Krönika

Omläsningen ett sätt att minnas

Att läsa böcker är att förflytta sig själv med hjälp av ord som bildar andra världar, nya världar, parallella världar. Att läsa om böcker är att förflytta sig själv i sin egen tid och på så sätt får läsningen ytterligare en dimension.

När jag nu läser om böckerna i Uppväxtklassiker-boxen förflyttas jag till tiden då jag läste dem första gången. Alltså till mitt jag under mellan- och högstadiet. Jag minns sådant som jag glömt, eller sådant som jag helt enkelt inte tänkt på för att de tankarna legat för långt bort. Därför blir omläsningen även ett sätt att komma närmare sina minnen.

Jag minns inte bara var jag befann mig när jag läste boken, jag minns hur jag tänkte kring boken, hur jag uppfattade den. Men jag minns också hur världen runt omkring mig såg ut, vilka lärare jag hade, hur klassrummet såg ut, vilka klasskamrater jag hade. Ja, jag har läst bla Unga kvinnor och Den hemliga trädgården i skolan.

Unga kvinnor läste jag också hos mina morföräldrar. Inte för att jag kommer ihåg det, utan för att jag får en bild och en känsla av hur jag ligger och läser i deras gästrum. Ett rum som på många sätt påminner om en svunnen tid, med gamla möbler i ett hus som inte ligger i en förort till Stockholm där jag växte upp.

Självklart finns det argument som talar emot omläsningen också, speciellt om det var en bra läsupplevelse första gången. Det finns alltid en rädsla att fördärva sina fina minnen, att skriva över dem med något sämre. Men när jag läser om min barndoms uppväxtklassiker minns jag mina läsupplevelser även om jag inte upplever dem på samma sätt som då.

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-04-16 00:00 / Uppdaterad: 2011-04-12 16:50

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?