Att ”flickboken” har förändrats sedan mitten av 1800-talet när det börjades skriva böcker med flickan som tydlig målgrupp är självklart. När flickboken tog sin form skrevs den ofta i uppfostringssyfte för att lära flickor hur de skulle växa upp till fina kvinnor. De skrevs ofta av kvinnor med ett mansnamn som pseudonym, för flickor. Motsvarande böcker som vände sig till pojkar under den här tiden hade ett helt annat syfte än uppfostran. ”Pojkböckerna” handlade om äventyr i främmande länder, om skatter och strider att segra. Tematiken i ”flickboken” rör sig istället kring uppväxten, hur det är att gå från flicka till ung kvinna, att sköta och stanna i hemmet. Att många av böckerna överlevt in till våra tider bottnar i det allmängiltiga att växa upp. Trots att tiderna och villkoren förändras står vi i grunden inför samma upplevelse som det innebär att bli vuxen.

Jane Austen och de tre systrarna Brontë har alla skrivit om unga kvinnors förälskelser och kärlekar i början och mitten av 1800-talet. De går att betrakta som en tidig form av ”flickbok”, men med en äldre målgrupp än Anne på Grönkulla och Unga kvinnor som kom senare. Jag minns hur jag själv försökte mig på någon av Jane Austens böcker i slutet på högstadiet, men att jag fann den alldeles för långtråkig och tung för att komma speciellt långt i. Dock läser karaktärerna i Unga kvinnor systrarna Brontës böcker med glädje. När jag nu för första gången ger mig på att läsa Charlotte Brontës Jane Eyre förfasas jag över den fattigdom och tuktan som drabbar Jane Eyre i inledningen och väntar hoppfullt på att den stora kärleken ska blomma upp.

”Flickböckerna” vars främsta uppgift var att uppfostra efterföljdes av böcker med kavata och initiativrika tjejer med mycket humor och vett att ta plats. Även om sådana flickor ofta beskrevs som ”pojkflickor” för deras icke könsnormativa beteende, öppnade de ändå upp för en ny syn på flickan. Dessa karaktärer skapade i sin tur karaktärer som Kitty, George i Fem-böckerna och Lotta i Ester Rilnér-Lundgrens serie, där unga tjejer ger sig in i brottsbekämpningen och löser mysterier och deckargåtor.

I recensionen av Bonniers Uppväxtklassiker-box väckte jag frågan om vilka böcker som blivit valda och bortvalda till samlingen. Här handlar det om att låta böckerna komplettera varandra för att berätta en gemensam berättelse från fler perspektiv. Då Unga kvinnor, Den hemliga trädgården, Alice i Underlandet och Pappa Långben är utgivna från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal och är skrivna av amerikanska eller engelska författare kan jag undra vad Maria Gripes Agnes Cecilia från 1981 har med de övriga att göra. Hon bjuder onekligen på ett nytt perspektiv, men om man vill bredda synen på ”flickboken” varför inte blanda upp samlingen mer? En bok som ligger närmare till hands för det svenska perspektivet är böckerna om Kulla Gulla, men då det skulle innebära att publicera en bok i en serie om 11 kan också ses som avhugget. Jag antar att även den klassiska uppväxtskildringen om Anne på Grönkulla har blivit bortprioriterad av samma anledning.

I Sverige har Astrid Lindgren skrivit böcker om starka och kapabla flickor, och jag funderar på varför de aldrig kommit att betraktas som just ”flickböcker”. Pippi Långstrump, Lotta på Bråkmakargatan, Madicken på Junibacken och Ronja Rövardotter, är alla exempel på böcker som skulle kunnat ha ingått i en samling om uppväxtklassiker. Där får flickor vara både galna, fantasifulla, gränslösa, bråkiga, slarviga, arga och smutsiga. Kanske har målgruppen varit för ung och böckerna därför blivit betraktade som barnböcker istället för ”flickböcker”. Men som uppväxtskildringar tycker jag att de står sig strålande tillsammans med de övriga i samlingen och jag hade till exempel väldigt gärna sett Madicken som del i den.

Idag har flick- och pojkböcker ersatts av det mer könsneutrala ”ungdomsböcker”, men tyvärr har dessa böcker fortfarande ett av könen som tydlig målgrupp. Egentligen ingenting som i sig måste vara av ondo, speciellt inte när ungdomsutgivningen med tjejer som främsta målgrupp varit strålande de senaste åren. Många nya författare som Sofia Nordin, Jenny Jägerfeld och Sanne Näsling har debuterat med berättelser som vågar beröra och inte räds för att ta upp svåra ämnen. När killar i alla tider har fått ”flyktläsa” för att följa med böcker in i andra tider och världar har turen nu kommit till tjejerna. Jag kan inte se succérna med serier som Twilight med tjejer i huvudrollerna som förälskar sig i utomjordligt snygga mytologiska varelser som annat än ett behov att slippa sin egna grå vardag för ett tag. Tjejer precis som killar behöver det, har rätt till det och ska uppmuntras till det.

Därför upplever jag det som att dagens ”flickbok” istället för att uppfostra flickor uppmanar tjejer till att göra revolt och stå upp för sig själva och för den de är. Att det är helt okej och alldeles rätt att drömma och försvinna i och njuta av böcker. Och det är inte en dag för tidigt!