det är roligt att läsa och för att det är roligt att ha roligt.

Similar Posts:

• Om Frans G Bengtsson
• En frostskadad viking
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet

Och så denna fråga: ”Vad ska jag ge mitt syskonbarn för bok i födelsedagspresent?” Det slår aldrig fel i kommentarsfältet. Beroende på barnets ålder så tipsas det garanterat om Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Gunilla Bergström och Roald Dahl, om Narnia och Harry Potter och Enid Blytons fem-serie. Tipsen följs i regel upp av ”den älskade jag när jag var liten”.

Själv var jag smått besatt av Francine Pascals Tvillingarna-serie när jag var runt tolv, tretton. Jag och min bästis hade en klubb där vi gemensamt sparade pengar i en låda – dekorerad med utklippta bilder på Beverly Hills-killar och Mark Paul Gosselaar – för att kunna köpa fler delar i serien. 49 kronor för en tunn röd bok som jag läste ut på en halvtimme. Men så läste jag dem förstås om och om igen. Häromåret, när min dotter var i precis den åldern då jag föll för böckerna, hittade jag ett tjugotal av dem i en kartong från föräldrahemmet, sparade av mig till mina framtida barn. Jag behövde inte ens bläddra igenom dem för att konstatera att jag hellre skulle äta upp dem än ge dem till min dotter. Jag kastades nämligen genast tillbaka till den tiden då jag och bästisen satte upp regler för hur vi som var med i Tvillingarnaklubben skulle agera: vi skulle kalla alla populära tjejer på skolan för bitchar, vi skulle alltid gå med ena benet snett framför det andra som om vi gick på en catwalk, och så vidare. De flesta regler gick ut på att konkurrera med andra tjejer. Vi ville ha det bästa av två världar: Elizabeths intelligens och Jessicas popularitet. (Privat var vi båda mer av Elizabeth, eller kanske snarare hennes blyga bästis Enid.) Attityden kom från böckerna, jag hade aldrig tänkt i de tankarna förut.

Behöver jag brasklappa för att jag inte jämför Francine Pascal med Astrid Lindgren rent litterärt? De hade dock båda en fantastisk kvalitet: de väckte läslust med sina böcker, och kan fortfarande göra. Men det finns det mängder av moderna böcker som också gör, samtidigt som de har hög kvalitet.

I mitt jobb som läsfrämjande kulturpedagog samarbetade jag häromåret med en grundskola som varje år driver ett läsprojekt. Detta år var deras tema Astrid Lindgren, och de bad mig bokprata för lärarna om hennes böcker. Jag var lite fundersam kring syftet med projektet: var det att få barn att läsa mer, eller att lära dem om Astrid Lindgren? Lärarna återkom nämligen ofta till att deras många elever med invandrarbakgrund inte känner till Astrid, vilket ofta sades med ett visst mått av bestörtning. Astrid Lindgren är givetvis en viktig bit i den svenska litteraturhistorien, men jag hävdar att de barn med rötter i Sverige som har koll på Pippi, Emil och Madicken främst har fått den vetskapen via film, inte via böcker. Fantastiska filmer på många sätt, men inte så lätta att finna identifikation i för någon som har mörk hy.

Hur som helst, jag hade mitt bokprat för lärarna som möjligen blev en smula ställda när jag sa rätt ut att vissa titlar av Astrid rentav inte bör läsas alls för barn idag. Några av de mest tveksamma inslagen har tagits bort i nyutgåvor men på bibliotek kan man fortfarande ramla över äldre utgåvor, där ingen noterat att Lotta på Bråkmakargatan i ett kapitel leker n*-slav.

Visst kan man censurera när det behövs. Visst kan man ta diskussionen med äldre barn, problematisera och sätta i kontext. Man kan prata om könsrollerna i Tomtebobarnen och Narnia, byta ut han mot hon eller hen. Jag tar inte ställning för eller emot någon metod, det jag försöker greppa här är det nostalgiska skimret. Det fascinerar mig, så pass att jag grämer mig en aning att jag inte tänkte på detta när jag letade ämne till min kandidatuppsats. Är det bara barndomens böcker som skimrar? När någon söker tips på chicklit tipsar jag aldrig om Marian Keyes, som jag tyckte var toppen när jag var sjutton, eftersom jag räknar med att det kommit bättre böcker i genren. Nu är det kanske inte så vanligt att man som vuxen är engagerad i utgivningen för barn och unga, om man inte själv har eller jobbar med barn, men jag undrar ibland om någon som i vuxen ålder faktiskt gjorde en omläsning av sin barndomsfavorit fortfarande skulle rekommendera den till dagens barn. Det svider lite när man konstaterar att nä, det här är ingen femma på Goodreads. Men det tar inte bort det viktiga faktum att boken en gång bidrog till att göra dig till läsare.

Similar Posts:

• Lekfull ceremoni
• Vi ses i Nangilima
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson
• En röst att bli liten av
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Fast inte mitt, för det vill jag behålla.

JallaTillsammans är, förutom namnet på boken, också namnet på ett av de läs- och integrationsprojekt som bibliotekarien Anette Helgesson varit inblandad i. Det är en bokcirkel med nyanlända unga tjejer, som också gjort en podcast. Cirkeln har läst främst lättlästa böcker av Christina Wahldén, som också medverkat i webbsamtal och möten med tjejerna.

Att det är just möten det handlar om är något som poängteras genom hela boken. Läsningen sig är långt ifrån alltid det viktigaste, utan läsningen blir en ingång till språkutveckling, utbyte och bearbetning av erfarenheter. Boksamtalen blir ett sätt att lära känna varandra.

Det gör naturligtvis också samtalen väldigt personliga, och av respekt för deltagarnas privatliv, förmodar jag, kommer man därför inte särskilt nära själva samtalen i Helgessons bok. Det är förstås sympatiskt, men också lite synd. Det hade varit väldigt spännande och roligt att få mer inblick i boksamtalen, att liksom få vara med på ett hörn.

Man får helt enkelt försöka komma med i något liknande själv, och det får man verkligen lust med av JallaTillsammans. Det är en inspirerande liten bok om möjligheten att mötas över böcker, om biblioteket som fysisk och symbolisk mötesplats.

Similar Posts:

• Pornografin i klassrummet
• Hur du ska läsa och varför. Verkligen.
• Förbudslistor och läslistor
• En hyllning till folkbiblioteket
• Bibliofil fantasi/fantasy

Bespottad och hyllad, alla gånger frånstötande och oavsett utgångspunkt högst problematisk. Fascistisk, nazistisk, misogyn, antisemitisk, ja, rentav satanistisk. Där förekommer incest, pedofili, mord, tortyr, farliga omkörningar. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, skriven av Niclas Lundqvist under pseudonymen Nikanor Teratologen (teratologi är läran om missbildningar), orsakade viss förfäran när den gavs ut under tidigt nittiotal. Boken, men än mer författaren, blev åter ämne för diskussion när det under förra året genom Expos arbete uppdagades att Niclas i högsta grad bidragit med motbjudande inlägg på Flashback. Nazistiska sådana. Det är inte försvarbart, naturligtvis inte heller acceptabelt.

Jag vill knappast beteckna Äldreomsorgen som en klassiker. Intressant är däremot frågan huruvida det går att frikoppla verk från verkare och i debatten kring författaren och boken ställdes denna fråga på sin spets. Det är viktigt att grunna på eftersom många äldre verk som läses idag – oftast de så kallade klassikerna – inte sällan är bärare av flertalet av de ovan nämnda komponenterna. Hur skall vi ställa oss till detta faktum och varför skall vi förresten över huvud taget läsa dessa dammsamlare?

Nå.

Det är med en gnutta självförakt, eller snarare skam, jag på frågan vad jag läser måste svara sanningsenligt; att jag genom vad jag oftast läser rör mig inom områden vilka kan benämnas finkulturella. Min självuppfattning är att jag ingalunda sällar mig till någon finkulturell krets, snarare raka motsatsen. Det vore alltför pretentiöst och min bakgrund hindrar mig oavsett. Hur som helst finns ingenting som är fint eller fult per se eftersom värderingar är svävande överenskommelser som formats av, och ständigt omformar, vår förståelse av det kulturella landskapet. Jag skall inte göra ett försök att ringa in respektive område. Faktum är emellertid att en läsning av Bröderna Karamazov alstrar mer kulturellt kapital än om man läser den senaste deckaren som ligger högt upp på Adlibris’ topplista. Detta rör förvisso all typ av kultur: Att se Turinhästen anses finare än att kika på den senaste Hollywoodrullen.

Kanske är läsandet till syvende och sist en aktivitet bland andra. Vad man läser är ens ensak och ingenting någon annan bör lägga någon större värdering i. Litteratur kan vara lika mycket verklighetsflykt som något annat, en fullgod förströelse för att avskärma sig från sitt eget liv. Gangstrar och psykopater fascinerar onekligen men är det inte så att det är karaktärer som under flera hundra år i litteraturen återkommit och kommit åter? Men varför föredrar jag då ofta en hundrafemtio år gammal bok framför det senaste – även om det naturligtvis finns moderna författarskap som är helt fantastiska?

För mig är litteratur som bäst när den i mig spelar an på någon nerv vilken som helst, när den får mig att på djupet tänka eller känna. Den skall lämna ett avtryck. En känga i skrevet eller en spetssko under revbenen. Texten som bränsle, inte blott och bart eskapism. Dels är klassiker ofta rent historiska skildringar av ett svunnet samhälle och dess rådande förhållanden, dels bärare av tidlösa frågor rörande Moral, Gud, Mening. Vi ställs inför frågor som är lika aktuella idag och genom läsandet måste vi värdera situationer vi kanske inte skulle råka in i utanför fiktionen. Jag frågar mig om det inte måste finnas rimliga anledningar till att de fortlever trots stora omvälvningar i samhället, att bokpressarna gång på gång spottar ut nya upplagor? Är det inte så att dessa frågor är skildrade på vis som gör dem närmast oantastliga i en rådande kanon?

Dostojevskij, när vi ändå är inne på honom, har skildrat människans inre och svårigheterna i egenskap av att vara vid liv på sätt som jag inte finner någon annanstans. Karaktärerna är sällan slätstrukna, aldrig ensidiga och närmast omöjliga att beteckna som enkom onda eller goda. Det irrationella hos oss avtäcks, vi får all anledning att nagelfara det självbedrägeri vi gör oss skyldiga till när vi intalar oss att vi är mästare över oss själva. Läsaren får följa med in på balerna och alla andra sociala rum den högre societeten för sig i, men det är med en ironisk underton, man anar ett skälmskt litet leende bakom det skrivna. Hjärtat ligger istället hela tiden vid de utsatta, utslagna och många gånger handlar det om pur människokärlek. Människan är liten och ensam och vad som skiljer oss i detta avseende är att vi har skilda förutsättningar att hantera detta sakernas förhållande. Det är viktigt att komma ihåg, inte minst i våra dagar då social utsatthet, ojämlikhet och ren och skär mänsklig misär finns i vår omedelbara närhet.

Jag tänker mig att det inte gör någon skada att ge sig på vad klassiker man nu ramlar över. Samtidigt är de behäftade med stor problematik. Ofta är de misogyna och då och då även antisemitiska. Detta är alltså inte unikt för Dostojevskij, som vi i denna text låtit symbolisera författare av Klassikern. Det går givetvis inte att friskriva någon eftersom denne verkade och levde i en tid där jämställdhet mellan könen och samhällsskikten närmast var en icke-fråga. Det gör det kanske mer förståeligt men inte godtagbart. Jag vill gärna skriva att sådana tendenser i det skrivna idag skulle förpassa både författare och bok till en, naturligtvis metaforisk, köttkvarn respektive pappersstrimlare – eller åtminstone ut till periferin. Så är det inte. Det här är kanske inte ett klockrent exempel, men i de oerhört uppskattade Femtio nyanser-böckerna romantiseras våld inom sex. Eller varför inte kasta ett öga i någon av alla självhjälps- och dietinriktade böcker vilka med all (o)önskvärd tydlighet understryker vad som är rätt respektive fel. Inget utrymme för invändningar, äter du inte så här dör du helt säkert inom en vecka och för att gå ned de extra kilona inför semestern behöver du bara mata dig själv med en slev skämda kycklingvingar. Eller mer eller mindre subtil rasism. Eller våldsromantik. Eller misogyni. Eller …

Skall vi bortse från detta när det kommer till de så kallade klassikerna eftersom de är just det – klassiker? Jag kan sitta och håna och såga moderna böcker i all oändlighet (naturligtvis helt utan självinsikt). Vad rättfärdigar att jag behandlar verk jag håller högre annorlunda? Skall vi plocka ut de russin som finns och sprätta ner dem i komposten? Vid översättningar, skall vi omarbeta förkastliga och anstötliga ord och stycken till något som smälter in i dagens kontext? Är det ett sätt att anpassa det skrivna för att nå ut till en modern publik eller blir det då bara en förskönande omskrivning som är oärlig mot verket? Eller bör vi vara så trogna som möjligt mot originalverket, de är ju trots allt skriva som de är skrivna?

Det är ett individuellt ställningstagande vad vi vill använda böckerna till. Rent (litteratur-)historiska analyser? Som tankeställare? Som ett påvisande av tidigare samhällens avarter till människosyn? Alla är för mig fullgoda skäl. Som med allt annat kan man åtminstone ge dem en chans innan de avfärdas. Om inte annat för att påminna sig om att människan inte var så annorlunda för hundra år sedan.

Similar Posts:

• Det är synd om människokräken
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Astrids skimmer
• Tankar kring recensionen